Davidsson & Mannen

Minns ni filmen ”Vuxna människor”? Där Felix Herngrens figur Frank Pilgren mestadels går runt och fruktar att bli påkommen med byxorna nere och avslöjad som fortfarande varandes bara en hormonstinn tonåring. En tonåring som mestadels viker sin tid åt fantasier om vilka han skall eller inte skall ligga med. Idag skall vi tala om att vara just vuxna människor.

För just det som Frank Pilgren mest av allt fruktar, hände i onsdags just oss. Vi blev påkomna med att inte alls vara det vi utgav oss att vara, utan någonting helt annat och vi blev ståendes med brallorna nere och med skammens avslöjande ljus riktat rakt emot oss. Vi var inte alls det storlag vi, på många sätt, fortfarande utger oss för att vara, utan blev avslöjade som fake, förfalskning och lätt sekundär vara.

De spelare som Wenger ställt på banan, var inte alls de professionella, vuxna, män som de uppgivit sig att vara, utan bara vilsna små tonårsfjun, utan varken koll på läget eller på sin egen funktion i sammanhanget. Vi sladdade än hit, än dit och var så uppenbart omogna för vår ålder att det ganska mediokra AC Milan, i Zvenne Banans ögon, nu framstår som ett riktigt bra lag. Vi var nervösa, finniga och spred målbrottstuppar kring oss i en allt stridare ström, ju mer rastvakt Ibrahimovic med bihang uppfodrande spände ögonen i oss. Våra taffliga försök till avancemang landade bara i handsvett och dålig andedräkt. Och våra fantasier om kommande nedläggningar rann ut i San Siros sandiga flanker, svajigare än vilket tonårshångelsnår som helst.

I min vuxna värld är denna säsongs Champions League över för vår del. Vad Szczesny än har gått ut med så har vi ingen som helst chans att rädda det som vi lät oss bli berövade på i onsdags. Det vi dock kan rädda är nästa års Champions League. Och framför allt nuvarande säsongs enda kvarvarande möjlighet till att få lyfta en trofé. FA-kuppen.

En stolt historia som är värd ett vackrare nu.

På lördag åker vi återigen upp till Sunderland och angör deras Stadium of Light, säkerligen iklädda samma gamla Tinky Winky pyjamas som vi brukar. Men då Arsenals spelare i onsdags blev avslöjade som svettluktande nervvrak på väg till skolkuratorn, måste de på lördag faktiskt uppträda som de vuxna människor de ändå måste anses vara.

Spelarna måste våga ta ett steg fram och inse vad som krävs av dem. Att de inte (längre?) är en del av en skyddad och sluten verksamhet utan ägnar sig åt professionell idrott på absolut elitnivå. De måste komma till insikt om att saker och ting kan komma att göra ont. Att ett visst mått av elakhet, inte kommer rendera i skäll från skolfröken, utan i den enda möjlighet som finns kvar denna säsong.

Och jag skiter i vilka som är ledsna, som det är synd om eller vilka som anser sig tjäna för lite i förhållande till vad andra får i veckopeng. Jag skiter i om någon tycker någon annan retas och är dum, eller om Martin O’Neill skriker, gapar eller skäller. Om hans killar knuffar våra killar eller om någon trampar på någons tå.

Jag är så evinnerligt trött på att våra spelare beter sig som ansvarsbefriade barnungar. Jag är så trött på spelare som ramlar och håller sig för benen, när de borde hasta upp, jaga i kapp och trycka till rejält, tillbaka. Jag är så himmelskt trött på korslagda armar över dunsovsäckar som bara rör sig för dragna suckar eller uppgivna gester till en fjärdedomare. Jag är så förbannat trött på spelare som inte tar sitt ansvar utan vänder sig och skyller på medspelares eventuella tillkortakommanden. Jag är så trött på snorungars uppgivenhet och vilja att känna efter.

På lördag vill jag att våra spelare beter sig som vuxna människor och visar att de fortfarande, trots onsdagens pinsamhetscharad har någon j-la stolthet i kroppen. Att de är människor och inte bara undankrypande amöbor, som trivs bäst i dunkel anonymitet, långt från mål, potentiell kollision och risk för chanstagning.

På lördag vill jag att vi skall få resa oss, och framstå som det storlag vi en gång var. Och jag vill att våra spelare skall komma till insikt om att de bara är en liten kort period av en lång och stolt historia. Och att lördagen är deras möjlighet att göra ett historiskt avtryck. Och att de ger sig f-n på att ta den chansen.

Up you Gunners!

Bild från Flickr.com: “ngeyencoung107”

För jag hade någon stans närt en lätt romantisk och nu uppenbart löjlig bild av att denna säsong kanske är lite som den 05-06. När vi idkade kräftgång i ligan men ändå tog oss ända fram till Champions Leaguefinal. Där en spelare; då Henry nu RvP, bar oss på sina axlar, där centrala mittfältare spelade vänsterback och där europaäventyret till slut lyfte oss, både moraliskt och spelmässigt. Och att vi, då som nu, ändå är ett j-kla bra fotbollslag, innerst inne. Nu tror jag inte det längre. 

För även om vi kan skylla på italienarnas fifflande och skit-UEFAs tillåtande av detsamma, när begreppet ”spelbar plan” töjdes så till den milda grad att den nu fått en helt ny innebörd och numera betyder ”spelbara 2/3-delar där hemmalaget brukar förlägga sitt spel, satt i relation till den 1/3-del där bortalaget brukar komma runt”. Så är det inte därför vi förlorade igår. Och det är inte på grund av UEFA-sektens fortsatta accepterande av somliga föreningars fortsatta fifflande som vi förlorade.

Det var inte ens på grund av att AC Milan var sådär himla bra igår. De behövde knappt skapa fler än de fem-sex chanser de skapade. De behövde inte vara så mycket bättre. För vi löste det hela åt dem. Vi gick in och gjorde en av de sämsta matcher jag sett oss göra. Och igår öppnades mina ögon, trots att jag så länge försökt få dem att vara fortsatt förslutna. Och det jag såg gjorde inget annat än ont. För vi är inte bättre än så här. Vi är ett högst medelmåttligt lag fyllt med medelmåttliga spelare. Och hur klubben styrs vill jag inte ens gå in på idag. Och vår framtid lämnar jag även den för senare, och mer nyanserade, diskussioner. Idag nöjer jag mig med att se tillbaka på gårdagskvällen och betygsätta spelarnas insatser, så får djupare analys av vårt läge göras vid annat tillfälle.

Szczesny: 1,5/5. Gjorde en bra utrusning och var på Ibrahimovic’s straff. Var i övrigt inte i närheten av sin habitala nivå och inte i närheten av den matchvinnare han har i sig.

Sagna: 2,5/5. Gjorde vad han kunde där ute på åkern och i det sällskap som han där tvingades ha. Försökte göra linjedomarens jobb, vilket straffade sig rejält när han därmed lät sig bli ifrånsprungen och rundad vid 2-0.

Koscielny: 3,5/5. En av få som kan se sig själv i spegeln utan att bära en skammens skugga över nyllet. Stod upp så föredömligt så att man rördes till tårar där i soffan. Förvisso lite överallt och tillsynes småfladdrig, men vad han nu gör, som han gör på det sätt han gör det. Så gör han det bra. Igår var inget undantag. Och vi kan nu bara hålla tummarna och be till fotbollsgudarna (om de ännu inte låtit sig mutas av FIFA/UEFA/barca-sekterna) och hoppas att hans skada är ringa och att han snart är åter.

Vermaelen: 1/5. Lika fantastiskt lysande som han var före sin långa skada och lika njutfull hela hans uppsyn brukade vara, lika blek, frånvarande och darrig var han igår. Gick bort sig ständigt och det blir bara symptomatiskt att just han halkar, just då och just där. Men vad kan man egentligen kräva av en mittback som varit borta så länge och vars i princip enda speltid har varit som vänsterback?

Gibbs: 1,5/5. Enligt Wenger var han vid god mental hälsa, men vart den tagit vägen eller vilka kanaler den hälsan tagit för att inte skvalpa över på hans fysik, det vette sjutton. Nu var Gibbs förvisso i motsvarande leråker som Sagna, men Gibbs var inget bra. Gick bort sig och lämnade oceaner av yta till nedfallande Milanoanfallare att styra spelet från. Kom, i matchens slutskede, upp i banans främre tredjedel, men det kändes liksom så dags då.

Song: 1,5/5. Var tvungen att agera femteback och samtidigt försöka piska fart i det centrala mittfältets försoffade passningslunk. Och tja… det gick la sådär. Hade behövt vara mer elak mot Milans centrala mittfält och hade, som en av ”gamlingarna” i klubben, behövt stiga fram och trycka till. Visat sin närvaro och satt ned en fot. Tagit några dumma frisparkar för att dra en gräns. Så skedde inte och av den, och ett par andra, orsaker förlorade vi mittfältet.

Arteta: 1,5/5. I princip samma läge som Song, fast något längre fram i banan. Asså jag förstår inte, för visst vet jag att killen härstammar från barca, men han har ju gjort sina år på Goodison Park och han har stångats i leran i Old Firm. Skall inte sådant forma en spelare? Dana honom till en krigare som sänker huvudet och bara trycker på när det som mest behövs? För precis som Song gjorde så medverkade Arteta i det mittfältstapp som gjorde det omöjligt, inte bara för försvaret att lyfta utan även för RvP att få kontakt med övriga laget.

Ramsey: 1/5. På gränsen till streck. Endast min snälla och goda sida gör att han över huvud taget får ett betyg. För jag såg ju att han var där, jag såg hans namn i uppställningen, men de där passen som en nr 10 förväntas slå och det där speldirigerandet som samma spelarroll förväntas stå för, såg jag intet av. Och att killen kan med att fortsätta med sina närmast provocerande klackar…

TW14: -/5. Vi kan skylla på åkerjorden de milanesiska planskötarna bara råkat fräsa upp på Walcotts arbetsplats. Eller så kan vi se läget som det är. Theo är, tyvärr, att anse som något av en fotbollens dyslektiker. Han kan liksom inte ta in och hantera informationen. Han kan inte scanna av läget, göra en adekvat analys och därefter agera på lämpligt sätt. Det måste ha varit av barmhärtighet som Wenger skonade honom från fortsatt förnedring i ännu en halvlek. Och det var snällt av Wenger.

RvP: 2/5. En skyttekung får inte missa så många chanser som han, i andra halvlek när matchen redan var över, missade. Fast å andra sidan skall ju en skyttekung få i varje fall en eller två bollar att jobba med, medan matchen fortfarande är/var vid liv. Det fick inte RvP igår.

Rosicky: 3/5. Efter Koscielny var Rosicky bäst på plan igår. Detta trots att han missade ett hejdlöst stort antal insticksförsök, men just för att han faktiskt försökte. Han fortsatte med sina underbara glidtacklingar och sökte sig hela tiden in centralt i banan. Oerhört synd att han inte fick ha den centrala position som han hade mot Sunderland senast, för då tror jag RvP hade fått mer arbetsmaterial och matchen kunnat formas annorlunda än vad som nu blev fallet.

Djourou: 1,5/5. Hade inte så mycket att göra, men det han gjorde var oerhört påvert. Fladdrig fast utan j-lar anamma. Och något så galet klumpigt att kollras bort som han lät sig kollras bort, när Ibrahimovic letade upp rätt gubbe och ordnade straffen.

Henry: Jag låter bli att sätta betyg på honom, jag har ju trots allt döpt min son efter honom. Och det inte utan orsak. Låt oss bevara de vackra minnena.

Wenger: 2/5. När jag var liten sades det att man aldrig skall ändra på ett vinnande lag. Nu var Wenger tvungen att korrigera backlinjen, men varför kunde han inte nöjt sig där? Varför kunde han inte nöjt sig med en liten korrigering där en spelvan Coquelin hade fått gå in och ta Vermaelens vänsterbacksplats? Varför var han tvungen att sätta in en kille som uppenbart var långt från formen, och i och med det tvungen att stärka upp, de därmed vidöppna luckorna? Varför fick AOC inte spela? Varför låta Rosicky täcka upp för Gibbs svagheter och därmed förlora sin centrala plats på mittfältet? Varför spela TW14 över huvud taget och varför använda Ramsey som han gjorde?

UEFA: -/5. Vi visste det sedan tidigare, men varje beslut bekräftar bara det vi redan visste. Arsenal är skit och de skall bara ut. För vad kan annars varit skälet till att San Siros matta ansågs vara spelduglig i går? F-n folk gnäller över Britannia och JJB, men där är det ju jämntjock lervälling. Här var det ”leråker där bortalaget skall vända sitt spel och dansbana där hemmalaget skall styra sin match” och ja… Det låter rättvist och fyllt av den ”respect” som UEFA tydligen uppger sig vara för. Det stämmer ju överens på något sätt. Eller?

Nu är europaspel över för denna gång. Vi skiter i detta, tillåter oss bryta ihop och hoppas att Koscielny i varje fall är tillbaka mot spurs och foolsen. Fuck Euro.

Många hävdar att du inte kan hålla på ett lag som Arsenal och samtidigt se dig som underdog. Skall du komma undan med att sparka uppåt, så skall du hålla på ett lag som Millwall eller deras grannar West Ham. Kanske Leeds eller i viss mån även lag som Everton och Wolves, men väldigt få tycker att topp 4-laget Arsenal är så vidare underhund. Men är man av den åsikten så saknar man historia, eller i varje fall inblick i Arsenals. För vad det vita förortslaget utan egen tunnelbanestation än säger, så är Arsenals historia kantad av stunder då vi setts ned på, då vi varit bespottade och då vi varit uträknade.

Nu är det dags igen. Kanske inte ur klubbens eller de engelska fansens perspektiv, utan mer från ditt och mitt. Vi som sitter här i Svenneland och slaviskt skänker tid, energi och pengar till ett lag i norra London. Ur vårt perspektiv så är vi, återigen Underhunden.

För nu skall vårat lag möta deras kille. Vårt Arsenal skall möta hela Sveriges Zlatan Ibrahimovic. För lika självklart som det lilla landet behöver sina stora stjärnor, lika självklart som Zlatan Ibrahimovic har blivit någon sorts symbol för det som tydligen kallas för det nya Sverige, lika självklart är han föremål för hela sportrikets uppmärksamhet. Varenda smile, varenda glimt i de annars så svarta ögonen och varenda klack skall det skrivas hem om. Varenda örfil skall få en ursäktande förklaring och varenda incident en uppnystad syndabock.

Jag tycker absolut inte illa om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic. Han är en lysande spelare som i en bättre omgivning och med bättre rådgivare faktiskt hade kunnat bli hur bra som helst. Men jag tycker synd om honom eftersom han fortfarande i vuxen ålder, måste föra kring mot allt och alla. En person som måste göra det har inte ett enkelt och harmoniskt liv. Inte heller ett vackert inre att förhålla sig till och med detta känner jag. Hans leende innehåller ingen glädje, bara kuvning och hierarkisk positionering. Hans ögon glimtar till, men mer som reflexion till mörkret än av ljus, och detta unnar jag ingen. Men Sverige har blivit det nya Sverige som blivit Zverige. Och detta Zveriges allra största och för den delen bästa fotbollsspelares lag skall nu möta ditt lag.

...den där dj-la champions.

I boken High Fidelity, skriven av den inte helt okände Arsenalfantasten Nick Hornby, hävdar huvudfiguren Rob, 36 år, följande: ”Att gilla både Art Garfunkel och Marvin Gaye är som att stödja både israeler och palestinier.” Den logiska frågan blir således om man kan vara både zlatanist och hålla på Arsenal en tid som denna. Kan man det?

Jag vet inte riktigt, men jag tror inte det. För jag vill faktiskt att Zlatan Ibrahimovic förlorar, att hans lag får lämna turneringen och att han inte heller detta år får vinna ”den där dj-la champions”. Jag önskar honom inget illa som person, inte heller hans nära och kära, utan bara att det verkligen går käpprätt åt h-vette för laget han spelar för. Tjoff, iväg med er, inget stök i vårat kök och inget bus i vårat hus.

Jag är inte en elak person, kanske småbitter och stundom lätt ilsken, men för det mesta ganska snäll och tämligen harmlös. Men nu vill jag att hela landets gullegris, trendsättare och nya råmodell drar åt pipsvängen hela den europiska fotbollsvåren igenom. För nu är det Milan mot Arsenal, hela Landet Zlatan mot ditt lag och du mot resten.

I morgon kväll spelar ditt Arsenal mot deras Milan. Och jag hoppas vi kommer att göra det med följande laguppställning:

Szczesny
Sagna – Koscielny – Vermaelen – Coquelin
Song – Arteta – Rosicky
AOC – RvP – Arsjavin

I Wengers värld lär nog Ramsey vara utvilad och i vinnarcirkeln nog att få starta. Till den cirkeln verkar han även göra precis allt som över huvud taget är möjligt för att få in Walcott, varför även denne kan komma att starta. Många undrar över Gibbs vilket även jag gör, men matchen på San Siro är inte svaret, varför Coquelin skall starta på vänsterbacken. Frågor på det?

Milans reahbbteam verkar vara i klass med Juves gamla pillerdito, för en skadelista som för någon vecka sedan matchades vår, innehåller numera nästan bara den olycklige Antonio Cassano. Boateng, Pato och van Bommel skall samtliga vara spelbara och matchat med en Gattuso som lätt brusar upp mot engelskt motstånd, och bosmanagenternas våta profitdröm, Flamini så kan vi komma att möta ett ganska snårigt mittfält. Och trots Serie A’s patetiska nepotism samt infrastrukturella och moraliska förfall, är AC Milan ett högst kompetent fotbollslag, speciellt i europeiskt kuppsammanhang.

Jag tror att morgondagens match, såväl som den på Emirates om några veckor, kommer vara ytterst svår. AC Milan spelade i CL’s gruppspel jämt med världens vackraste och ärligaste fotbollslag, vilket inte är fy skam. Vi får väl bara hoppas att Milan inte har sett till att få den fördelen som världens vackraste och ärligaste fotbollslag alltid brukar ha, och att Robin van Persie således får stanna kvar på planen. Får han det, och lyckas vi få bukt med Milans motsvarighet, nämnde Ibrahimovic, så har vi en god chans till avancemang. Men det kommer inte bli enkelt och det kommer göra ont. Men ur ont kan gott komma att komma. Precis som känslan av att vara du mot resten. Eller ditt lag mot Zvenne Banans. Eller Arsenal mot världen.

Bild från Flickr.com: ”Rojaindirecta”.

Arsenal lämnade Bolibompadraken hemma för att ikläda sig Tinky Winky-outfitten på en ganska trött första halvlek på Stadium of Light. All trötthet var som förbytt när klockan lämnat Språka på serbokroatiska för femryckets sista nedräkning. Vi vet alla hur det gick. Vi vet resultatet och vi känner igen känslan i magen. F-n vad bra vi är. F-n vad grymma vi är och f-n vad vi är kapabla att vända matcher som vi egentligen redan har förlorat. Du säger tre poäng och ett gott steg närmre che£sky. Det gör jag med, men jag säger även följande:

Szczesny: 4/5. i 60:e matchminuten stod tiden stilla, men inte lille Wojciech. I den 62:e gjorde tiden det ånyo, men inte vår lille Wojciech. Och så stor han gjorde sig i 78:e minuten och så kall kille han var när det ven som hetast kring hans nyklippta öronsnibbar. Tung kille, denne Wojciech.

Sagna: 4/5. Jag gillar verkligen Coquelin, Yennaris och även Jenkinson. När mitt FIFA 12 matchar verkligheten stoppar jag in Frimpong på högerbacken utan problem. Men ingen är som Sagna. Ingen matchar Sagna. Tillbaka och så tillbaka han var. Hela tiden på språng, hela tiden passningsbar och så verkligen försvarande när så behövs.

TM4: 3,5/5. Hårda män slår hårda passningar, sedan får TW14 säga vad han vill om saken. Så dominant han var under den tid han fick spela i andra halvlek. Extrem otur vid skadan och målet och det är bara att hoppas att den inte är allvarlig utan låter honom snart vara åter.

Koscielny: 4/5. Än slank han hit, än slank han dit. Och än tog han bort Sessegnon helt ur matchen. Man tror att killen är på väg ut och handla korv, men ändå lyckas han återta sin ursprungliga, och ofta helt geniala, position. Elak j-vel jag absolut inte vill vara utan.

Vermaelen: 3,5/5. Får inte lika mycket uppmärksamhet när han är förvisad till kanten. Men sådant arbete, sådan förmåga att vara i vägen och sådan vilja att offra sig. Killen säljer sig aldrig för mindre än överpris.

Song: 3/5. Jag känner ju till det där om svarta sorgeband på armarna. Men tror ni att Songs vita kilometerar av hockeytejp runt vaderna måste vara en tribut till den förlorade platsen i ACoN's? Playmakers feet, enough said, säger D&M. En dag på jobbet som kunde varit bättre men även avsevärt sämre. Song är Song och det är gott!

Arteta: 3,5/5. Oj vad han inte märks, oj vad han inte syns, men oj vad nyttig han är för laget. Idag var han mer rättvänd och kom också mer in med fart i vassare lägen. Jag ser en gryende morgondag med stor spelintelligens bara han vågade vara mer stor fisk i liten klubb än liten firre i storklubben Arsenal.

Rosicky: 4/5. Som Simsons styrka satt i håret, flög Tomas' lockar över hela Stadium of Light denna eftermiddag. Så brittisk han var idag, med glidtacklingar som outshinade samtliga Sunderland, med skott som togs 11 gånger av 10 och med djupledspassningar som ständigt sökte medspelare i fart. Inte allt gick hem, men som han drev på och upp tempot.

TW14: 2/5. Jag har för mig att det var Liverpool FC's enda rätt i en ständig rad av fel, Bill Shankly, som en gång hävdade att ”om gud hade velat att vi skulle tjonga höjdbollar, så hade han odlat gräs i himmelen”. Och ungefär så är det med TW14. Håller killen bollen på marken så är han adekvat och användbar, gör han det inte är han det inte. Idag höll han dem på marken, men kom ändå inte riktigt till sin rätt. Lika självklart rätt han var mot Martin Olsson, lika tveksam var han mot Richardson med dennes digra understöd.

RvP: 3/5. Enormt belastad med randiga ryggsäckar och ändå så pass involverad i vårt spel. Såg ut att trivas tillsammans med Rosicky och dennes passningsfot. Underbart att vi kunde vinna utan att Robin gjorde målet. Och underbart att han en sådan spelare som tar upp så stor plats och därmed skapar så mycket yta till sina medspelare.

AOC: 2,5/5. Världens äldste 18-åring hade även han rejäl markering matchen igenom. Var på väg att skapa magi med sina ljuvliga löpningar centralt och skapar bara leenden med sin varma bollhand. En mellanmatch i pärlbandet av magi?

Mertesackers olycka blev Ramseys lycka och så lyckliga han gjorde oss. Så rätt, så Stade de Velodrome och så förlösande hans mål blev. Och kanske även så symptomatiskt när skottet gick stolpe, stolpe, in. För denna dag var inte en sådan där dag, denna dag var en sådan dag.

Henry fick göra ett sista framträdande i Barclays Premier League och på vilket sätt han fick göra det. Mål nummer 229 för klubben och ett så dj-la viktigt sådant också. Magi, magi och ett uns magi. Arsjavin slog det underbara inlägget vilket ledde till målet och det skall även han ha tack för.

Nike: 0/5. Som om inte vårt bortaställ var Tinky Winky as you know him, enough, så var vi idag tvungna att spela matchen i ljusblå sockor och brallor, vilket inte kan anses vara något annat än ett grande malör. Gör om, gör rätt, ni har betalt för att göra snyggt, inte göra bort killarna.

Suarez: 0/5. Nu vet vi att Suarez inte bara är en idiotisk rasist, utan även att han är en idiot. Skärp dig och gör allt annat än du gjort hittills.

D&M: 5/5. Full pott för första gången denna säsongen. Efter att ha vinkat iväg frugan till Beijing, varit hemma och VAB-att barn med kräksjuka i två dagar, roddat hem once in a season lagfotografering för lillkillen med en bil vars batteri behagat ladda ur sig, löste jag lördagen tämligen exemplariskt. Outsourcat dottern till lekkamrat, skjutsat till fotbollsträning och ändå hunnit till bolaget för att fixa matchöl, var jag helt väck vid avspark. Detta till trots timade jag in pizza i halvtidsvilan, lördagsgodis och en stund för  de små framför bompawebben, under matchen och allt flöt på till samtliga närvarandes glädje.

F-n vad nöjd jag är!

Up you Gunners. And up you Gooners of Sweden out there. Nu skall jag ha grogg!

Vi tänker oss en lördag eftermiddag som övergår till tidig kväll och du är bortbjuden, kanske till några av din frus goda vänner på middag eller till någon arbetskamrat och dennes familj. Du står framför spegeln, gör garderoben tur och retur och börjar snart känna att det nu har uppkommit ett behov av den arla aftonens första busgrogg. Du står där och trevar, försöker och tvingas snart välja.

För du vet om att du bör vara klädd på ett visst sätt. Och trots att du, som det heter bara är man, så är du inte dummare än att du begripit att klädsel inte bara kommunicerar till omvärlden om dig och din person, utan även till dig själv och till din person. Trivs du med ditt yttre så är det lättare att trivas med ditt inre. Och trivs du i ditt inre, så trivs du i lägen du hamnar i. Känner du dig konform i det du bär så signalerar du harmoni med din omgivning till densamma, vilken således speglar dig med besvarad harmoni. Känner du dig tjusigt potent ser kvinnorna en social språngbräda komma vandrande i sin väg, varpå du plötsligt känner dig som en sådan. Sådant är livet. En av det mellanmänskliga samspelets mest basala regler.

Denna säsong har vi, Arsenal, liksom föregående, åter röda tröjor med vita ärmar. Vi ser ungefärligen ut som vi skall. Förvisso kunde reklamloggan gott vara generöst minimerad och det hade även varit rätt fräckt med en bara en liten kanon i stället för det nuvarande moderna klubbmärket. Men överlag så är vi rätt nöjda. Vi slipper se ut som Charlton eller för den delen som ett Middlesborough i fritt fall. Vi ser, mer eller mindre, ut som Arsenal skall se ut. Och det är gott.

När vi lämnar Emirates för att spela bortamatcher, när vi skall ta på oss våra gå-bort-kläder, hur ser vi då ut när vi skall presentera oss för personer som är ditsatta för att bekämpa oss? Vilka gå-bort-kläder har våra vänner på Nike tillsammans någon ledande klädvalsmogul i någon arsenalsk katakomb, valt åt oss? Låt se här nu… Enligt killarna på Nike och på vår egen estetikavdelning skall vi tydligen göra det iklädda: … någon form av pyjamas. Wow, där satt den.

Hej, välj mig till startelvan på lördag.

Tror du att det var en slump att Sir Alex Ferguson, säsongen 95-96, vägrade låta sina spelare beträda bortaplaner iförda deras då gråa andratröja? Och denna vägran, tror du den allena berodde på det faktum att spelarna inte såg varandra irrandes i den nordengelska dimman? Självklart spelade de dimmrelaterade svårigheterna in, men lika självklart är att Ferguson var smart nog att inse att den gråa färgen varken signalerade styrka, självförtroende eller kamp. Och lika självklart var han smart nog att inse den ovan nämnda dubbla effekten mellan klädernas signal till omgivningen och klädernas signal till bärarens inre. Han förstod att manu-spelarna inte kände sig något vidare tuffa och potenta när det såg ut som raka motsatsen och såg, blixtbums, till att de försvann.

För tror du det är en slump att målvaktströjor initialt alltid var i lugnet och harmonins mörkt gröna färg? Eller att många lag spelar i blått, vilket anses ha samma effekt adderat till hälsa? Att en herrans massa klubbar spelar i blodets, kampens och kärlekens röda, samtidigt som lag endast i undantagsfall gör det i ambivalensens, sjukdomens och sorgens violetta? Att svart är en ofta förekommande färg på lagens andraställ, då svart signalerar en annalkande fara och olycka för de som möter den? Tror ni att dessa val är slump?

Vilka signaler tror du Arsenals bortaställ säsongen 11-12 sänder ut? Hur känner sig Arsenals spelare när de exempelvis skall åka till The Stadium of Light iklädda ett ställ som mestadels liknar en femårings pyjamas? Hur tuffa känner sig våra spelare när de tvingas gå i strid i dessa kläder endast accepterade av småbarn?

Nu på lördag åker vi till Englands kanske hårdaste hörn. Där män går i kortärmat året runt och där hårda vindar från brusande hav endast har danande effekt för människorna som ryggar inför dem. Du behöver inte ägna dig åt matchning, men är Sunderland verkligen redo för pyjamasparty? För bus-mys i dagisets kuddrums gossehörna?

Grrrr för hela slanten. Föreställ dig den fruktan som sprider sig runt om i Sunderland by the Tyne and Wear, när laget får se ett gäng Tinky Winkys jogga in på planen. Du kan verkligen se leenden utplånas av den skräckinjagade respekt våra Arsenalkillar kommer att sprida den kustnära obygden runt. Och du kan se arsenalbröst höjas av stolthet och egenupplevd oövervinnelighet. Vad tror du själv..?

Bild från Flikckr.com av "The Land of

The Raspberry Rainbow"

När jag var liten gick det lokala fotbollslaget igenom en riktig storhetstid, en riktig dynasti. Förutom alla svenska mästerskap så innehöll dynastin även en härligt gräddig europeisk fil. Först den inledande delen med de två vinsterna –82 och -87 i UEFA-kuppen och sedan den rejäla Champions League-svängen under 90-talets första halva. Under klubbens första period av europeisk storhet, var i princip hela skolgården knökfull med lagets fans och det gick liksom inte att vara något annat, när inget annat fotbollslag i våra ögon, egentligen existerade. Förvisso fanns det sådana som Yours Truly, som även småfulade med ett engelskt lag lite vid sidan om, men på det stora hela så var hela västra Sverige, ja kanske ett än större område, så gott som blåvittrandigt rakt över.

I målet hos detta dåtida storlag, gick att finna den inte helt okände Thomas Wernersson. Han var, enligt expertisen väldigt bra och stod endast i skuggan av sin namne Ravelli, och tjaaa kanske den just då nyblivne fotbollspensionären Dino Zoff eller något liknande. Dock var det varken Thomasarna, eller för den delen Dinon, som var mest på tapeten och busbänkens snackis. Nej, det stora intresset, från alla oss nummerologiskt cederade föradolescenter, tilldrog sig mannen bakom Thomas Wernersson, lagets andremålvakt Ove Tobiasson.

Denne Ove, eller Bullen som han också kallades, matchades tämligen sparsamt klubbens europeiska äventyr igenom. Jag har för mig att han fick någon match mot något baltiskt gärdsgårdsgäng men i övrigt spenderade han sin tid sittandes på bänken. Alltid redo att hoppa in men också ständigt redo att stå över. Det var således, egentligen, ingen som hade sett Ove spela fotboll och haft någon möjlighet att skapa sig en uppfattning med verkligheten som referens. Men trots detta så hade alla på skolgården någon form av uppfattning om honom.

Några ansåg att Ove nog var en högst medioker målvakt och att det var tur att Wernersson hade den fysiken som han, på den tiden, hade. Andra tyckte nog att den där Ove Tobiasson han kunde säkert bli någonting med tiden, medan ytterligare andra var tvärsäkra på att Ove Tobiasson var Guds gåva till fotbollen, bara tränaren gav honom chansen, bara Wernersson kunde bli skadad eller flyttas på någon gång då. De absoluta sanningarna i frågan stod lika tätt som dess självklara riktighet. För oavsett vad vi tyckte, eller trodde oss tycka, så visste vi att Oves kompetens var precis i den storleksordningen som vi själva bedömde.

En något åldrad Tobiasson i händelsernas centrum. Bild från Bildbyrån.

Efter några långrasters battlande var hela skolgårdens samlade braintrust tämligen övertygade: om att Ove Tobiasson var en stormålvakt i vardande. Att ingen hade sett honom tappa in några billiga mål, eftersom ingen sett honom spela, var bevis så gott som något, för att så faktiskt var fallet. Han måste ju bara vara fantastiskt bra den där killen. Yngre än Wernersson, lovande som bara den och med dokumenterad känsla för våra hjärtans idrottsförening.

Inte helt olik skolgårdens sanningskreatörer är vi Arsenalfantaster anno 2005 och framåt. Vi har stöpts i samma form av statistiskt nörderi, av ickesexuell libidoutpysning och av samma dröm om bättre tider. ”Bara jag fyller 12, då, då minsann, då får jag se Stjärnornas Krig, helt själv” har förbytts till ”bara Sagna och Wilshere blir friska, då j-klar har vi ligans bästa startelva”. Och ”bara storebrorsan kan fixa snus tills på fredag så, så, så kommer Linda att tycka att jag är tuff nog att hångla med” har förbytts till ”bara Wenger, eller styrelsen, eller Kroenke, eller vem f-n som helst gör vad f-n som helst.”

Ett annat exempel på Ove Tobiassonsyndromet är hur vi tenderar att förhålla oss till unga spelare som nästa frälsare att rädda oss från det onda. Den senaste i denna rad av potentiella Y-korsningar är inte helt oväntat Oxlade-Chamberlain, som kanske många ansåg vara något för dyr när han i somras kom till oss, men som nu talas om som den som, tillsammans med RvP, skall rädda vår säsong och göra oss till ett Champions League-lag även till hösten.

Och jag måste erkänna en sak. Jag tycker han är rakt igenom grym. Jag är helt såld på honom och totalt stensäker på att han är the real deal. Att han inte bara har farten, utan även finterna, skotten och spelfördelarhuvudet. Han är liksom redan bäst. I världen. I hela. Lika bred som skitungen Messi är lång och lika självklart leende som världens bästa zlatan, minus personlighetsstörning och psykopatagent. Man blir bara helt till sig. Man får bara hopp. Det känns som liv, det luktar vår.

Och jag hoppas så evinnerligt att jag inte fallit offer för Lex Tobiasson. För Bullen var säkert en bra kille, men näste svenske stormålvakt, det blev han då inte. Och jag hoppas att AOC inte skall trilla dit på samma sätt som vi tvärsäkra ungar på den förpubertala skolgården, gjorde. Att han inte stannar upp och blir offer för hypen som baseras på vår icketillfredsställda längtan, på vår Den Vuxne Mannens Hormonella Dropkick och på det underskott av framgångssagor vi försmäktar i.

För på varje Wilshere går det hundratals av Justin Hoytes, på varje van Persie går det tusentals Aliadières och på varje Szczesny går det näst intill miljontals Taylors. Säkert sköna snubbar och jättesnälla alla dagar i veckan. Men AOC skall bli någonting mer, någonting riktigt, någonting bäst. Han skall bli störst. Och han skall rädda oss ifrån förfallet ned i ligans mittenträsk eller ännu värre det där som mutkolvarna haft den klart osköna smaken att skapa och sedan döpa till UEFA Euro League.  Bara Alex Oxlade-Chamberlain…

Ja, men för f-nken. För att vara ett lag i djup kris var väl 7-1 mot ett, förvisso sjunkande skepp i form av, Blackburn inte helt fy skam? Förvisso gapade den utsålda Emirates med ett ganska digert antal tomma stolar och förvisso är vi fortfarande långt från nästa års Champions League, men annars var det inte helt fel. Eller vad säger ni?

Uppfylld av den gamla känslan av att inget i h-vette kan stoppa oss (inklusive några välsmakande IPA's) skall jag göra ett försök att betygsätta respektive Arsenalspelares insatser under den tidiga eftermiddag som just förflutit. Hoppas det smakar!

Szczesny: 2,5/5. Tämligen arbetslös och inte så mycket att göra på fjant-Pedersens verkligen vackra frispark, pendlar han mellan godkänt och bra. Men ganska bra, måste man ändå säga. Inga större fel, så med beröm godkänt.

Coquelin: 3,5/5. Killen är inte Sagna, men är väldigt, väldigt bra som den back-up han just nu verkar. Solid som ett berg i sitt försvarsarbete och denna match oerhört aktiv i den offensiva delen av banan och spelet. Verkade fått nytt liv i och med det högre passningstempo det centrala mittfältet i denna match lyckades snyta fram.

PM4: 3/5. En vandring i det tysta av denne gigant till mittback. Lite väl Szczesny när han bakåtnickade till sin look-alike i målet, men annars filbunkslugn. Frågor på det?

Koscielny: 3/5. Så bra och så mycket bättre än mot Bolton. Stort minus för fladdrandet som föranledde Blackburns kvitteringsmål. Annars är han som ljuv poesi i sitt rörelsemönster. Allt från hans nasty uppsyn till hans nätta tillslag.

Vermaelen: 3/5. Även han gjorde en bra match då han stängde Blackburns högerkant helt. Än mer självklar när han fick ta steget in central i och med Sagnas tillkomst.

Song: 3/5. Ljuvligt andraassist i form av långpassningen upp till TW14 och fortsatt vårdat spel. Bör ha en del energi över då Blackburn, om sanningen skall fram, inte hade världens mest fokuserade centrala mittfält.

Arteta: 3,5/5. (ja, zimzon, så säger jag). Bra match och välpressat skott som ledde till mål. Hans arbete i det tysta är, om man ser på noggrant, egentligen inte så tyst. Frågan är dock om vi behöver två så defensiva mittfältare, som vi nu har med både Song och den lågt liggande Arteta. Kanske skulle Arteta kunna släppa tyglarna än mer? Vad säger ni?

Rosicky: 4/5. Välkommen tillbaka Tomas. J-lar vad jag älskar hans glidtacklingar vilka skär som varmt stål genom sensommarsmör. Och hans passningar, hans tempo och hans ständigt höjda blick som söker efter mottagare.

TW14: 3,5/5. Vem har sagt till honom att skippa de menlösa lyrorna in i ingenmansland? Har Wenger fortfarande sin styrande hand kring lämpade pungkulor (OBS: metafor)? För jag såg endast en menlös lyra från Walcott under hela matchen. Och den var faktiskt inte helt fel. Nej, mycket bra match från Walcotts sida i och med att han höll bollen längs med marken, vilket gjorde att han antingen fixade hörnor eller fann passningsmottagare. Och assisten till alla målen. Bra jobbat, Theo!

RvP: 5/5. Gör du hat-trick och samtidigt passar till två mål till kan man inte ge annat betyg än fem av fem. Närmast magisk förstatouch och så nästan sjukligt dynamisk i sitt spel. Hej, Bosse P, are you watching?

AOC: 4,5/5. Don't believe the hype, bara njut av den. Sådan fart, sådan innovationsförmåga och sådan j-vla Englands nästa ytteranfallare. Sådan glädje och sådan lekfullhet. Sådan förmåga att ta hand om andra spelares kompetens och att göra så mycket av den. Två underbara mål och till det ett stort antal öppnande löpningar. Blackburn kommer inte sova gott i natt, om de väljer att tänka på denne lille filur, just när John Blund skall till och angöra sängen.

D&M: 2/5. Jag skall vara helt ärlig. Efter januarifönstrets sista dag och den därpå följande Boltonmardrömmen har jag inte kunnat. Jag har inte förmått mig att skriva, för jag har varit så rakt igenom sänkt. Inte chefens fel, inte frugan och ej heller ungarnas. Samtliga har skött sig bra. Jag har bara inte kunnat tvinga mig till tangentbordet. För jag har varit så rädd att det endast skulle komma mörkgrön, lite soggigt brun gegga ut på bloggen. Och det vill jag inte behöva utsätta er för.

Nu känns det bättre. Nu skall vi bara hålla tummarna för manure, Villa och (j-lar vad konstigt det känns) spurs under söndagen och måndagen, så kan denna säsong plötsligt bli ljus, vacker och Arsenals. Trots allt.

Up you Gunners!

Då är även detta transferfönster stängt och möjligheterna att förstärka det som uppenbart är svagt är nu över för denna gång. Vi skall därför ta oss tid att summera Arsenals bit i den vackra transfertårtan och värdera läget utifrån den. Hm… Undrar om chefen anser att jag har tid för detta. För ett sådant summerande bör ju ta en del tid.

Eller inte. Lånet av Henry från New York och MLS hade väl ingen missat och det enda som hände under fönstrets sista dagars öppnande var att vi släppte iväg Ryo Miyaichi på lån till Bolton och köpte den 19-årige Thomas Eisfeld. Eisfeld som med några (6) mål och några (6) assist på några (12) matcher i Borussia Dortmunds U-19 lag, kanske inte skall ses som den som räddar innevarande säsong.

Vidare köpte vi… men vänta nu. Vi köpte f-sen inget alls. Och vilka gjorde vi oss av med? Almunia? Squillaci? Någon mer? Vilkas dyra och tyngande kontrakt gjorde vi oss äntligen fria från? Nej, just det. Inga.

Killar med koll?

Så efter att sångerna ändrats från ”Spend som fucking money” till ”You don’t know what you’re doing!”, ser vi tillbaka på ett fönster där vi faktiskt gjorde just ingenting. Lånet av Miyaichi till Bolton var såväl lyckat som självklart logiskt och den där Eisfeld kan säkert bli någonting om några år. Men eftersom vi i skrivandes stund ligger sexa i ligan, sex poäng från fjärdeplatsen och hela tretton poäng efter spurs, var det kanske inte den, förvisso säkert lovande, nittonåringen vi önskade. Och det var kanske inte den lovande nittonåringen vi behövde. För det är kanske inte lovande nittonåringar, från tyska ungdomslag, som kommer in och räddar en säsong som är på väg i kval.

Vi har varit inne på det tidigare. Vi vet inte vem som bestämmer i klubben, vi vet inte vilket mandat Wenger har i förhållande till styrelsen och inte heller hur tyst ägare Stan egentligen är gentemot sina anställda. Vi vet bara det vi ser. Och det vi ser är att klubben valde att behålla det lag, som på 22 ligaomgångar tagit oss till sjätteplatsen, intakt. Och anser detta manskap vara kapabelt att på de 16 resterande omgångar uppnå klubbens målsättning.

Som jag skrev i går, så har vår skadesituation samt föregående sommars spelaravsked, gjort oss oerhört sårbara, främst på den kreativa sidan. Vidare att vi dock bara var/är 2-3 eller kanske rent av bara 1-2, nyförvärv ifrån att vara bland de allra bästa och ifrån att kunna ta hem både FA-kupp och ligans fjärdeplats. Nu handlade klubben inte in det jag ansåg/anser oss behöva, varför jag inte på något sätt anser oss vara bra nog för att uppnå det en klubb som Arsenal skall förväntas uppnå.

Vet han vad nästa skutt skall bli?

Så vet de beslutsfattande, vilka de nu är, egentligen vad de håller på med? Tror de laget är bra nog för att uppfylla kraven eller har de bara rättat mun efter matsäck och sänkt ribban? Tror de att detta lag vinner pokaler och tar oss till nästa års Champions League, eller anser klubbstyret inte längre att Arsenal skall vinna pokaler och spela i Champions League? Är truppen en av de bästa eller skall vi inte längre vara bland de bästa?

Jag har inga som helst svar på dessa frågor, men jag vet bara att jag inte på något sätt kan se oss vara bra nog att vinna FA-kuppen eller att hålla storsatsande foolsen stången och samtidigt ta in på che£sea och spurs. Och inte på något sätt se oss vara det Arsenal som både ägare, klubbledning eller manager uppger oss vara.

Vi hade, under detta transferfönster, precis lika stora chanser att rätta till de fel som är begångna, som alla andra. Men den, eller de, styrande i klubben valde att så inte göra. Således kommer klubben få betala priset för detta och priset kommer att vara en helt ny klubbidentitet. Vi är inte längre ett CL-lag. Vi är inte längre ett lag som vinner titlar. Vi kanske kan bli det, om ett par år när herrar Frimpong, Coquelin, Wilshere och AOC har växt till sig och blivit regelbundna a-lagsspelare. Men de kommer tyvärr att bli det utan sällskapet av killar som Song, van Persie och Sagna.  Och kanske till och med utan spelare som Vermaelen, Koscielny och Szczesny.

För bra spelare vill alltid spela i bra lag och agenter till bra spelare kommer alltid att vilja ha sina klienter i de finaste av skyltfönster. Och som det nu ser ut så kommer inte Arsenal synas i dessa finaste av fönster, inte dansa i de finaste av salonger och inte kunna spegla sig i de vackraste av silvervaror. Så vet då de styrande i klubben vad de håller på med? Kan vi med säkerhet lite på att de har koll på läget? Kan vi således anse vår klubb vara så välskött som alla hävdar?

Bilder från Flickr.com: Ägare och ordförande av ”danmccullum”

och manager på glid av ”Football Nomad”.

Japp, då är det återigen dags. Då är vi inne på sista öppningsdagen av denna säsongs vinterfönster och nu måste de affärer som eventuellt skall göras, genomföras. Wenger har ju flaggat för att vi inte kommer att köpa in några spelare, samtidigt som nästan varenda publikt kommunikationsverktyg ryktat motsatsen. Det har varit ett spännband innehållandes allt från tyska landslagsspelare som nästan arsenallikt skadat sig till belgiska underbarn som blivit vuxna och nu åtrås av hela fotbollseuropa, vidare till högerbackar från Vicarage Road. Krydda anrättningen med franskt spelgeni och någon försvarsspelare från någon obskyr andraliga och du är hemma, har varit melodin ända sedan tomten lätt glöggklibbig föll ur folkhemssveriges familjesköte.

Det är liksom inte så lätt att vara filbunken som lugnt sitter i båten och hävdar att man bryr sig först när det står på .com och det eventuella nyförvärvet fotograferas i rödvit tröja. Man kanske önskar att man var lugnet personifierat, men man är det inte. I varje fall inte jag, nej, nej, långt ifrån. Jag sitter fortfarande och hoppas, tänker att Wenger har nekat tidigare och hävdat att ”we nowhere near to sign some one”, för att sedan bjussa på BOOM, BOOM, BOOM. Märkt av år av Wengers lingvistiska slalomåkningar är jag fortfarande ljusår ifrån att sluta hoppas på nytillskott. Men hur realistiskt är det? Hur nära är vi, egentligen, att signa någon och hur mycket verklighetsförankring har mina förhoppningar? Är jag förutseende eller bara korkad? Och vems verklighetsförankring är det egentligen som borde vara föremål för diskussion?

I min värld behöver vi, som ni kanske tidigare har läst här på bloggen, egentligen tre nya spelare, vilka grundar sig i tre olika spelarförluster kryddat med skadefrånvaros eller bristande förmåga att producera. Vi är också bara tre platser i startelvan från att vara ett lag som inte bara tar fjärdeplatsen, utan även kan vinna både FA-kuppen och gå långt i Champions League. Men dels måste vi ersätta både Fabregas och Nasri, vilket jag fortfarande hävdar att vi inte gjort, och dels måste vi lösa vänsterbacksfrågan.

Exit some, enter some?

Om vi tar det lättaste sist så behöver vi antingen köpa en kompetent och erfaren vänsterback som är redo att prestera från dag 1, eller en mittback som har förmåga att spela vänsterback. Därtill måste vi ha en ytteranfallare som gärna kan leverera mål centralt samt en central kreatör. Inget av dessa tre, framför allt inte de två sista, är problem som löses på en kafferast, inte ens med Wengers sätt att se på transferfönsters kronologiska förutsättningar. Vi gör dock ett försök att bena upp läget.

Detta talar för att vi köper något vi behöver: Jack Wilsheres set-back gör att vi fortfarande kommer vara tunna på det centrala och kreativa mittfältet långt in i mars månad. Vidare uppgav Wenger att Diaby snart kommer vara igång, men vem i hela världen vågar fortfarande tro på den grejen? Även om våra försäkringar säkert gör att deras lönepotter inte skadar klubben, så brukar ju Wenger referera till potentiella nyförvärv, att de måste fylla en lucka i truppen som uppstått i och med att någon spelare lämnat den. Och även om varken JW eller Diaby lämnat oss för spel i andra klubbar, så skapar deras respektive skadefrånvaros just luckor i truppen. Ingen av dem går att använda och således bör deras skador ses just som sådana luckor som måste fyllas.

Inte ens Wenger, i sina mest glädjekalkyliska stunder, kan väl tro att Diaby kommer vara matchfit denna säsong? Eller att han, om så nu råkar bli fallet, kommer att kunna spela fler än de vanliga fyra, fem matcherna innan nästa skada kickar in? Och hur mycket talar för att Wilshere inte gör en Vermaelen och blir åter först till nästa säsong? Det logiska här är att Wenger ändå, vad han än uppger, gör ett sista försök att värva Yoann Gourcuff från Lyons avbytarbänk/kylskåp. Förvisso cup-tied i Europa, men fullt duglig för liga- och FA-kuppspel.

Våra vänner på Twitter har ju uppgivit att Eden Hazard har varit klar för Arsenal i ett par dagar nu. Fast å andra sidan har han väl varit klar för både shitty, che£sea och PSG, och det senaste är väl att han kommer stanna i Lille i varje fall till sommaren. Dock ryktas Wenger återigen varit ute efter Lukas Podolski, bjudit 8 miljoner pund vilket Kölns tackade nej till varefter Podolski blev skadad och beräknas vara borta minst en månad till. Pscht, där gick luften ur den transferballongen.
 
Arsjavin blev efter det indirekta utbuandet i manu-matchen kvar på bänken i helgens FA-kuppmöte med Villa. Det går antingen att tolka som att han hålls frisk för att kunna skeppas iväg och lösgöra kapital samt ovan nämnda trupplats åt ankommande nykomling, men även bara som en övertolkning. Monaco och något mittenlag i spanska ligan, ryktas vara intresserad av Squillaci, vilket, eftersom han fortfarande har gott rykte i de länderna, kanske inte är så märkligt som först kan tyckas. Luckor i truppen öppnas upp för… vad?

Den åtråvärda fjärdeplatsen är långt ifrån vår, och detta skulle faktiskt kunna forcera Wenger och styrelsen att chocka med stortransfer. Och faktum är att Wenger faktiskt har handlat spelare i januarifönstren de senaste åren. Arsjavin, greadybastard, Walcott och Eboué är bara några som anlänt under just januarifönstret.
 
Detta talar för att vi inte handlar vad vi behöver: Andra sidan av myntet ”we nowhere near to sign…”, vilket faktiskt skulle kunna vara att han faktiskt inte har någon plan att skaffa några nyförvärv. Och om man skall tro hans övriga uttalande om att vi har vad vi behöver och han har fullt förtroende för den trupp han har etc, så pekar även det på att vi kommer stå med det vi har även när januari blir februari.

Får vi orsaker att fira på onsdag morgon?

Fler orsaker som pekar på att vi intet kommer handla är, vad Wenger än tror i frågan, tidpunkten. Skulle Wenger visa intresse för en annan klubbs (topp-)spelare har klubben oerhört knapp, om än någon, tid att ersätta spelaren. Vidare skulle en Wenger som inte handlar i januari, inför sin befintliga spelartrupp, vara en Wenger som matchar ord med handling. Ett läge där spelarna känner att han inte bara säger att han tror på dem, utan även vägrar inhandla konkurrens åt dem, vilket i sin tur verkligen skulle fungera som bevis för hans ord. 

Söndagens smått sensationella vändning mot Villa i kuppen skulle, ur ett ”vi behöver inte köpa”-perspektiv fungera som bevis för just detta. Att det inte skulle vara något vi saknar i truppen, som utifrån bör adderas till den, utan bara att optimera den, som är alla problems lösning, och att den matchens andra halvlek är beviset.

Konklusion: Nu är man ju, som Arsenaladdict, part i målet, men jag kan inte tänka mig annat än att minst en spelare inhandlas under det sista dygnet. Detta på grund av att jag inte kan se oss ta den nödvändiga fjärdeplatsen utan att en central kreatör och/eller en målgörande/målpassande winger handlas in.

Trots all smörja som ordförande PHW fortsätter att stjälpa ur sig, så siktar Wenger på fjärdeplatsen och det, nästa år, därpå följande CL-spelet. Nu är vi, vad vi än tror, ganska osäkra på spelet bakom kulisserna i klubben, vi vet inte riktigt vilken makt Wenger numera har i förhållande till styrelsen och vi vet inte heller vem som står bakom vad i klubben. Men jag har oerhört svårt att se den stundtals något grinige Wenger inte göra ett par rejäla försök till storfångst under fönstrets elfte timme. Om han sedan får napp på eventuella beten, är dock långt ifrån lätt att säga…

Bilder från Flickr.com: En hållplats nära ditt hjärta av ”stephenk1977” och Jävlar vilka stjärnspelare vi fick hit av ”stvan4245”

Asså, det här med att få blogga på Arsenal Sweden, det är en rätt fräck grej det. Man får skriva random lull-lull, dra ihop den riktiga verkligheten med den man själv lever i och får hitta metaforer och bilder för livet såsom Arsenaladdict. Utan att någon (okej, hej VD Lander) lägger fingrarna emellan. Men det svåra är att man ibland åker på att försöka sätta betyg på spelares insatser när första halvlek är ”hej, kom och hjälp mig” och den andra utvecklar sig till ”Arsenal, the way that I use to know You”, vilka liksom inte skall gå att få i hop i samma match. Men jag gör ändå ett försök, varsegoda.

Fabianski: 3/5. Började så illa att man blev nervös genom att sprida sina bollar a la Szczesnys debut, vara allmänt Almunia i straffområdet och lämna returer som rena rama Fabianskin. Detta sattes i bjärt kontrast till andra halvlekens pondus, platstagande och filbunkslugn, i luft såsom på marken. Inte helt kass, utan bra match.

Coquelin: 2,5/5. Tappade en del i positionsspelet (läs: i första halvlek) och var inte lika framträdande offensivt som han borde varit, men ändå på klart godkänd och på gränsen till bra. Detta eftersom han aldrig gav sig, han slutade aldrig att försöka och kämpade som f-sen. Höll sig även på sin plats i banan och gick inte i JD-fällan med att söka sig för centralt i banan. Bra jobb.

PM4: 3/5. Såg som vanligt sävlig ut och brast något på upprinnelsen till 1-0-målets hörna, men var i övrigt riktigt bra. Stångades på som han skulle och fungerade fint med Kocielny. Det ser liksom inte så svårt ut med PM4 och han gör det heller inte så svårt. Och det kanske är det som är det stora med hans små, små mittbacksgester.

Koscielny: 4/5. Snudd på andra raka bäst-i-laget-insatsen, endast slagen av Ni Vet Vem. Så elak, så aggressiv och så rätt. Grym löpning som gav 3-2-straffen, som gjorde att man fick Tony Adams-feelings. Ståpäls all around. Koscielny är mannen.

Vermaelen: 2,5/5. Kom bort sig på 1-0-målet och hamnade i skuggan av PM4 och LK6, men ändå en, med beröm, godkänd insats på helt fel placering i banan. Grymt skönt när han faktiskt, vid ett par tillfällen, följde med upp i anfallen och vågade spela så kallad modern ytterback. Stort sparkapital vi har i denne kille, i denne kämpe, i denne titan. När han får spela mittback...

Song: 2,5/5. En numera smått typisk Song-insats: Bedrövlig i första och tämligen grym i andra. Så otroligt spelskicklig och så otroligt vaken i sitt passningsspel. Kompetent j-vel, den där Song.

Ramsey: 2/5. Godkänd på gränsen till bra. En bättre insats än på mycket länge, som alla andra så klart, på grund av sin andra halvlek. Jag var blindgalen på, bland andra, honom i första, men sedan började han plötsligt röra sig med bollen i andra och vad kan man då annat gör än att bara förlåta honom?

Rosicky: 3/5. Bra passningstempo och bra fart med bollen. Hela tiden rättvänd och när han inte är det så kommer hans grymma glidtacklingar som ett brev på den gamla Posten. Känns liksom som att mittfältet får mer fart med honom som del i det och jag hoppas att han får vidare speltid, även nu när Arteta verkar vara tillbaka.

TW14: 2/5. Jamen vad f-sen. Killen höll bollen på marken, gick faktiskt in i banan ett par gånger och lät bli att tjonga inläggsparodier i blindo. Och det måste väl anses vara ett fall framåt? Så otroligt skönt att se att han fick göra mål: Efter en Villa-rensning som slumpstudsade på hans axel och in... Men det är väl så det skall vara för en kille som kört fast. Det kanske krävs lite klassisk bonnatur för att bollen skall börja rulla rätt. Och fortsätt håll den på marken, Theo!

RvP: 4/5. Knäppte Koscielny på nosen och blev MoTM i och med sina två mål. Vad kan man mer säga? Iskall, självklar och Robin van Persie. Straffar med klass. Och att fira 3-2-målet genom att springa fram till TH14 och hoppa upp i dennes famn var som lättnaden när en cirkel äntligen sluts. Två världar, en gyllene framtid?

AOC: 3,5/5. Den ende i laget som kan stoltsera med två bra halvlekar. Känns ibland som en korsning mellan Arsjavin och Walcott. AA´s låga tyndpunkt, aviga finter och centrala sökande korsat med Walcotts tempo och acceleration. Fast bara så mycket bättre. Och bara 18 år. Helt sjukt. Snubben skall starta samtliga matcher 2012, om du frågar mig.

Wenger: 5/5. Ja, men precis. Snubben i dunsovsäcken får full pott av mig, endast för den hårtorksblåsning han måste givit killarna i pausen. Som om 11 nya hade klätt på sig Arsenaltröjan (okej; 10 nya plus AOC). Bara Wenger inte får för sig att denna vinsten är ett tecken på att vi inte behöver storhandla i morgon och på tisdag. För det behöver vi.

Så i morgon är det arbetsdag. För dig, mig och för Wenger. Låt oss sova sött med den här matchen i ryggen, men låt oss jobba hårt både i morgon och på tisdag. För Wenger har en del arbete kvar att göra. Vänsterback, central kreatör och grym ytter att matcha AOC´s ljusa framtid, måste inhandlas. Då är vi med igen, då är vi game. Fram tills dess. Låt oss njuta av att vi fortfarande har chans på trofé denna högst märkliga säsong.

Cheers!