Davidsson & Mannen

God morgon pojkar. På söndag är det krig och det kommer att smälla utav bara h-vette kring era knappt torra öron. Löjtnant D&M kommer hålla i trollstaven vilket innebär att ni kommer att veta exakt vad ni skall göra, samt när ni skall göra vad Löjtnant D&M har sagt till er att göra. Det är Löjtnant D&M som kommer att se till att allt går som det skall och det är i dessa två händer er hela existens vilar. Grattis, pojkar.

Jag ser att nivån på persedelvården här på kompaniet höjts avsevärt, sedan senast vi sågs. Tänk vad lite permission kan göra för en samling hormonstinna småyngel. Underbart. Olles brorsa, visst är det ett alldeles förtjusande stycke klädesplagg? Seså, ordentligt neddragen skall den vara, det är väl ingen liten studentikost lustfylld mystillställning vi skall bevittna! Seså. På Löjtnant D&M´s order marscherar vi in i salen för nu skall ni få lära er någonting. Och ni kommer att lämna salen med ny och upplyftande kunskap att lägga till ert lättburna bagage.

Varsågoda och sitt ned för en stunds genomgång. Öppna alla fönster och släpp in den friska vinterluften. Bra. Fyrkanten ni ser här på tavlan föreställer ett gräsområde med måtten 105 gånger 68 meter. Den här halvan av fyrkanten är vårt territorium och den andra är Fi´s. Våra anfall har denna något mindre fyrkant som mål och som ni förstår är vi även satta att försvara motsvarande fyrkant placerad inom vårt territorium. Vi har våra utgångspositioner ungefärligen här, i detta område, medan vi kan anta att Fi har sitt, ungefärligen, här.

Enskild ställning, utropade Löjtnant D&M

Inledningsvis bör vi närma oss, i alla fall utkanten av, den mentala sfären. Vi är de goda och Fi är allena onda. Vi är de tappra iförda rött med vita ärmar och de är de fula blekblå och själlösa legoknektarna. Detta innebär att vi har rätt att ta till, i princip, vilka metoder vi anser nödvändiga för att stoppa motståndarna från att genomföra den anfallsstrategi de troligtvis har planlagt. Nåväl. 

Vi utgår ifrån att striden kommer, som de säger, bölja fram och tillbaka. Dock finns stor risk att Fi kommer att inta en ganska låg försvarsposition, troligtvis i någon form av skyttegravsvärn, ungefärligen här. Om så sker, måste vi utgå ifrån att Fi kommer hota med snabba omställningar, troligtvis på flankerna här och här. Vid en sådan situation måste vi snabbt skära av deras försörjningslinje i form av centralt belägna stabsfunktioner, men dessutom styra ut anfallsstyrkan mot någon av de flaggor som finns i varje hörn på den gröna fyrkanten. I vårt territorium är flaggorna utsatta här och här.

Kvartscirklarna ni ser just intill dessa flaggor är det område där de så kallade hörnsparkarna tages. Intar Fi dessa områden genom en så kallad hörnspark är det av yttersta vikt att vi mobiliserar all försvarskraft vi över huvud taget kan uppbringa. Vi kan, på en sådan hörnspark, förvänta oss anfall från luften, varför vårt luftvärn måste eliminera eller reducera effektiviteten i fientliga luftaktioner, med varje till buds stående medel. Inte bara i form av de ofta luftburna och ständigt stridsberedda försvarstrupperna med betäckningen LK6, TV5 och PM4, utan även genom krypskyttar såsom TW14, vår ryske infanterist AA och den holländska flottans regalskepp, Robin van Persies idoga arbete för att vinna terräng och säkra mark.

Vi sätter även ut två inringade kryss, låt oss säga här och ett här borta, vilka får symbolisera möjliga frisparkslägen. Så kallad frispark ges till en av de stridande trupperna när motståndare brutit mot någon av de konversioner som är uppsatta av Nationernas Förbund, eller snarare The International Football Association Board. Vid dessa frisparkar kan vi anta att Fi väljer liknande taktik som vid de nämnda hörnsparkarna, men till den skall även adderas de markbundna trupprörelser som Fi, genom ett snabbt tillslag, kan iscensätta. Även kombinationsmöjligheter finnes och dessa är än mer krävande att försvara sig emot. En faktor som gör det än mer viktigt att vara på sin vakt och inte släppa en j-vel över bron.

Head Up, Menige Bench

För detta är vårt fort, detta är vårt krig. Fortet måste vi försvara och kriget måste vi vinna. Vi skall aldrig vika ned oss, aldrig falla till föga för lättja, infallna nycker och aldrig, Löjtnant D&M repeterar, aldrig ge upp. Vi är de goda och Fi är de onda. Vi äger rätten att beskydda vårt territorium och vi är således också ålagda ett ansvar för att göra detsamma. Vi skall gå vinnande ur striden, vi skall stå som sista män och vi skall inte på något sätt låta deras attack vinna över vårt försvar.

Med detta försvar kan vi även bygga en upp en lyckosam anfallsstruktur i form av blixtkrigliknande attacker. Våra rödbröstade trupper skall tämligen virvla förbi dessa ljusblå varelser av fientlig art. Anfallsvåg efter anfallsvåg skall välla över dessa kränkare av den sant idrottsliga hedern. Dessa krigsrättsrekryter, dessa falska legoknektar och quislingavkommor. Vi skall låta våra kängor vandra över deras ängar och trampa ned allt det de försökt bygga upp. Varje fort skall raseras och varje bro skall brännas. Vi skall vara i ständig rörelse, vinna varje litet enskilt slag och aldrig, aldrig ge upp.

Puh, väl lyssnat, pojkar. Gå nu ut och gör Löjtnant D&M´s stolt vitärmade hjärta än mer stolt. Ta tågen, bilarna eller hämta ut valfri bandvagn. Muta kvartersmästaren att bevilja extra färdkost, för här skall vi vandra i nordvästlig riktning. Skicka kvinnor och barn till kontinentens säkerhet på andra sidan kanalen, olja in era kängor och se till att, som de säger, göra avtryck. Låt den ljusblåa nyansen av extrem oskönhet förvandlas till en unken parantes i historieböckerna. Så, bra pojkar. Utgå!

Bilder: Frånfällning Samir Nasri. Bildbyrån

 medan Legolöjtnant är från Flickr.com: ”Milan Cmadge”.

Efter att D&M, gjort det Arsenal tenderar att göra, dvs. bränt en herrans massa krut på målvakter som inte ens spelar, tar vi oss idag vidare framåt i banan. Vi håller kvar frågeställningen vilken ungefärligen lyder; ”Hur f-nken skall klubben agera i förhållande till vissa spelares snart utgående kontrakt”. D&M gav ju i föregående inlägg domar: Sälj, förläng och vill behålla, men tvingas sälja när herrar Almunia, Mannone och Fabianski avhandlades. Nedan kommer du få se vad åsiktsmaskin och tillika bloggskribenten anser om Rosicky och Arsjavins framtid i föreningen.

Tomas Rosicky: När det gäller Tomas Rosicky så känner jag ibland att det nästan är svårt att förhålla sig saklig till honom. Om man tenderar att pendla mellan lycksalighet och att riva sitt hår när vänsterbreddare Santos visar upp det moderna ytterbackspelet, så är det inte långt ifrån de känslor Rosicky kan väcka. Inte på planen, för där är han ofta klokheten själv, utan när man i stället ser till hans tid i Arsenal i stort.

Han kom till oss som en spelare, på gränsen till den yppersta världseliten. Han skrev på för oss just före VM –06, där vi såg honom skjuta ett av VM-historiens grymmaste skott när han, från 35 meters håll sänkte USA. Man satt i TV-soffan och bara slickade sig om munnen. Vi prisade Wengers fingertoppskänsla att signa denna diamant just innan det internationella genombrottet, men stod förblindade inför det skade-CV han redan då bar med sig.

Kraft rakt igenom.

Han tog över Bobbys gamla tröja med nummer 7, och bildade tillsammans med vitryssen Hleb någon form av mittfältsytterpar vilka båda var oerhört centrala i sitt spel. Rosicky blev snart älskad av fansen. För sitt underbara skott, för sin förmåga att finna djupledslöpningar och för sin ljuvliga högeryttersida, med vilka han frälste oss anhängare under sina första arton månader i klubben.

Sedan började helvetet. Det började som en hamstingskada med ständigt framflyttade återkomstdatum, men blev snart en tragikomisk jakt på den egentliga skadeorsaken. Ständiga undersökningar följdes av ständigt nya diagnoser och ständigt nya operationer följdes av ständigt ytterligare rehabperioder. När Rosicky kom på tal så lades fantasternas pannor ständigt i djupa veck och nästan alla hade givit upp hoppet om att återigen få se honom på plan. Men efter ett och ett halvt år, då nästan exakt 50 % av tiden i klubben, kom han sent våren –09 äntligen tillbaka.

Visst kunde vi se att han inte riktigt var densamme och visst förstår vi än i dag att han aldrig kommer att bli det han ett tag var på väg att bli. Han har haft tendensen att göra oerhört lovande försäsongsmatcher för att sedan falla in i anonymitet när han väl fått spela tävlingsmatcher. Fast när vi gick som tyngst i början av årets säsong, så var faktiskt Rosicky en av de bättre. En av de som, i varje fall marginellt, kunde fylla vissa fragment av den lucka som Fabregas lämnat efter sig.

Och det är även där, på det centrala mittfältet som Rosicky nu hör hemma. Kanske inte som given startspelare, men som lojal truppspelare. Och som truppspelare anser jag honom vara oerhört kompetent. Han har en hög lägstanivå och man är sällan orolig när man ser hans namn i uppställningen. Stämmer inte de offensiva löpningarna och finner smörpassen inte riktigt rätt, så vet man att vi i varje fall kommer att få njuta av hans underbara glidtacklingar.

D&M säger: Förnya och förläng. Vi står inte och faller med Rosicky, men när vi svajar har han, faktiskt, en stabiliserande effekt. Han skulle säkert göra sig oerhört bra i både tyska, franska och kanske även spanska ligan, men det är  här, hos Arsenal, han hör hemma.

In bed with Andrej.

Andrej Arsjavin: När Arsjavin, efter månader av spekulationer, under januarifönstret –09´s absolut sista skälvande sekunder skrev på för klubben, var inte bara London lagt under snö. Ett tungt täcke av stundande halkrisk ur nästa säsongs Champions League låg också över klubben. Aston Villa var, under Martin O’Neill´s pedagogiska hand och grabbade om fjärdeplatsen i ligan. Vi fick hålla tillgodo med att få se Eboué spela ytter helt utan spel i sista tredjedelen och bli inbytt, utbytt och utbuad i en och samma match. Det var liksom inte så kul just då, det såg inte riktigt så bra ut för oss och det var faktiskt ganska tungt under den hösten.

Arsjavin hade genom ett sitt deltagande i Euro 2008, där han bland annat hann sänka Sverige, blivit grej of the day och rykten om katalanskt guldregn blandades med monetärt gazpromska muskler och nyrysk ickeretorik. När hans övergång till slut, där i snökaoset, tillkännagavs så kändes det som om vi fortfarande var det där storlaget som kunde locka de där stora namnen till oss. Och tja… kanske var det så med köpet av Arsjavin, kanske var det inte så. Kanske var vi attraktiva nog att signa en attraktiv världsstjärna, kanske var Arsjavin inte riktigt så attraktiv som både vi och Zenits klubbledning, ville ge sken av?

När Arsjavin väl fick göra debut för oss så var han nästan magisk. Helt utan omställningstid kastade han sin in i hetluften och sprang lungorna tunga på högerbackar riket runt. Fyra mål på Anfield Road där foolsen bara räddades av att vi hade Denilson på mittfältet och Silvestre i backlinjen. Killen var stekhet, vi sjöng hans lov genom att fullt logiskt häda gready bastard och Arsjavin värmde oss med ett potentiellt lysande andra-, tredje- och fjärdeår i ligan.

Nu är han på detta fjärde (egentligen 3.5:e) år i klubben och det har väl inte riktigt blivit vad det första halvåret lovade. Under hans andra år i klubben fick han ständigt spela småskadad och även agera central anfallare då RvP och Bendtner var skadade och Eduardo aldrig riktigt kom tillbaka. Under hans tredje år fick han ständigt skit för att han, enligt vissa, inte tog det defensiva ansvaret och mest såg lat ut. Trotts denna eventuella lättja stod han för flest målgivande passningar i klubben säsongen 10-11.

I nuläget spelar han paradoxalt nog någon sorts andrafiol bakom Gervinho och TW14. Han får ytterst sällan starta matcherna och får han det så blir han per automatik avtagen banan efter 60:e matchminuten. Gnället ljuder fortfarande över webb-nejderna och ropen om att han skall säljas ljuder som flyglarm klockan tre första måndagen varje månad.

D&M säger: För bövulen! Behåll killen och ge honom speltid. Vi håller på att offra en av truppens mest kreativa personer för att ständigt ge TW14 chansen. Arsjavin har under sina år i klubben endast fått spela en handfull matcher på sin egentliga plats, den centrala bakom anfallstrion, och det har skett efter sent komna skadevakanser på andra spelare som Wenger ansett stå före Arsjavin i kön. Killen skall ha ett nytt kontrakt och killen skall spelas där han behövs och gör som mest nytta. Han bör, om Wenger sköter honom väl, ha i varje fall tre goda år framför sig. Och om vi släpper Arsjavin, vad gör vi då när RvP´s och TW14´s skador kommer?

Då var vi vid dessa två Some Ins and Some Outs vägars respektive ändor (nej, D&M, så säger man inte). Dessa kommer att följas av i varje fall en nr 3 och en nr 4, mer om och av dessa senare. Keep it country!

Bilder från Flickr.com. Rosicky av "aminda"

och den lilla pojkscouten av "Blog Gallery"

Efter gårdagens match mot che£sky, eller som matchen egentligen heter “The Battle of Where were you when you where shit?”, så måste frågan ställas. Gårdagens match tillsammans med föregående veckas molokna avsked från fotbollens finrum, och förvisningen till densammas skamvrå, Euro League, så tycker man sig kanske se en viss spricka i den ljusblå fernissan.

Shittys elaka storebröder sjunger ”This City is yours, this city is yours, 20.000 empty seats, are you fucking sure?” Och är de ljusblå verkligen säkra? Har de verkligen täckning för allt skryt, för allt bröstande och för alla versaler? Står Mancinis miljardbygger verkligen på solid grund och finns det verkligen stabila reglar bakom den blandputsade ytan, eller är skrytbygget faktiskt satt i gungning? Hur många fler tomma platser klarar klubbens marknadsavdelning av att rea bort till skolklasser och hur många fler nederlag kan dessa euro-stinna elitister i spelartruppen ta innan de börjar vända sig mot varandra och igångsätta imploderingen?

Snubben lirar boogie-rock. Men hur länge?

Även om vi alla är snälla människor som inte önskar någon annan något illa, så bara älskar jag detta möjliga scenariot. Först åkte de ur Champions League, sedan åkte de på sin första ligaförlust för året och därmed missade de chansen att bli Unbeaten/ännu-mer-Arsenal-lika. Därefter skall de ta emot laget de så mycket längtar efter att likna, nämligen Arsenal. Och shitty borta är inte någon enkel match, men kanske har timingen, i den moderna tideräkningen efter mansours oljepengars tillträde, aldrig varit bättre?

Visst kan de vara fyllda av revanschlusta och visst kan Herr Mancini hetsa upp borderline-dudesen till fradgasprutande bestar. Men likaväl kan dessa löneförhöjningshöga individualister slokörade vika ned sig i bekvämlighetens lättja. Och likaväl kan de förvirra sig till att börja använda sig av sin absoluta akilleshäl, huvudet. När fotbollsspelare börjar använda huvudet så sker det mestadels i motgång. Och när denna process väl är igångsatt så leder den bara raka vägen ned i fördärvet.

Så låt oss, hur goda och fina människor vi än är, hoppas. Låt oss hoppas på att alla Balotelllis, alla de Jongs, alla bröderna Trofé och alla dessa dyrt inköpta engelska vinnarskallar, plötsligt börjar fundera på vad de egentligen håller på med. Var de är någonstans och vad anledningen till det egentligen är. Vad de tänkte på när de gjorde valet och faktiskt bestämde sig. När de ser alla tomma stolar, när de ser vårens urvattnade spelprogram och när de inte längre kan se sig själva som en del av något gott.

När medgång förbytts till motgång och när det omöjliga faktiskt kunde ske. När marken under Mancinis fötter plötsligt börjar gunga. Som en storm i en livlös öken eller som en upplevd hägring i densamma. Som en sinande oljekälla eller som en Kung Midas helt omgiven av guld, men utan kärlek, utan föda och utan någon fotbollens Pactolus att tvaga sig fri från skammen i. Vad blir då kvar? Where will you be when you’re shit again? 

Foto: Bildbyrån

I dessa juletider närmar vi oss inte bara det stora givandets högtid utan även ett januarifönsters yviga vinddrag. Genom detta fönster lär inte bara ett antal spelare vara aktuella att komma till klubben, utan säkerligen också ett antal att lämna den. Några kommer för att få nyttig speltid, gå på lån till någon mindre klubb, medan några kommer att säljas för att de inte anses ha någon framtid i klubben. Andra spelare kommer, då de sitter på utgående kontrakt och för att vi därför riskerar att förlora dem utan ersättning, att säljas.

I somras sålde vi som du vet Samir Nasri. Förvisso för att shitty erbjöd oss hutlösa £ 25.2 miljoner för en blivande bänkspelare, men också för att hans kontrakt gick ut sommaren 2012 och således bara hade ett år kvar. Vi lämnar RvP, Squillaci, Frimpong, Coquelin och TW14´s respektive kontraktssituationer till en snart framtida diskussion och ser till de tidsmässigt än mer akuta kontraktssluten.

För våra reservmålvakter Manuell Almunia, Vito Mannone och Lukasz Fabianski, har tillsammans med fd. Sicknote Tomas Rosicky och Mumsebull Arsjavin kontrakt som går ut sommaren 2012. Av denna anledning bör vi antingen få dem att skriva på nytt, låta dem sitta av sitt kontrakt och bli hockeysvenskans free agents, eller sälja dem till högstbjudande för att få lite smarrig cash i kassakistan. Jag tänkte här bidra med lite D&M-åsikter i frågan.

Nej, så mycker roligare än så här blev det aldrig.

Manuell Almunia: Det som inte har skrivits om denne Pamplonabest, detta frustande vilddjur till hårvårdsprodukt, går knappt att formulera i ord. När han sensommaren -07, tog över efter Mäster Lehmann, ingav han både oss Arsenalfans och, vad det verkade, klubbens försvarsspelare ett relativt rejält lass lugn. Han var förvisso ibland ute och fladdrade på höjdbollar, men visade upp ett linjespel av klass vilket lovade gott inför framtiden.

Denna goda framtid kom dock aldrig till Almunia. Efter att han, hösten –08, skrivit på ett långtidskontrakt med klubben, började han allt mer förfalla till osäkra utrusningar, tappade bollar och vilsna rop på hjälp. Han visade sig bara ha varit en dagslända som sedan, i takt med den ökade frekvensen malörer, skapade allt större bryderier för alla vi som älskar Arsenal. Framtidshoppet som blev dagsländan blev därefter rena hackkycklingen. Hans val av hårfärg verkade heller inte hjälpa hans situation nämnvärt.

Almunia fick fortsatt oförtjänt många chanser och det var egentligen inte förrän vi mötte West Brom hemma hösten –10, som hans tid i Arsenals mål slutligen förseglades. Efter att räddat en straff gav han bort ännu en match och hann även skada sig. Efter att Fabianski och sedan Szczesny tog över rollen som förstemålvakt, var Almunia ”skadad”, fram till vi mötte skit-barca borta och Almunia fick göra ännu ett lyckat inhopp. För inhopp brukar han lyckas med, men att starta matcher är liksom inte Almunias grej. Returmatchen mot West Brom blev därefter ännu ett bevis för att inga matcher skall behöva startas med Almunia i målet, varefter cirkeln slöts genom att Mad Jens fick vakta målet borta mot Blackpool innan Szczesny var åter i spel.

Under hösten har Almunia varit utlånad till West Ham, där han enligt uppgifter, skött sig helt okej. Det blev fyra matcher för honom i Hammers innan Robert Greens hälsa skickade Almunia åter till Arsenal. Och där sitter han nu. Och väntar. Väntar på speltid eller på de bättre tider som liksom aldrig kom åter i Manuels väg. Någonstans på plats tre-fyra i klubbens målvaktshierarki med dokumenterad fallenhet för tafflighet, gör honom inte direkt stekhet på marknaden, lika lite som i nuvarande klubb.

D&M säger: Sälj, sälj, sälj, om så är möjligt. Annars låna ut, ge bort eller bara acceptera missen som gav honom långt och fett kontrakt, bryt ihop och kom igen. Sådana missar som Almunia, det gör även en klubb som Arsenal.

Vito Mannone: I Mannones fall är det inte lika enkelt som i Almunias. För denne unge italienare har vandrat i klubbens mysbrallor sedan sommaren –05, då han som 18-årigt löfte skrev på för klubben. Wengers målvakts-CV är, enligt många, lite sådär, och Mannone har heller aldrig riktigt räknats som det där stora löftet som en dag skall ta över förstaplatsen i klubben.

Han har suttit på bänken under ganska många och långa perioder, och han fick även under hösten –09, spela ett antal matcher, då både Almunia och Fabianski var skadade. Många minns den borta mot Fulham, då han var makalös och, i princip, räddade oss från nederlag med ett antal ljuvliga TV-räddningar. Han fick en flaska bubbel och då tänkte man att jösses, den här killen kommer vi se mer av.

Men så mycket mer har det inte blivit av och för Mannone. För när Almunia sedan kom tillbaka från skada/sjukdom förpassades Mannone åter till bänk eller läktare. Han skrev trots detta ett nytt kontrakt med klubben, i januari –10, och var samma sommar högst involverad i lagets träningsmatcher. Förstplatsen var up for grabs och Mannone upplevdes stå bra till. Nu torskade han det racet, hamnade bakom Almunia, sedan Fabianski, för att därefter bli omkörd även av Szczesny.

För Mannones karriär i Arsenal har inte direkt kantats matjord i fickorna. Han har drabbats av flertalet skador och haft långa och ödesdigra rehabperioder. En målvakt måste ständigt vara beredd att ta chansen om den väl kommer. Blir snubben framför dig i ledet skadad, måste du vara redo att steppa upp. Och det har Vito inte riktigt varit. När Almunia gjorde bort sig hemma mot West Brom, blev ”skadad” och Fabianski blev förstemålvakt, hade Mannone just skickats på lån till Hull. Nästan parodiskt otimat med tanke på att den vakans, som bara veckor senare uppstod när även Fabianski skadade sig, kom när Mannone räddade straffar på KC Stadium och, ännu en gång, inte var tillgänglig för Arsenal. För tillgänglig då var i stället Wojciech Szczesny och där stängdes dörren ånyo i nyllet på vår vän Vito.

Till dags datum har Mannone bara spelat tjugotvå a-lagsmatcher. Tio för Arsenal, två för Barnsley i League One och tio för Hull City i The Championship. Han kan ha hur mycket potential som helst, men måste spela matcher för ett representationslag för att utveckla den. Och de matcherna kommer han, som läget ser ut nu, inte få i Arsenal.

D&M säger: Beroende på vad som händer med Fabianski, se nedan, så hänger Mannones framtid i Arsenal på en skör tråd. Han har inte visat jättemycket som pekar på att han är en stormålvakt i vardande, men jag tycker ändå att han skall erbjudas ett kontrakt och sedan skickas på ännu en låneperiod, för att sedan kunna fungera som andremålvakt. Frågan är bara vad han själv anser  om det förslaget.

Ibland är det upp, ibland är det ner

Lukasz Fabianski: När han i maj –07 kom till klubben gjorde han det som ung men redan etablerad målvakt. Han hade vunnit polska ligan med Legia Warszawa och blivit utsedd till ligans bästa målvakt två gånger. Detta redan i den, för målvakter, synnerligen ringa åldern 22 år. Vad månde bliva av denna stora talang?

Ja, först såg det bra ut. I träningsmatcherna samma sensommar, visade Lukasz upp ett oerhört dynamiskt målvaktsspel där han kombinerade ett reflexsnabbt linjespel med ett rörligt och välavvägt spel ute i boxen. D&M satt framför streamen och tänkte att här får Jens passa sig, här har vi en raketkarriär framför oss.

Riktigt så raketartat utvecklade sig inte Fabianskis karriär i Arsenal. Han fick tidigt en bänkplats, men en sådan är sällan en målvakts mest gynnsamma drivhus. Detta mindre gynnsamma bänkvärmande varvade han med inhopp som var allt annat än betryggande. Säsongen 09-10 lyckades han göra sig helt omöjlig både genom självmål och ärkemiss mot Porto i CL samt genom att framstå som värsta skolgårds-mobboffret när varenda fast situation i ligan blev en mardröm, varenda mittback visste om att det bara var att trycka till den lille vanten i målet och varenda medspelare förtvivlat sökte stöd i en säkerhet som gapade tom i målet.

Fabianski framstod som bränt barn, som för all framtid rökt i Arsenalmålet, så döm av den förvåning som väcktes när han, hösten –10 hoppade in och tog straffar i CL och dessutom följde upp det hela med ett betryggande och stabilt spel i ligan. Från helt uträknad till något som Wenger uppgav sig se på träningarna vecka ut och vecka in, men som ingen utomstående tidigare fått ta del av. Dock mötte Fabianski sitt Waterloo den 5 januari 2011 då en skada, som ironiskt nog uppkom när han räddade konkurrent Szczesnys uppvärmningsskott, höll honom borta från spel säsongen ut. Och vem hann ta hand om förstaplatsen i Arsenalmålet under denna tid?

Väl tillbaka i spel var han dömd att stå i skuggan av nämnde Szczesnys 195 centimeter. Och med ett kommande EM-slutspel i hemmalandet Polen i sikte, är ännu fler bänkplatser allt annat än vad Fabianski behöver. Han har vid flertalet tillfällen också gått ut med att han behöver speltid för att inte tappa sin plats i Polens EM-trupp. Men framför honom står, där som i Arsenal? Ja, gissa den tredje.

D&M säger: Jag hade gärna behållit Fabianski som andremålvakt, men som ni vet så ser han själv inte det alternativet. Då kvarstår endast utlåning eller försäljning. En utlåning vore, med tanke på nämnda kontraktssituation, tämligen meningslös, varför jag räknar med att Fabianski säljs under kommande januarifönster.

Nu släpper vi målvaktssargen och ämnet för idag, för att återkomma med del två om ett par dagar. Då skall vi inte bara se framåt kronologiskt utan också i förhållande till spelarnas placering på planen. Då tar vi en liten sväng kring Tjeckien och Ryssland, samt avhandlar landslagens respektive kaptener. Med kärlek från D&M.

Bilder: Amunia och Fabianski: Bildbyrån.

Mannone: Flickr.com: "Fid aka Theo"

Vi har ju tidigare ojat oss över de så kallade scousersarna. Över detta eländiga och charmlösa resandefolk som verkar spendera merparten av sin tid med att, iförda röda adidasjackor och höga hårfästen, skövla, röva och knuffa på italienska turister. Som ni redan vet kommer dessa rödklädda varelser från staden Liverpool, uppe i nordvästra England och så gör även dess något mer blåa del. De som kanske också är scousers, men ändå inte lika mycket. I alla fall inte så röda. Och i varje fall inte med samma moderna plundrarhistoria som de andra, de som brukar vara stora men som numera mest är röda, arbetslösa och gutturalt tvåstaviga.

Att Everton och Liverpool FC också lyckats hålla sams är ju mer eller mindre en gåta. The Friendly Derby, det vill säga matcherna mellan dessa Merseysidelag, har länge varit kända just för att de varit så vänliga och utan stök, bröt eller bråk. Här kommer tesen om den gemensamme fienden in. Att Toffies och Reds liksom inte behövt tycka illa om varandra, eftersom alla andra redan gjorde det. Tyckte illa om de som scousers alltså. Och eftersom alla andra tyckte illa om dem, var det liksom bara att hålla ihop och vara kompisar. Så har man i alla fall en. Och det är, om inte annat, en ganska charmig tanke.

Men Everton FC är inte LFC. Och LFC´s historia är inte EFC´s. Och man kan faktiskt undra hur friendly Toffies-killarna egentligen känner sig, eller kanske borde känna sig, i förhållande till stadens röda. För om det inte hade varit för de rödas ill- och irrfärder Europa runt, så hade den moderna engelska fotbollshistorian, med största sannolikhet, sett helt annorlunda ut.

För när de engelska lagen, i LFC-fansens och Heyselkatastrofens kölvatten stängdes av från allt spel i Europa, var det inte LFC eller Manchester United som var nästa stora engelska sak, det var just Everton.  Laget hade inte bara vunnit FA-kuppen och två ligatitlar, utan även den nu avsomnade kuppvinnarkuppen. Laget var fullknökat med landslagsmän, de flesta med ett antal goda år framför sig och de flesta självklart bärande på stora ambitioner bland annat om europaspel.

Den engelska kvarstaden fick som konsekvens att det blivande storlaget splittrades vind för våg. Skyttekungen Lineker valde de spanska bästisarna nere i barcelona, demontränaren Kendall prövade sina vingars bäraktighet i Athletic Club Bilbao och majoriteten av de tongivande i klubben följde deras exempel och valde utlandet före den då isolerade fotbollsön England.

Och det är inte annat än att man undrar hur historien skrivits om Everton hade fått delta i europaspel under dessa sina gyllene år. Om klubben hade fått fortsätta på den inslagna vägen och fått skapa den dynasti som deras grannar sedan kom att göra. För den engelska fotbollens maratontabell leds just av detta blåa lag från Merseyside, av detta lag som på senare år varit nära men som haft så fruktansvärt svårt att ta det där avgörande utvecklingssteget.

Idag står laget med en arena som inte direkt blir yngre för var dag som går utan tvärtom, tämligen, skriker efter renovering eller efter att bli ersatt av det där moderna och inkomstbringande rymdskeppet. De har ansökt om bygglov för en arena i förorten Kirkby, nordost om staden, men spadarna har ständigt förhindrats att sättas i marken för genomförande av de högtflygande planerna.

Klubben står med en trupp som år efter år dräneras på sina bästa spelare och med en tränare som många anser är den logiska efterträdaren till Sir Alex Ferguson på storlaget Manchester Uniteds tron. Klubben har tvingats in i en återvändsgränd där stora ansträngningar krävs för att få den att ta sig ur. Med en något rörig och stökig ägarstruktur, med lån tagna för att finansiera tidigare gjorda spelaraffärer och med smålagets förödande oförmåga att behålla de stora talanger de, med viss frekvens, faktiskt producerar.

Jag kan inte annat än känna för dem. Men detta till trots vill jag att vi i morgon sänker dem totalt, jämnar dem med marken och gör processen kort. För efter det multipla debaclet nere i Grekland, är vi i behov av nya friska poäng samt något positivt att skriva hem om. För i nuläget har vi exakt noll spelbara ytterbackar och får antingen ställa upp med fyra mittbackar i form av Djourou – PM4 – Koscielny – TV5, eller med fyra mittbackar i form av Koscielny – PM4 – TV5 – Miquel i backlinjen. Same, same but different names.

Vi skall, vad du än säger, inte köra med The Karate Kid Mannone i målet, utan håller till godo med den något mer handgriplige Szczesny. Backlinjen bör se ut som någon av ovan nämnda exempel medan mittfältet borde innehålla Song, Ramsey och Arteta. Kanske får Rosicky ta någon av de senares platser och kanske kan Benayoun ligga bra till för att göra detsamma. I kedjan kommer vi att få se Kungen av Kungar flankerad av TW14 och Gervinho. Ett kungarike för en Arsjavin som hittar tillbaka till någon sorts form, men även en respektfull bugning för ungtuppar Coquelin, Frimpong och AOC.

I den upp och nedvända världen skall klubben som toppar ligans maratontabell inte ha en chans mot uppstickaren Arsenal, och det kommer de inte heller att ha. Vår plump mot Fulham följdes upp av seger mot Wigan och med behjälpligt bistånd av deras bedrövliga försvarsspel, sattes vi åter på rätt kurs. Och på den skall vi fortsätta vandra. Vi skall fortsätta med samma invanda, nygamla, spel. Där vi kanske inte spelar vackrast i världen men tar våra poäng. Även mot lag från samma stad som det där röda storlaget, som lika självklart som logiskt, ligger just under oss i ligatabellen. Eller som de brukade säga i staden Liverpools blåa del ”Just benitz us”. Och så hänger alltså världen ihop. Samma stad i en annan tid, men ständigt samma underläge. Same, same but different.

Bilder: Flickr.com Everton-loggan av “lucpelzer”

och en firad Evertonhistoria av ”exacta2a”.

Eller skall jag kalla texten ”Welcome to Thursday Club”? Eller kanske ”Där miljonerna försvann”? Eller varför inte ”När Europa League kom till Manchester”? Eller: ”Vad gör ni på tisdags- och onsdagskvällar, Gael och Samir”? Ja, jag vet inte riktigt. För jag hade egentligen tänkt skriva upp kommande transferfönster, men hur skulle jag kunna låta bli det här? Hur skulle jag kunna motstå möjligheten att få skriva några rader om det faktum att båda Manchesterlagen igår kväll åkte ur Den Stora Nöjesmaskinen? Att de inte längre är kvar i denna fotbollens Eurovisionsschlagerfestivalen?

En av mina bättre vänner är manu och han har under morgonen mejlat ut sin bedrövelse och därför sänder jag en tanke åt honom och de hans. Men bortsett från det, så känns detta läge oerhört bra. Inte bara för att We get what we want-united, inte riktigt fick vad de ville ha. Inte bara för att SAF, som suttit på piedestal under så många år, nu visat sig vara mänsklig. Utan mest för att de är de och inte vi. Eller snarare att det är vi, och inte de. Det är vi som är vidare och inte Stora Stygga Manu.

Om vi vänder våra blickar österut i samma stad, så finner vi Miljonbygget från Mellanöstern. Eller som det också kallas ibland: ”Arsenal Norra”. För i denna Chokladfabrik är de måna om kvalitén. Uppenbarligen inte så mycket när det gäller vad de producerar, men på det de tar in. De är noga med råvarorna och därför ser de till att inhandla så mycket som bara är möjligt från fotbollens bördigaste jordmån Arsenal. Där uppe i nordväst sitter storebror Touré och känner sig förfördelad. Där sitter Clichy och väntar på stora vinster och där sitter lille pojken Samir och känner sig uppskattad. Nu sitter förvisso greadybastard in the gangland of N17, men det är fortfarande Willy Wonka som står för degen.

...oups, där försvann den pokalen från Madchester.

Och man kan inte annat än småle åt dessa fotbollskarriärister, åt dessa fotbollens strebrar. Åt alla de som gick till den klubben, inte för att tjäna mer pengar, utan för att ha chans att vinna de riktigt stora titlarna på de finaste scenerna. Och jag hoppas någon stans att de, i sin väntan på match i torsdagsklubben, råkar zappa förbi åttondelsfinalerna i Champions League och där råka se en klubb med röda tröjor med vita ärmar som har en kanon på vänster bröst. En klubb som i somras ansågs vara ett sjunkande skepp, en klubb som skulle bli den första att åka ur och en klubb som egentligen inte ens skulle få vara med.

Nu är de båda Manchesterlagen ute ur kuppen. chea£sky gick förvisso vidare på bedrövliga försvarsinsatser av Valencia men kvar står också Arsenal. Vi var knockade, nere i däck men reste oss på nio. Vi var tilltufsade, blåslagna och bespottade. Vi var höstens skämt, det lovliga bytet och mobboffret som alla hade rätt att ta ut sin aggression på. Vi låg ned och blev fortfarande besparkade. 

Nu står vi upp. Arsenal. Vi är kvar, vi är i rörelse och vi går framåt. Vi kommer under våren att spela fotboll ute i Europa på tisdagar och onsdagar, inte på torsdagar. På torsdagar är det vi som ligger i soffan, unnar oss någonting extra fint och slänger några kärlekens ord till våra nära. För då är vi hemma, safe och iland. Då är det vi som spelar CL och de andra som harvar i skämtet vid namn Euro League. Då är det vi som är i finrummet och de som skrubbar dasset med tandborste. För vi är Arsenal, the Pride of England.

Bild: Från Flickr.com: av ”xavi_pendes”.

Vilken amatörpsykolog, ja till och med vilken sportjournalist, som helst kan, vet och känner till läget. Vilja slår, i elva fall av tio, klass, varför utgången på gårdagens match var lika självklar som shittty mansours aldrig sinande flöde av leksakspengar. Så varför, Mr Wenger, varför? Varför gambla när vinst inte var av värde. Varför ta risker när behovet inte alls fanns?

Om vi skall åka ned till Grekland och spela av en rakt igenom betydelselös match, vars enda egentliga syfte skulle kunna vara att förbättra våra relationer till Borussia Dortmund, för att därmed få loss Götze för en billigare penning. Om vi så skall göra, så finns bara två alternativ: Antingen spelar vi med våra bästa spelare, krossar grekerna och visar att vi är störst, bäst och vackrast. Eller så ställer vi fram en elva som består endast av reserver, juniorer och andra spelare som absolut inte skulle kunna vara aktuella för ligaspel kommande lördag. Pat Rice omklädd och Lehman som förste mittbacksreserv.

Man väljer alltså inte att riskera 50 % av en fungerande, men redan skadedrabbad backlinje. Särskilt inte om en av mittbackarna har ett skade-CV som till och med generar Rosicky och definitivt inte med en vänsterback som inte bara spelat i princip varje match sedan han fick chansen, utan framför allt när han är den enda vänsterback vi just nu har. Dessa två saker gör man bara inte. Skall du spela av en match mot ett till tänderna motiverat lag, så offrar du kanonmaten. Du spelar inte två av fyra i den ordinarie backlinjen.

Så hur f-nken tänkte du, Wenger? Att grekerna inte skulle försöka sig på ett tacklinsspel? Att de skulle ta det lite nätt och soft. Eller att våra omotiverade a-lagsspelare inombords bar på någon omänsklig egenskap att undvika riskabla sammanhang? Att det liksom inte kan hända oss? Hösten –05 spelade Wenger för h-vette Sebastian Larsson som vänsterback, vad var orsaken till att liknande matchning var omöjlig igår? På vilken hög häst är vi satta idag, som vi inte var på då?

De första rapporterna säger att Santos nu är borta två till tre veckor. Eftersom Gibbs inte bara är Gibbs, och därför av sin natur är satt på rehablistan, utan även har en beräknad återkomst om ungefär tre veckor, vilket i Arsenaltermer betyder 4-5 veckor, sitter vi nu med dynga upp till knäna. Vi går in i säsongens hårdaste matchperiod utan att ha någon vänsterback över huvud taget.

Vi skall möta Everton hemma, Willy Wonka borta i Chokladfabriken, Aston Villa på Villa Park, Wolves hemma och spela derby mot QPR i en tidsrymd av tre veckor. Och vi skall göra det med mittbackarna Miquel eller Vermaelen som vänsterbackar. Miquel var förvisso bra mot shitty i kuppen och Vermaelen är alltid Vermaelen, men Miquel är bara en liten oerfaren pojkspoling utan offensiva erfarenheter och Vermaelen är så akut behövd centralt i backlinjen.

Så hur tänkte du här, Professor Wenger?

Fabianskis skada var inte mycket att säga om, Mannones eventuella inte heller. Vi får ringa in Lehman att täcka upp bakom Szczesny så där är vi lugna, men resten? Helt utan mening och helt utan mål. En simpel transportsträcka som kom att kantas av blixthalka, olyckor och livsfara. Det enda positivt att ta med från denna match är att du nu inte kan råda några som helst frågetecken kring Squillaci, Chamakh och tyvärr även Djourous framtid i laget.  För ingen av dem har någon. Squillaci-disease har nu även smittat ned Djourou och med Chamakh är det som twittraren FourFourTom igår kväll skrev: ” Mannone injured now. We should stick Chamakh in goal - he's decent at keeping the ball of out the net.”

Hur tänkte du här, Professor Wenger?

När Wigan, hösten -05, spelade sin första EPL-match satt D&M den på en bar i Thailand och drack Tiger Beer. Wigan tog emot Chelsea och endast ett sent mål av Hernán Crespo skiljde klubben från sin första ligapoäng. Spelet var väl lite si och så men minns att jag ändå njöt av Davids kamp mot Goliat, där den lille nykomlingen var sånär att fälla den då nyrike jätten. Jag satt i en sådan där öppen bar som verkade gjord av sammanflätade palmträd och där väggar liksom aldrig blivit uppsatta. Kanske satte siestan in, kanske gjordes andra ekonomiska prioriteringar eller kanske ansågs de, på grund av att inga yttre faror nalkades, helt enkelt inte nödvändiga. En stabil bardisk, fluffigt sandgolv och engelsk fotboll på barens tjock-TV. Match i engelsk lunchtid blev för västlänningar med partiell hemlängtan, till fest i het och becksvart thailändsk natt.

När du spenderar längre tid, än de vanliga en till två veckorna av högsäsong i ett ganska främmande land, lär du inte bara känna fler människor, mer av landets kulturella rötter utan även mer av dess metrologiska nycker. I Thailands och familjen D&M´s fall så innebar detta inte bara en inblick i buddismens vackert varma människosyn utan även den blötblåsande regnperioden. Antingen kan du förflytta dig från det monsundrypande området till ett med turistvänlig högsäsong eller så kan du stanna kvar och adaptera till rådande situation. Vi gjorde det senare och vi bjöds synnerligen på regnperiod.

På andra sidan jordklotet, i nordvästra England, finner vi en liten by vid namn Wigan och däri ett lag som heter Wigan Athletic. Och det laget måste man ju nästan beundra. För dessa Latics har en ganska märklig historia, med en nästan katapultartad senaredel. Klubben drevs som amatörklubb på olika nivåer i seriepyramiden i nästan 50 år innan den, 1978 tog sig in i The Football League och blev professionell. Detta mer av en slump då de egentliga seriesegrarna i dåvarande Northern Premier League, Boston United, saknade en arena värdig medlemskap i ligan, varför Wigan fick ta över Bostons möjlighet att röstas in.

Väl inröstade och väl professionell har de haft en närmast galen expansion och gått från amatörklubb till Premier League-klubb på bara lite dryg 25 år. En enorm utveckling, inte helt olik den thailändska tigerns. Precis som buddismens Thailand saknar atleterna, som ett resultat av klubbens metamorfos, nästan helt externa ovänner och det är egentligen inga klubbar som upplever ett möte med Wigan som så där extra stekhett. En sorts fotbollsbudismens baksida.

Så bättre öl och sämre mat, som en stad i konstant regnperiod. En stad som egentligen är mest känd för att Wigan Casino, nattklubben där modsens Northen Soul lär ha sin vagga, är belägen i staden.  Där lagern är varmare än det fallande regnet och där den västengelska fotbollstigern stannat upp för att hämta andan. För en kortare stunds meditation eller på grund av rädsla för nya motståndare. För kanske är DW Stadium och Ban Thai Beach på Koh Samui, inte alls olika sidor av samma värld. Kanske är de mer lika än vi tror. Eller som thailändarna själva säger: ”Same, same, but different.”

Same, same, but different är väl även en rätt okej beskrivning för dagens Arsenal. En snarlik uppställning som hängde upp Dortmund rejält på onsdagen, gick i nattmössan under den därpå följande lördagsmatchen mot Fulham. Efter detta kryss, var vi bättre än Willy Wonkas babisblåa killar, men förlorade ändå mot dem i tisdagens CC-match där vissa spelare stärkte sina aktier, medan andra gjorde motsatsen. Eftersom jag, oavsett ålder, hellre vill spela med bra än mindre bra spelare, utgår jag ifrån att någon eller några av Frimpong, Coquelin och AOC ges chans till inhopp i denna match. Startelvan bör se ut som följer:

Szczesny
Koscielny – PM4 – TV5 – Santos
Song – Arteta – Ramsey
TW14 – Kung – Gervinho

Jag hade gärna sett Arsjavin centralt bakom forwardstrion, men på det örat verkar Wenger inte lyssna.  Jag hade också gärna sett att någon i den ovan nämnda ungdomstrion spela från start, men det tror jag inte heller är aktuellt. Särskilt inte när Wenger, på .com, gått ut och hintat om att vi absolut inte får jäkta med infasning av AOC. Men herregud, Wenger, det står ju forward på tröjan i år. Vad kan vara bättre än att matcha in framtiden redan nu, när möjlighet ges i form av match mot ett formsvagt bottenlag?

För i nuläget hittar vi dessa atletiska tigrar på näst sista plats i ligan. Förvisso bara två poäng upp till strecket, men med bara en tagen poäng på de fem senaste matcherna riskerar Roberto Martinez, i stället för Andre Villas-Boas, att bli förste man att följa Steve Bruces exempel.

Så, så länge det roliga varar: Northern Thai for children of all ages.

Bilder från Flickr.com: Tigerölen av ”rajantiger”

medan Underskön Kanon I Svart är uppladdad av ”IHeartArsenal”.

Ja, men vad f-sen, vi kör väl en shit-chat även denna vecka. Det känns som att bloggskribenten här får fria tyglar att sprida lite gubbig gnällighet över fotbollsnejden, och det är verkligen värt att premiera. Och angående shit-chattens längd, så får vi ta och släppa ambitionen att den skall vara kort och koncis. Det är ju det där med att få gamla hundar att sitta. Så släpp handkontrollen, lägg fjärren åt sidan och skjut ut dig i D&M-rymden utan några som helst tyglar.

Shit:

3: Carling Cup: Jag älskar denna lilla lucka för inblick i framtida framgångar, som kuppen brukade vara. Kuppen som ett letta löfte om en god morgondag.  Men när vi nu åkt ur den, så vill man bara att den skall försvinna. Inte för att vi åkte ur den, för det kan jag hantera utan svårigheter. Utan mot vilka vi rykte och på sättet vi gjorde det. Att med en startelva som nästan rakt igenom bestod av reserver, med ett spelsystem vi inte använt på tre säsonger, ändå spel så j-kla bra. Att vi stod upp mot den ljusblå Miljonfabriken och faktiskt var bättre än den Och ändå tappa vi in den där bollen som ledde till den där förlusten mot han den där lille fransmannens nya lag. Det känns inte bra.

2: Dead Ball killing Us Again: Ännu en gång förlorar vi på en fast situation. Men denna gången på en egen. En hörna då vi förväntas vara det farliga laget och där hörnan anses vara till nytta för oss, inte för motståndarna. Nu när vi fått relativ ordning på försvarsspelet i samband med hörnor i det egna försvarsområdet, så åker vi ännu en gång på en kontring, som ännu en gång påvisar behovet av ett än mer genomtänkt försvarsspel.

Vi dundrar in fyra mittbackar på planen samtidigt, men det är ändå motståndarna som gör målet. Jag blir bara så trött.

 
1: Stora Starka Shitty-fantasterna: Som bloggkollega Kicken var inne på igår, så tenderar vissa av deras fantaster, nya eller gamla, att framställa sig som idioter. De kör nu Lech Poznans ”hopp i axelkrok med ryggen mot planen”, trots att de, när de först stiftade bekantskap med företeelsen, hånade och skrattade åt den. De kallar Arsenal för feeder-club och sjunger om nästa Arsenalspelare som snart skall bli deras, men kan inte ens hantera de spelare de redan köpt av oss.  

De uppger sig vara retsamma och ha glimt i ögat. Men efter alla år i skuggan av framgångsrika klubbar och efter alla år som parodiska förlorare, är de plötsligt nu herre på täppan och det är omöjligt för dem att hantera. Det är deras klubb som ”get what we want”. Och ur denne lille stackars mobbade krake, utvecklar sig således ett monster. Ett monster som varken vi eller de själva känner igen och förstår.

D&M gör analysen att detta beteende är någon inverterad form av identifikation med aggressorn, eller som det ofta kallas Stockholmssyndromet. Då ditt psyke, för att säkra din överlevnad, identifierar dig med förtryckaren och övergår till att sympatisera med den. Detta eftersom ditt psyke läst av situationen, förstått din underlägsenhet och accepterat att det är bättre att försöka bli som, eller älska, förtyckaren än att bekämpa den.

För shitty är fortfarande bara en liten klubb, de behöver fortfarande rea ut sina biljetter vid hemmamatcherna och de är fortfarande som vilken småklubb som helst, bara med den skillnaden att de blivit iklädda tidernas mest enorma guldbyxor att ösa slantar ur. Och detta skall de stackars förlorar-indränkta shittyfantasterna försöka ställa om till och göra till sitt. Kan inte var lätt för de skrynkliga och krumma.

Chat:

3: Månaden som är kvar: Rent principiellt så avskyr jag januarifönstret. Enligt mig skall en trupp vara spikad när ligan börjar och sedan vara det som klubben/managern har att jobba med fram till sommaren. Inga sena Transfer Days när ligan redan är igång och inga vinterrockader för att rädda portugisiska managers jobb. Men ändå, snackat, ryktena och de burna förhoppningarna.

Jag när här en enorm ambivalens. För trots att jag anser att fönstret inte ens borde finnas, så älskar jag alla dessa rykten om spelare som är på väg till oss. Att läsa om alla dessa sanningar som plötsligt blir till. Jag älskar hetsen, längtan och suktandet. Jag älskar hoppet som tänds och möjligheten till upprättelse som plötsligt fladdrar förbi. Jag älskar de ständiga besöken på News Now och jag älskar de nästan tvångsmässiga länkandena på fotbollsforum internet runt.

Nu har vi en månad kvar fram till att affärerna skall genomföras. Och det är som julafton. Där tiden före klapparnas öppnande är de mest magiska. När man får klämma, vända och vrida och gissa sig fram till en ungefärlig prognos. Och det blir ju aldrig bättre än före förhoppningarna synas. När mattan ännu inte är full av tappade nötskal, då Twistpåsen inte är hopknycklad och då det fortfarande är ur Aladdinaskens övre lager du snaskar. Då är det som bäst. Precis som med Januarifönstret, som alltid är som bäst innan det öppnas…

2: Firma Frimpong-Coquelin: Jag var inne på det igår, när jag satte de två tillsammans med den förhoppningsvis snart återkommande Wilshere. Men jag kan inte låta bli att ta upp dem för diskussion igen. Frimpong har ju twittrat sig rakt in i många Arsenalsfans hjärtan, men om man inte backar upp de stora orden så blir det bara tomt skryt. I tisdags hade Frimpong täckning för sitt snack, för i mot shitty var även hans spel stort.

Och denne Coquelin, som så många nästan av oss för länge sedan räknat bort. Som förvisso stod upp i eländesmatchen mot manu i höstas, men som liksom aldrig riktigt ansets vara något att hoppas på. Han var helt förnämlig i tisdags kväll. Tillsammans med Frimpong tuktade han inte bara de Jong och Hargreaves, utan även miljonbygget generellt, inklusive frånfällingen Nasri.

De var varken brutala eller spelade över gränsen, de var bara väldigt bra. Om det var en lidnersk knäppe eller om de bär detta spel inom sig är ännu för tidigt att avgöra. Men säkert är att Songs behov av vila inte längre skrämmer.

1: Alex Oxlade-Chamberlain: Just myndig, med moppefjunen som nybliven historia och lika bred som han är hög. Så tekniskt begåvad att hans snabbhet inte ens blir något man lägger på minnet och så spelintelligent att vissa av hans äldre lagkamrater ser ut som korkade korpspelare. Är killen bara hype eller verkligen äkta vara? Självklart är han det senare.

Som son till den gamle landslagsmannen Mark Chamberlain var det väl aldrig någon tvekan om vad den här lille parveln skulle pyssla med på fritiden. Men vem hade kunnat ana att han skulle göra a-lagsdebut i League One som 16-åring, bli värvad till ett av världens tio-tolv bästa lag som 17-åring och göra mål  i sin Champions League-debut som 18-åring?

Enligt Wenger är han köpt för att stå ett par år på tillväxt, men enligt mig är detta tillväxtinväntande helt onödigt. För med så många verktyg i sin fotbollslåda, är det nästan genant att se honom virvla förbi spelare som knappt vet vem han är och än mindre kan uttala hans efternamn. Med så många alternativ, med sådan blick för nästa steg och med sådan självklar strävan att ta sig framåt i banan är han ett ess som vilken manager som helst  drömmer om att kunna dra ur rockärmen.

Wenger säger ”ge killen tid att utvecklas i Arsenal. ” D&M säger ”ge Arsenal chans att utvecklas, med Alex Oxlade-Chamberlain i kontinuerligt ligaspel.”

 Bilder från Flickr.com. CC-bollen av "Andrew Goldstraw"

och AOC i fiendeland av "frederic jon"

…och inatt en vild och krokig stig. Om i morgon inte kändes så oändlig. Då är ensamhet ett ord som inte finns. (Bob Dylan, översättning Ulf Dageby).

Och varför inte? Eller varför inte; om i morgon ändå var idag?

Vi som lever med Arsenal i hjärtat, vi lever i en tid där Mansour city, chelsea tillsammans med ett antal andra klubbar i världen är så stinna av oäkta pengar att de tämligen sprutar ur öronen. Men vi som lever med Arsenal i hjärtat lever också i relation till Tottenham Hotspur. Vi svenne-fans bär förvisso inte alls den lokalt förankrade rivalitet, som den i norra London boende motsvarigheten gör. Men är du Arsenal så är inte spurs vilket lag som helst, var du än själv bor, så är det bara.

Det vi älskar att håna spurs för är inte bara dess oförmåga att vinna ligan i modern tid, utan även deras fallenhet för uttryck såsom ”nästa säsong, då minsann…” eller olika varianter av detsamma. Nuet i spursland lever liksom aldrig upp till fantasternas önskningar, förväntningar och deras bild av sig själva som stor klubb. Nu skall D&M ta er med på en vandring längs med samma väg, som skulle kunna ha lett in i samma fälla. Fast vi skall göra det med den skillnaden att vi faktiskt har täckning för det vi påstår och faktiskt har den potential vi påstår oss inneha. Fasten your seatbelts ungdomar, nu kör vi.

Idag känns det mesta ganska sunkigt på den arsenalska bakgården. Du klafsar omkring med gyttja av monetär underlägsenhet ända upp till knäna, du vågar knappt sätta ned foten i rädsla för att trampa på sköra skärvor av skadebenägenhet och i din näsa sticker stanken av oförmågan att göra mål om inte RvP är på planen. Men det finns ett ljus i mörkret, det finns en stig att följa. Denna stig är relativt rät, den är solid och vällagd och den leder dig förbi eländets avskyvärde gungfly.

Denna väg kallar vi för ”Det centrala mittfältets framtida soliditet” och den består av tre stycken granithårda stenplattor. De är sprickfria, har hög motståndskraft mot tryck, stötar och deformering samt är helt okänsliga för försurat regn. En är importerad från Kumasi i Ghana, en från Laval i Frankrike och en är framtagen i Stevenage, Hertfordshire. Dessa grovhuggna stenplattor vi talar om heter Frimpong, Coquelin och Wilshere.

När vi längtar till morgondagen, så är det inte bara för att vi drömmer om att vakna upp med ett försvarsspel styrt av minister Martin Keown. Nej, vi längtar även till den morgondag då vår alldeles egna Jack Wilshere gör comeback och når fjolårsformen. Då, då j-klar. Då blir vi starka. Då minsann…

Vår genomgång skall, som sig bör, börja bakifrån:

Emmanuel Frimpong: Ja, ni känner till killen. EPL-debut med ett synnerligen värdigt rött kort. Han var då nästan parodiskt överladdad men gav oss, fram till utvisningen hopp om framtiden och om avlösning till Song. Lår som trädstammar, skott som en sparkande häst och en kampvilja som en frustande tjur med pungen klämd i ladugårdsdörren.

Igår var han nästan över allt på planen Han plockade totalt bort de två rutinerade landslagsmännen på shittys centrala mittfält, stred som den siste stående generalen och var så där nästan poetiskt vacker i sin småfulhet. Elak och retsam, men ändå så genuint genomsyrad av bollkompetens. Och man kan ju inte annat än älska hans sätt att, hur skall vi säga, relatera till den där lille franske bänkvärmaren som numera värmer sig i bäbisblå träningsoverall.

Kan han bara tygla sitt humör så har vi, i denne Tottenhamuppväxte yngling, ett solitt försvarsblock att sätta just framför bakfyran och samtidigt en högst avskräckande best att stirra i motståndarnas ögon. För i avsaknaden av den Barton som Wenger lät bli att kontraktera, kan Frimpong ha något liknande funktion i ett ädelt Arsenal, för fina för fula påhopp.

Francis Coquelin: Ett av Gilles Grimandis bästa beslut som Arsenal-scout, när han förde denne då 17-årige pojkspolingen till klubben. Coquelin har spelat både DM, CM, högeryttermittfältare och högerback för klubben på olika nivåer, men det är först i år, efter hans år på lån till Lorient, som vi fått stifta närmare bekantskap med honom i a-lagssammanhang. Han var en av få som kunde lämna Old Trafford med viss värdighet i behåll, en som visade framskjuten bröstkorg när vi fick den lyckosamma lotten Shrewsbury i CC och fullständigt lysande i gårdagens match mot Willy Wonkas Chokladfabrik.

I gårdagsmatchen visade han inte bara på kämparvilja och god placeringsförmåga. Han tog defensiva löpningar, återtog förlorade bollar och screenade bort motståndare med en uppenbar fotbollsintelligens. Han tog skott, men framför allt imponerade hans mogna passningsspel, med crossar och svepande bollar till långt upp springande medspelare som inte bara fick bollen i fart utan också i helt rätt läge. Coquelin kan vara den tvåvägsspelare och den box-to-box-spelare som Denilson aldrig blev men som Wilshere, under fjolåret visade kompetens nog för att vara.

Jack Wilshere: Vad som inte skrivits om denna hela Englands framtid, går inte att finna ord för. Född av en moder med Arsenal i hjärtat, med en fader som var West Ham, spelade han sin första organiserade fotboll i den fundamentalistiska extremismens engelska vagga, Luton. När Arsenal i april 2001, knackade på dörren fick han som nioåring möjligheten att bli del av den klubb som han, när vi om 15 år ser tillbaka på nuet, skulle komma att skapa historia med.

För väl i klubben visade han en enorm mognad och begåvning. Oftast som högerytter i ett 4-4-2, men i Wengers tankar som en blivande nr 10. Efter ett halvt år på lån i Bolton, kunde Wenger inte längre hålla honom tillbaka och ännu en gång får vi tacka Diabys förmåga att ständigt bli skadad. För i dennes, och nämnde Denilsons, frånvaro fick JW chansen bakom Fabregas och resten är, som det heter, historia.

JW är lysande som tvåvägsspelare, men han kommer som central spets bli än mer viktig för laget. För en passningsbegåvning vi inte sett sedan DB10´s dagar och en person som inte kommer att ägna sin tid åt att räkna dagarna till katalonienflytten, kommer han bli den nr 10 som Wenger vägrar spela RvP som. Och en nr 10 inte bara med passningsbriljans, utan med tacklande kropp och ett hjärta som slår för Arsenal. Arsenal och Arsenal.

Så tänk dig dessa tre block av soliditet utlagda på din ogräsbeklädda nordlondonska bakgård. Tänk vilka sammanhangsmarkörer vi får och tänk dig vilken energi de skulle bringa övriga i laget. Tänk på den samlade mängden år i ungdomslagen, på träningsläger och iklädda vår vackra rödvita tröja med en kanon på vänstra bröstet eller i mitten just över det bultande hjärtat.

Och då har vi ändå inte talat om den högerytter som igår, en gång för alla, visade vilken kraft, vilken teknisk briljans och vilken överlägen spelintelligens som kan inrymmas i namnet Alexander Mark David Oxlade-Chamberlain.

…så bara om jag vet att hon väntar, kan jag bli den jag var igår.

Bilder från Flickr.com. Dench av ”ollycoffey”,

den flygande fransmannen av ”Kermaguer”

och Jack The Profile av ”Fid aka Theo”.