Davidsson & Mannen

Under lång tid har jag haft, i varje fall, ett visst herravälde över bilens stereo och den därifrån utkommande musiken. Utan fru i bilen pratar vi Iron Maiden, Black Sabbath, eller kanske Tiger Lou, Bon Iver eller Loosegoats, men med fru medföljande har endast de tre sistnämnda tillsammans med någon sorts Vuxen Girl Power, vilken jag uppenbarligen är totalt oförmögen att förstå tjusningen med, varit aktuella.

I takt med ungarnas tillväxt har även deras musikaliska preferenser fått större utrymmer och den för stunden rådande bilåkarhusguden heter Michael Jackson. I mitt stilla sinne avhandlar jag alternativen såsom Hitz for Kidz, Justin Bieber, Linda Bengtzing eller Eric Saade och nöjer mig med min ringa lott i livet. Favoritlåt just nu är ”Smooth Criminal” från skivan ”Bad”, men då ungarna i vissa fall brås på sin till stora delar helt obegåvade fader, så heter den, i barnamun ”Smurf Krimmelon”.

Detta namn, ”Smurf Krimmelon”, är förvisso högst felaktigt och helt ogrammatiskt men är ändå, ur ett armt föräldraperspektiv, väldigt, väldigt rätt. Det är lite småfyndigt, roligt och oerhört charmigt. Det väcker värme inombord, ett smått överseende leende men också en stor respekt för den uppfinnelserikedom och mod att dana nya stigar genom livets oändliga snårskog.

Och precis så var det också med dagens möte med våra retarderade små inavlade kusiner från landet N17. Det var förvisso varken i alla lägen rätt eller snyggt, men slutresultatet gav oss en känsla av glädje, av skratt och segern lade sig som ett småtokigt lapptäcke runt hela lördagskänslan. Alla spelare gjorde kanske inte rätt i alla lägen, och gud vet att det både borde finnas mer att hämta och åtskilligt mer att önska av somliga arsenalspelare, men du betänker alternativen, nöjer dig med din ringa lott i livet och gläds åt den varma känslan som endast en seger, with a little help from me friend, i North London Derby kan skänka dig.

Jag vet att man bör jämföra en sju och ett halvtårings charmiga försök att vacklar vidare på lingvistiskt obruten mark, med vuxna bolltrillares lyckosamma nedläggande av dum, ful och felaktig fotbollsmotståndare, lika lite som man skall sätta sin kärlek till sina barn i samma blogginlägg som kärleken till ens fotbollslag. Men för mig är det, trots att detta rent objektivt skulle anses vara sjukt, oansvarigt och ickevärdigt föräldraskap, fullt logiskt och helt sammanhängande. För Arsenals insats idag väckte ungefär samma känsla av glädje och ohämmad kärlek som den till ungarna, samma känsla av att framtiden ändå ser ut att ljusna och samma upplevelse av att vara helt rätt. Sedan väckte matchen en herrans massa andra känslor också. Men de skall vi inte gå in på i detta, kidsrelaterande, sammanhang.

Ni såg själva matchen. Ni insåg att jag jinxade in Lloris i startelvan och ni såg att jag inte hade förutsett AVB's 4-4-2-val vilket ställde Vermaelen mot Lennon, men ni såg inte att jag var hur säker som helst på att greadybastard, förvisso kanske skulle göra mål, men som den idiot han är ändå ge bort matchen till oss. Jag vill passa på att skicka ett stort tack till den engelska fotbollens blindtarm som återigen visade varför bara spurs vill ha honom. Stort tack, mr gready aka dumbom.

För matchen började inte bra. spurs rullade ut oss, vi verkade passiva och redan efter ungefär noll sekunder så räddades vi av att en annan knasboll var offside och fick ett mål bortdömt. Som om inte vi lärt oss av läget, så släppte BFG (och var det Arteta, eller Wilshere) loss en vinthundslöpande Defoe som löpte på, drog i väg ett skott vilket Szczesny halvräddade rakt fram till gb som gjorde 1-0.

Där och då kände man att det skulle gå käpprätt åt h-vette. -Om man inte visste bättre. Det gjorde Eder Käraste som bara satt och väntade på att stolpskottet från Togo skulle göra bort sig. Och som han gjorde. Tjoff så höll Cazorlas ben på att ryka. De klarade sig, men inte ens Webb kunde låta bli att visa ut N17's Snurre Sprätt från Emirates. Resten är historia, vi spelade ut, fick de ytor vi är så beroende av och lyckades plötsligt framstå som ett riktigt kapabelt EPL-lag. Skit samma om vinsten är avhänd det röda kortet eller inte, vi vann, de förlorade. Vi är kungar över Norra London medan de fortfarande är det de alltid har varit. Ingenting. Eller något ljusskyggt som kravlar längs med vår skugga. Grymt skönt!

Szczesny: 2/5. Hade i princip ingenting att göra förutom att släppa in ett par bollar, dribbla lite och vara coola killen när matchen skulle spelas av. Inte jättelyckad vid spurs första mål där han släppte en lite väl enkel retur, men på det stora hela måste han hälsas välkommen tillbaka. Vår nr 1.

Sagna: 3,5/5. Höll Bale tight och var överlag oerhört förtroendeingivande. Trygg, säker med boll och oerhört placeringssäker. När han missad och blev kvar i offensiv del, som i 73:e, jobbade han tillbaka och löste liksom själv situationen.

BFG: 3/5. Fågel, fisk och ingenting där emellan. Gick bort sig totalt på spursens första mål och man fick tunga fealings över ens axlar, men sedan gör han, genom sitt första mål för klubben 1-1 och allt är förlåtet. Var sedan som han brukade, lite mer mittemellan, med bra bollkontroll och ett ständigt spridande av lugn. 

Koscielny: 3,5/5. Ett mycket välansat mellanregister. Var förvisso lite passiv på spurs 1-0-mål, men var annars synnerligen välplacerad under resterande eftermiddag. Bra med bollen, brytsäker och vältimad i sina uppstick, såväl de defensiva som de offensiva.

Vermaelen: 2,5/5. Inga vidare inlägg och inte superbra i försvarsarbetet heller. Han är väl ungefär den gyllene medelväg som Wenger, i dagsläget, kan förhandla fram mellan försvarsarbete och Santos.

Arteta: 2,5/5. Drog på sig fler frisparkar än vad vi är vana vid att se honom göra och var inte helt klockren i sitt positionsspel. Men hade god relation till bollen och slog ett antal öppnande passningar, främst under matchens första timme.

Wilshere: 3,5/5. Fick stå ut med en herrans massa otrevligheter från en Sandro som borde blivit varnad långt mycket tidigare än i 66:e minuten. Stod upp mot ärkefjanten Bale och högg tillbaka med lite egna tjuvnyp när tillfälle gavs, rena poesin ibland. Underbara långpassningar och stundtals en fröjd att se när han förde bollen framåt som om han levde helt i en annan värld och körde i en helt annan omkörningsfil än de andra såg möjlig.

Cazorla: 4,5/5. Så gott som osynlig inledningsvis, men steg sedan fram och tog över matchen helt. Sökte ytor på kanten, tog skott centralt och skapade rena konstverk, bland annat i förarbetet till Podolskis 3-1-mål. Fick även göra 4-1-målet och var överlag fruktansvärt bra denna dag.

Walknott: 4/5. Full pott för moppemuschen, fantastiskt initiativ och kanske en av de bästa matcherna han givit oss rent spelmässigt. Började med att vara ”snabb men ovän med bollen”, men blev sedan allt mer vänligt sinnad till arbetsredskapet. Mår uppenbarligen inte bra av att få för mycket tid för tankar, då  han bara fepplar bort saker om tid ges. Jag tyckte först att han försvann något när han fick spela centralt, något han gav rejält svar på tal genom sitt 5-2-mål.

Giroud: 4/5. Grym i luften både i anfallsspelet och i försvaret. Var precis överallt och var väldigt följsam i spelet med bollen. Väldigt skönt att se honom göra sitt 3-1-mål, inte bara för att det stängde matchen, utan även för att han fick göra det med foten. Väldigt bra match, tycker jag.

Podolski: 4/5. Började matchen med att slita lungorna ur sig och pressade spursarnas uppspel och bollägande till smått genans. Sedan kändes det som att allt hans arbete skulle ha gått ut över anfallandet och så plötsligt, BOOM, så stod det 4-1 och han var den härförare vi hoppats på.

Wenger: 3,5/5. Med Wenger och matchdagar så är det som det är, och du vet precis vad du får: Ungefär lika chockartad coachning som det är att se en konservburk öppnas med sådan där gammaldags väggfast konservöppnare. Du vet, jättespännande första gången, när man är ungefär 5 år gammal, sedan lika förutsägbart som sövande. Ibland skojar Wenger, inte konservöppnaren, till det genom att fösa in en ytter på centerplatsen och ibland går han bananas genom att flytta ut en central mittfältare på högerytterplatsen.

Det är craaazy för hela slanten, klackarna i taket och ett ständigt svingande från farmors gamla kristallkrona rakt ned i hörnsoffans mottagningskommitté så att både chips och dipp flyger åt alla håll. Eller kanske inte. Idag gav han oss en förväntad startelva och förväntade byten, men höll också på att göra nervvrak av oss när han bytte in både Ramsey, som han både dra ned tempot, alibijogga och passa bort bollen åtskilligt, och Santos, som väl mest såg stinn ut, inom loppet av 9 minuter. Puh där, Wenger.

AVB: 5/5. Guds Gåva till Den Moderna Fotbollen, gav inte bara bort mittfältet. Han lät dessutom en dokumenterat blindgalen klubbruntkn-llare starta mot sin förra arbetsgivare, vilket vi alla redan på förhand visste hur det skulle sluta, och toppade det hela med att peta en av EPL's säkraste målvakt och sätta in en TV-räddningsvideojugge, förlåt, -fransman i målet. Förra året gav 'Appy 'Arry oss 5-2-vinten, denna gång gav AVB, i skön samklang med han den där adebayor, oss samma siffror. Och kanske samma förlösande och säsongsvändande effekt, vem vet?

D&M: 4/5. Rent utförandemässigt en slätstruken 2:a, men strategiskt och uppläggsmässigt en klar 4:a. Öppnade dagen hårt med en timmes träning i sällskap av Manu-Mats, vilken tack vara en vecka med The Road To North London Derby part 1-3, var så gott som Arsenal denna dag. Detta följde jag upp med att, städa hemmanet som en galning samt i rent profylaktiskt syfte, knalla ned i källaren och rota fram mina och ungarnas skridskor för att kunna möjliggöra att Fru D&M får ett par timmars barn- och karlfritt under morgondagen. Ett bra upplägg som jag vet kommer genera gott med framtida piiiiip-poäng för Herr Bloggskribent.

Vidare hade lördagen inte bara boostats med att det var derbyfotboll, utan även med att vi denna dag skulle äta pizza till middag. Inget stort tänker du, men våra ungar lever i en annan värld och tämligen ääälskar känslan av att få bära hem en pizza som ”inte är hemmagjord”. I sällskap med köpepizzan kom även påsen med inköpt lördagsgodis, varför jag nu sitter lugnt och ledigt här med hela internet att tillgå samtidigt ungarna spelar DS, har post-pizza-spärrbukar men gör allt de bara förmår för att knö ned några lördagsgodisar. Bra jobbat D&M!

Och bra jobbat, Arsenal. Oerhört viktiga poäng och så evinnerligt skönt att hålla avskummet stången, bakom oss och kvar i vår skugga. Allt är inte guld och gröna skogar, vi är fortfarande på tok för långt från täten, men matchen var skön. Resultatet skönt och sättet vi tog de tre poängen synnerligen smakfullt. F-n vad gott det kan kännas ibland!

I North London Derby-triologin har jag avhandlat Fotbollens olika hem, jag har närmat mig lite av den rivalitet som finns mellan klubbarna och jag skall idag se över vad de olika lagen har på hand inför morgondagens möte på Emirates, The New Home of Football. För nu är det dags, nu är landslagsfotbollens mest onödiga inslag till ända och nu är det hög tid för Arsenal att visa vilka vi är. Det är dags för Wenger att visa att hans tid inte är över och det är läge för klubben att åter få andas ett visst mått av optimism.

Efter förra landslagsuppehållet tappade vi allt vad redligt spel hette och förlorade mot Norwich borta, Schalke 04 hemma och lyckades med nöd och näppe rädda avancemang mot ett formsvagt Reading efter att ha legat under med 4-0. Vi åkte upp till Manchester och lät dem leka barmhärtiga samariten med oss, vi åkte till Gelsenkirchen och tappade både en tvåmålsledning och förmågan att styra en fotbollsmatch och vi tog emot Fulham genom att även då tappa en tvåmålsledning, för att sedan krydda anrättningen med att missa en oförtjänt straff.

Spurs har å sin sida förvisso vunnit borta mot Southampton med 2-1, men de har i ligan förlorat mot che£sky, shitty och hemma mot Wigan. Åkt ur deras egen kupp i och med en 2-1-förlust mot Norwich och ägnat sig åt europaspel genom att kryssa mot storheter som Lazio, Panathinaikos och Maribor. Nu lyckades de förvisso vinna senast mot Maribor, men totalbilden av spurs idag, med andraplatsen i sin Euro Leaguegrupp, respass ur ligakuppen och med sjundeplatsen i ligan är att de förvisso ligger före oss i ligan, men ändå är relativt crapp.

Guds Gåva till Fotbollen, André Villas-Boas, har förvisso fört någon form av progressivt grundspel och analytiskt tänkande till klubben, men resultaten är ändå inte riktigt de förväntade. Nu har också rykten börjat florera om att värvningarna han gjorde kanske ändå inte riktigt var hans, att de egentligen var ordförande Levys och att jättehärvan kring Joao Moutinhos uteblivna övergång var ett uttryck för den missmatch som råder inom klubben. Så här ställde spurs upp i senaste matchen, den de förlorade med 2-1 mot shitty:

Friedel
Walker – Gallas – Caulker – Vertonghen
Huddlestone – Sandro – Dempsey
Lennon – greadybastard – Bale

spurs började matchen med ganska taffligt passningsspel men med en stor rörelse och ett flexibelt positionsspel, där till och med gb verkade fått för sig att jobba för laget. Efter att Caulker givit dem ledningen sjönk de sedan ned i en nästan nyarsenalsk ovilja att ta kontroll över situationen och lät ett något märkligt dimensionerat shitty ta över matchen, gå ikapp och sedan också förbi.

En som verkligen lyste i matchen mot shitty var Mousa Dembele, med sin frånvaro. Som del av det belgiska fotbollsunderverket är han en synnerligen mångfasetterad bollspelare med både defensiv stabilitet, bra bolltempo och teknisk briljans. Men i mitten av oktober hamnade han åter i de höftbesvär han drogs med under tiden i Fulham och hans, enligt många källor, troliga frånvaro från morgondagens match är ljuv musik för oss att höra.

Så här bör man vara klädd vid ett North London Derbys. Artwork: Magical-Kaj. Arsenal Sweden.

Mot shitty var spurs mittfält tämligen anonymt. Sandro jobbade på väldigt bra i det tysta, Huddlestone bidrog med en hygglig högerfot och ett digert box-to-boxslit medan Dempsey var tämligen osynlig. Utan nämnde Dembele på mittfältet blir yttrar Bale och Lennons fart och fara något mindre hotande för oss. Vi måste dock se upp med spurs huvudspel vid fasta situationer, något som shitty, vilka precis som vi krampaktigt håller kvar vid det eländiga zonförsvaret inom boxen, stundtals hade stora problem med.

Förutom Dembeledramat dras spurs med skador på både Parker, Kaboul och Assou-Ekotto. Kyle Walker, Jermain Defoe och Aaron Lennon vilade samliga från landslagsuppdrag, men antas vara tillbaka lagom till ligaspel. Dessutom kommer vi, med största sannolikhet få möta Brad Friedel i målet, och inte den dyrt införskaffade Hugo Lioris, vilket måste anses vara synnerligen oskönt. Detta eftersom Friedel förvisso är något senior, men fortfarande en linjemålvakt i världsklass, har bra förmåga att läsa boxspelet och inte alls är den tvätthängare som hans franske kollega gjort sig känd som.

Vi vet alla hur Arsenal ställde upp och hanterade den senaste matchen mot Fulham. Den Bouldeffekt som det talades om i säsongens inledning är nu som bortblåst och Gibbs skadeproblem gör oss inte bara mindre farliga framåt och likt en schweizerost i defensiven, den har också skapat en synnerligen uppenbar obalans i backlinjen. Vi har tidigare varit inne på hur lättläst Arsenal är och avsaknaden av fungerande kantspel är en av ingredienserna i denna stinkande soppa.

Något vi dock kan glädja oss över är att både Podolski och Giroud gjorde mål mot Fulham, samt att TW14 kom ifrån matchen med äran i behåll. Resten är nog inte så mycket att skriva om och oförmågan att behålla initiativet och stänga matchen är varken ett nytt problem eller raketforskning. Som vanligt när det gäller det nymoderna Arsenal, så måste effektiviteten bli högre och tempot, med och utan boll, likaså. Jag har lite olika varianter på startelvor, men jag väljer att föreslå följande elva spelare:

Szczesny
Jenkinson – PM4 – Koscielny – Sagna
Arteta – Wilshere – Cazorla
Walcott – Giroud – Podolski

Back Five: Är Szczesny frisk, vilket han nu verkar vara, så skall han spela, alla dagar i veckan. Detsamma gäller med Gibbs. Inför mötet med Norwich uppgav Wenger att Gibbs skulle vara tillbaka till QPR-matchen, men vi såg ju alla hur det gick med den saken, varför osäkerhetens dimma ännu vilar över Familjen Gibbs i övrigt välskötta bakgård. Denna dimma blev, under gårdagen, till en läckande septiktank då Wenger inte bara talade om Gibbs skada som en ”long-term” utan även likställde honom, eller hans skada, med Diaby och Rosicky. Därför är rockaden Sagna – Jenkinson självklar på lördag.

Sagna blir ett helt okej alternativ på vänsterbacken och Landslagsman Jenkinson är en bra mycket bättre högerback än vad både Santos och Vermaelen är vänsterbackar. Dessutom är Jenkinson Arsenalfan sedan födseln och detta är ett North London Derby. Resten får du räkna ut själv. Jag vet att Vermaelen är lagkapten och således kommer att spela, men jag unnar honom en match’s vila till förmån för kombon BFG – Koscielny. Dessutom kan Vermaelens inträde på vänsterbacken, hur mycket vi än ber om motsatsen, inte anses ha löst vårt defensiva problem då vi släppt in fem mål på de två matcher han vikarierat där.

Ah… en iskall Cazorla friskar alltid upp. Bild: D&M

Mittfältet: Nu är Wilshere tillbaka varför vi får anta att Arteta höjer sig ett snäpp gentemot insatsen mot Fulham. Cazorla har spelat samtliga liga- och CL-matcher, men matchens art i relation till total brist på truppalternativ, gör att även han är självklar. Eventuell jetlag kastar jag bara smått nedlåtande över axeln och rätt ned i random papperskorg. This is F-cking North London Derby.

Anfallet: De båda målskyttarna senast är självklara och de får gärna ha sällskap av Walcott. Själv anser jag att AOC är en bättre spelare än Walcott, men med tanke på den förstnämndes ganska nyliga comeback från skada, Wengers feeling för stelopererad peckingorder och den sistnämndes insats mot Fulham, så bör anfallskedjan se ut som ovan.

North London Derby Gameplan: Som vanligt så måste vi se till att göra någonting nyttigt av Cazorlas passningsfötter. I nuläget har de inte förvaltats till en enda assisterande målpassning på de senaste elva matcherna och detta är ett enormt resursslöseri. Aktuell resursoptimering görs dels genom att ge understöd och skydda Cazorla och Arteta från motståndares punktmarkering, men framför allt för genom att de andra spelarna gör sig själva användbara. Till kidsen lär man ut att de alltid skall kunna se bollen, och därigenom lämna passningsskuggan och bli spelbar, och kanske är det dags att Wenger knycker den lika enkla som självklara instruktionen.

Mot shitty var spursen bra och kompakta när de hade tid att mobilisera men oerhört sårbara vid snabba omställningar. Ni vet vad jag tycker om possessionsfotbolls jada-jada kontra Va-Va-Vooms dödlighet, så ni kan säkert lista ut vad jag anser är bästa sättet att skjuta hål i den liljevita geggamojan: Ett lägre försvarsspel, snabba omställningar och ett direkt förvaltande av den långa passningen. Inga uppbromsningar längs med sidlinjerna, inga livslustkvävande tillbakavändningar och så få tillslag per avlagd meter som bara är möjligt. För spurs har, trots Kabouls frånvaro, ett bra centralt försvarsspel och både Sandro och Huddlestone kan screena bort goda försök till anfallsspel. Så vi måste locka upp de små förvirrade liven, överrumpla dem med hastigt omslag och knäcka dem genom att de får jaga hem i både brådrask och blindo.

Min bedömning i nuläget är att herrar Bale och Lennon kommer inneha de offensiva kantpositionerna, understödda av Vertonghen och Walker, vilket innebär bra speed framåt men, i tre fall av fyra, en viss ovilja att vända hem. Ställer vi upp med Jenkinson och Sagna, med defensivt stöd av Arteta och Wilshere, har stora möjligheter att vända kantspelet till vår fördel. Dock måste då yttrarna vara våga utmana, våga söka central yta och våga röra om i den stinkande spursgrytan. För här är de sårbara, oavsett vilka två av Caulker, Gallas och Dawson som spelar, så är den oväntade, ologiska och yviga löpningen det stora hotet för dessa gentlemän.

Sedan skall vi slå bollen på anfallarens/anfallarnas fötter, inte rakt in i mittbackarnas kontor, nickhöjden. Enligt Giroud så har det varit en svårighet för honom att ställa om till det arsenalska anfallsspelet mycket beroende på att bollarna han fått att jobba med var i huvudhöjd. Och han som endast gjorde ett av alla i sina fjolårsmål i franska ligan med huvudet, och resten med fötterna. Så håll bollen där stora försvarare är dåliga och tekniska anfallare är bra. På marken, eller två till tre decimetrar ovan den. För då blir vi farliga, utmanande och till och med dödliga, för de små kusinerna från landet.

Så kom igen nu Gunners. Se nu till att vinna i morgon. Hit’em where it hurts.

Relationen mellan fotbollsklubbarna Arsenal FC och Tottenham Hotspur är lika välkänd som laddad. Inför lördagens möte på TNHoF har jag valt att se över denna relation och delat in dess varaktighet i tre olika tidsepoker. Den första sträcker sig från Arsenals födelse fram till 1920-talet, den andra slutar någon stans kring Wengers instämplande på Highbury och den tredje som tar oss från vidare genom Wengers tid i Arsenal, samtidigt som killarna i spurs fulat runt med allsköns dynga på managerkontoret.

Geografi och politik
Vid Arsenals födelse 1886 hade en viss liten bollklubb redan funnits i fyra år. Tottenham Hotspur bildades 1882 för att pojkarna i The Hotspur Cricket Club även skulle få möjlighet att spela fotboll och klubben gjorde, passande nog, så vid sidan av ett kärr. Vid Arsenals födelse hade spurs redan helhjärtat släppt sina kricketslagträn för att satsa på fotbollen. Vad den där satsningen egentligen resulterat i, är dock fortfarande dolt i dunkel.

De båda lagen, Arsenal och spurs, möttes för första gången i en vänskapsmatch 1887, men det var först 1913, i och med Arsenals flytt till området Highbury som rivaliteten klubbarna emellan började växa. På ungefär sex kilometers avstånd, en promenad på ungefär en timme och en kvart i en storstad som London, blev relationen mellan klubbarnas följen som den mellan olika kvartersgäng vars huvudsakliga intresse är att försvara det egna, respektive bete sig som skitstövlar i den andres, territorium.

Denna omedelbara och geografiskt relaterade rivalitet, fick 1919 en spännande kryddning när ligans förstadivision skulle utökas från 20 till 22 lag. Spurs hade hamnat sist och skulle degraderas medan Arsenal hade tagit andradivisionens sjätteplats. Dramat började med att ligan bestämde att 19:e-placerade Chelsea skulle få en av utökningsplatserna medan den sista skulle gå till något av lagen Tottenham och Barnsley, som slutat trea i andradivisionen. Spursfantasterna satt kallt och räknade med minst 50 % ‘s chans, vilken nog, med tanke på divisionstillhörighet och ekonomiska förutsättningar, kan ha ansets ligga mellan 75-80 %.

Då dök plötsligt rivalerna Arsenal upp och, tillsammans med Hull, Wolverhampton, Nottingham och Birmingham, krävde att även de skulle få delta i omröstningen om den sista expansionsplatsen. Arsenals ordförande Henry Norris, som ni redan känner till som en streetsmart och vältalig herre, drog i några politiska trådar och kliade några ordföranderyggar och vips hade Arsenal fått arton röster i förhållande till spurs åtta, Barnsleys fem, Wolves fyra, Forest tre, BCFC två och Hull enda. Detta resulterade i att Arsenal tog det nätta steget från andradivisionens sjätteplats rakt upp i förstaligan och det gjordes inte helt utan på bekostnad av grannen från N17.

Huliganism och paradigmatiska särdrag
Detta lilla tåtramp, när vi klättrade upp och de snubblade ned, gjorde våra vänner i Middlesex, vilket var Tottenhams administrativa tillhörighet fram till The Greater London-reformen 1965, tämligen rosenrasande. Arsenal gick från att ha varit ett rivaliserande kvartersgäng bland många till den manliga delen av Tottenhampopulationens fiende nr 1 och de började alltmer markera distans genom att återinföra epitetet Woolwichklubben som benämning på världens vackraste lag. 

Så här skall en tunnelbanehållplats se ut. Bild: D&M

I och med att spurs spelade i andradivisionen mellan 1928 och 1933 samt mellan 1935 och 1950, kanske det mest brinnande känslorna svalnade något. Dock grundlades och odlades under denna period den bitterhet, självförnekelse och det lillebrorskomplex som ofta varit ett kännetecken för den tämligen framgångsfattige klubben och dess följe. En bitterhet som verkar ha gått i arv från far till son och sedan vidare rakt ned i det genetiska fördärvet.

När spurs sedan återkom till den engelska fotbollens finrum blev mötena fler vilket fick känslostormar att åter komma till ytan. I takt med att det fotbollsrelaterade våldet inte bara bredde ut sig utan även, på sjuttio och åttiotalet, blev allt mer mediabelyst, började de båda klubbarnas stökiga följe att allt mer profilera sig genom våldsrelaterade yttringar. North London Derbys var ju självklart inte skonade från sådan aktivitet och mötena blev tidigt all-ticked, där samtliga besökare var tvungna att säkerställa biljetter genom förköp

Arsenals våldsamma fansfölje har aldrig varit så sammansatt och centrerat som många andra klubbars. Arsenals stökfölje kallade sig The Herd men även det allmänna The Gooners har, något vidare, använts. Bröderna Brimson kallar Arsenals fans för The Invisible Mobb och beskriver dem som ett löst sammansatt nätverk vilka endast gav/ger sig till känna vid speciella tillfällen. Och ett av dessa tillfällen var North London Derby.

Eftersom området Tottenhams demografiska prägling vilat vid en stor population med judisk härkomst, fick sprusfansen under denna period allt mer antisemitiska skällsord kastade mot sig från motståndarfans. Spursfansens svar på detta blev att annektera begreppen varefter deras huliganfirma tog namnet Yid Army.

Då The Herd, precis som områdena Highbury och Islington, hade en oerhört heterogen sammansättning hade konfrontationerna mellan Arsenals och spurs fans aldrig de antisemitiska eller etniska undertoner som ofta var förekommande under denna mörka period i den engelska fotbollen. Dock var North London Derby synonymt med en extremt hög grad av polisbevakning, en enorm risk för sammanstötningar runt om i Norra London och med en vana att bjuda på slagsmål på i princip varenda en av Highburys fyra läkare.

I den något mindre våldsamma delen av relationen försökte spurs under många år profilera sig som någon form av lirarnas lag, som den progressiva klubben och som laget som spelade en estetiskt tilltalande fotboll där tekniska spelares kompetens hyllades. Detta skall sättas i bjärt kontrast till den stenhårda och i många lägen tämligen fula fotboll Arsenal under denna period stod för. Då spurs spelade lysande vacker fotboll men förlorade med 4-3, där spelade Arsenal primitivt, hårt och elakt men tog hem segern med ”one-nil”.

Dessa fotbollsparadigmatiska olikheter förstärkte ytterligare de båda följenas särdrag, varpå kontroverserna dem emellan befästes än mer. Det offensivt frejdiga, innovativa och attraktiva Lilywhites kontra laget med offsidefällorna, laget med en extra försvarsspelare och laget som bara vann genom tur. Den då relativt bemedlade medelklassens lag mot punkarna, mot de uppkäftiga, mot uppviglarna. Det av neutrala åskådare populära Hotspur vs. Booring, booring Arsenal som egentligen ingen tyckte om. Mot The Gooners.

Vi vinner och de förlorar
Spurs har alltid varit något av ett kupplag och de har endast lyckats skrapa ihop två ligasegrar varav den senaste kanske inte går att härleda från juraperioden, men väl från säsongen 1960-61. De FA-kuppvinster de, ungefär vart tionde år, brukat hämta hem, har av någon orsak inte lyckats tvätta bort den solitt inpräntade förlorarstämpeln som klubben Hotspur släpar omkring på. De hade förvisso ett par vändor i Europa men efter katastrofen på Heyselstadion stängdes engelska klubbar av från europaspel vilket gjorde att spurs inte fick de stora vinster av framgångarna i de inhemska kupperna som de hade önskat.

Nej, vi skall inte komma närmare, bara tänka på avståndet. Bild: Manu-Mats

I och med den engelska lagstiftnings omfattande förändringar, polisens utökade underrättelseverksamhet och det allt större införandet av CCTV kyldes några av de mest våldsamma elementen inom engelsk terrasskultur av. Slagsmålen försvann från arenorna, konfrontationerna inför och efter matcherna blev färre och mindre och rivaliteten gick över till att på det stora hela bara ta sig verbala uttryck.

Efter att Arsenal anställde en viss Arsène Wenger som manager, fick klubben inte bara ett spelmässigt uppsving, vilket torde irritera många spursfantaster då vi började inskränka på deras monopol av estetik, utan blev också ett mer frekvent vinnarlag. Våra placeringar i ligans mittenskikt, med tre ligavinster på förti år, övergick till ständiga placeringar i ligans toppskikt. Och samtidigt som Arsenal vann tre ligatitlar, fyra FA-kupper, tog en dubbel och gick obesegrad genom en hel ligasäsong, lyckades spurs ro hem hela två vinster i Ligakuppen.

Så vi var grymma och de var kassa. Vi vann saker och ting vareviga dag, de knappt något någon gång. Och som inte illa vore nog för de stackars spursarna, så lyckades de på något sätt ständigt misslyckas, även när de för stunden råkade vara bättre än vi. Vem minns inte säsongen 05-06 då vi, förvisso förlorade finalen i Champions League och var kassa nästan hela ligasäsongen men ändå, lyckades rädda CL-spel under säsongens sista omgång. Detta genom ett hattrick av Henry i sista matchen på Highbury samtidigt som spurs åt lasagne och blev matförgiftade, förlorade med 2-1 mot West Ham och tappade fjärdeplatsen till just oss.

Eller varför inte ta föregående säsong? Vi hade just tappat Fabregas, Nasri och Clichy, de hade visat musklerna och fått Modric att stanna kvar hos sig. Vi var crapp rakt igenom starten, de var uppe i toppen och det andades nya friska vindar upp i N17. Vad hände då, vad hände sen? I matchen på Emirates gav tränare Redknapp helt bort mittfältet genom att bänka en formstark van der Vaart, köra 4-4-2 och låta oss äta upp tvåmålsunderläget, helt vända på steken och avgå med en smått förnedrande 5-2-seger.

Detta följde spurs upp med att, trots att Arsenal under ligaavslutningen gjorde precis allt vi någonsin kunde för att inte ta den europaspelssäkrande tredjeplatsen, gå rakt in i paltkomaväggen och kryssa mot Sunderland, che£sky, Stoke och Villa samt förlora mot manu, Everton, Norwich, och QPR. Gibbs räddade säker mark och tredjeplatsen i säsongens sista glidtackling, medan spurs satte sig i fjärdeplatsens karantän, vilket slutade med att che£sky, genom segern i München, straffade bort dem från Champions League och där stod spursfansen med sina tvättade halsar.

Den spurska bitterheten har fått en än djupare innebörd, trögheten kring arenafrågan har bara förstärkt mindervärdeskomplexet och det där ytterligare steget upp har klubben ännu inte riktigt lyckats ta. De har varit på väg att gå om oss, men har till fantasternas stora förtret, aldrig riktigt lyckats. Och där står de nog nu, där vi är bra är de dåliga. Och när vi är kassa så är de om möjligt ännu sämre. Som Arsenal tror man nästan inte att det kan hända, men även när de är bra, när de faktiskt är bättre än vi, så drattar de ändå på ändan och låter oss slinka förbi. Som i våras, som 1919, som under slutet av åttio- och början av nittiotalet och precis som våren –06. Igår, i dag, i morgon och för alltid. Klart att de är bittra, klart att de är arga, klart att de vill få oss att stå för allt vad ondska är. För deras plats är under oss, vi är deras öde, deras Waterloo och i vår skugga kommer de alltid att tvingas stå. Forever In Our Shadow You Will Be.

Källor: wikipedia.com,  arsenal.com, tottenhamhotspur.com 

och böckerna ”Capital punishment: London’s violent football following”

 av Dougie och Eddy Brimson samt “Fever Pitch” av Nick Hornby.

Livet i Woolwich och Plumstead
Som ni vet så bildades Arsenal som förening 1886 och levde sina första år nere i Woolwich i sydöstra London. Initialt hette laget Dial Square men döpte kort efter bildandet om sig till The Royal Arsenal, efter fabriken spelarna arbetade på. I december 1886 spelade klubben sin första match och skådeplatsen var ett fält på The Isle of Dogs, vid Themsens norra sida.  Efter några års kringkuskande på åkrar och öppna gräsytor i Plumstead, ett område något öster om Woolwich, flyttade klubben till Manor Ground i Plumstead, där de i mars 1888 debuterade genom att besegra Millwall Rovers med 3-0. Manor Ground var på den tiden av synnerligen enkelt slag och läktaren bestod av ett par kärror som klubben, vid matcherna, lånade in från fabriken.

1890 lockades de över till Invicta Ground, fortfarande i Plumstead, som hade både sitt-, ståplatsläktare och omklädningsrum, vilket inte var något Arsenalspelarna var bortskämda med. Under sina tre på Invicta bytte de namn till Woolwich Arsenal och blev professionella men betalade också hutlöst med hyra till girigbuken till ägare. Den hutlösa hyran på Invecta Ground gjorde att klubben sedan köpte loss gamla Manor Ground, byggde en läktare och ett hus för klädombyte och flyttade tillbaka lagom till säsongsstarten 1893-94.

På Manor Ground stannade klubben ända fram till 26 april, 1913, då de avslutade sin tid där genom att spela 1-1 mot Middlesbrough. Under sina tjugo år på Manor Ground hann klubben inte bara lämna den lokala ligan och kravla sig upp i den nationella förstaligan, gå smått bankrutt för att i sista stund räddas av kommunalpolitikern och tillika businessmannen Henry Norris. Manor Ground hann också bevittna ett stort antal bråk- och publikincidenter och klubben fick ett allt mer skamfilat rykte, mycket beroende på fansskarans aggressiva agerande i förhållande till både motståndarfans, domare och det polisiära inslaget i ett relativt nedgånget område.

Klubbens skamfilade rykte adderat med dess geografiska avlägsenhet, från allt vad redligt storstadsliv hette, ledde till allt mer svikande publikintresse varefter den lätt intrikate Henry Norris började snegla på sina kollegors stora åskådarantal. Efter att klubben återigen åkt ned till division två, våren 1913 började Norris så smått söka andra marker att omlokalisera klubben till.

The Home of Football
Norris sökte med ljus och lykta och fann i norra London en liten gräsplätt tillhörande St John’s College of Divinity, vilken Norris, mot löfte om att inga matcher skulle spelas på vilodagen och inga alkoholhatiga drycker skulle saluföras, lyckades få hyra. Snabbt som tusan hystade, klubben sommaren 1913, ihop en arena med täckt sittplatsläktare på östra sidan och ståplatsterrasser på de tre övriga. För designen stod den på den tiden store arenabyggaren, skotten Archibald Leitch och arbetarna hann på bara några månader med nöd och näppe bli färdiga till invigningsmatchen som spelades mot Leicester 6:e september.

Arsenal Stadiums East Stand en tidig söndagsmorgon i oktober. Bild: Manu-Mats

Arsenal Stadium, i folkmun ofta benämnd som Highbury efter dess geografiska belägenhet men också det självklart evidensbaserade The Home of Football, blev snabbt den inbjudande och välmotagande hem Norris sett den sakna nere i Woolwich/Plumstead. Arenan renoverades och upphottades också kontinuerligt vid ett flertal tillfällen. Den mest kända är när långsidesläktarna, West Stand 1932 och East Stand 1936, fick sina Art Deco-inspirerade utseenden, av designers Claude Waterlow Ferrier och William Binnie, men THoF var även första arenan i England att ha en klocka, vilken 1936 sattes upp på den södra kortsidan som därefter gavs namnet The Clock End.

Under efterkrigstiden fräschades arenan ånyo upp men den, efter Taylorrapportens förbjudande av ståplats, följande renoveringen gick det möjliga åskådarantalet ned till 38 419, att jämföra med de ungefärligen 73 000 som arenan som mest kunde inrymma när ståplatserna var i majoritet.

Under sin tid på Arsenal Stadium/Highbury/THoF hann klubben uppleva ett antal storhetsperioder. Den initiala etableringstiden där grannarna uppe i N17 gjorde vad de kunde för att misslyckas med att förskjuta AFC, följdes av klubbens fantastiska 30-talslag, till vilken klubben några år tidigare hade tagit Herbert Chapman för att helt revolutionera dåtidens fotboll och vars dynasti krävdes ett världskrig för att avsluta.

Highbury fick därefter bevittna de tunga åren, endast avbrutna av ligavinsterna –48 och –53 samt dubbeln –71 men fick se ett avrundande i och med Up For Grabs-segern –89 i Liverpool, uppföljd av ligavinsten –91. En ytterligare om än kortare downperiod följdas upp med att klubben i oktober 1996 förde den, för det stora flertalet, då okände fransmannen Arsène Wenger till klubben. Wenger inledande tid som manager präglades av enorm innovation, både på och utanför planen. Han fick landet att ändra synen på ickebrittiska spelare, revolutionerade spelarnas kosthållning men lade också det offensiva spelet med boll som grundval för all träning.

Wenger ärvde ett av George Graham väldrillat försvar och av Bruce Rioch och David Dein en genialisk kreatör i Dennis Bergkamp, kryddade anrättningen med ovan nämnda ingredienser och skapade sedan stordåd efter stordåd. Plötsligt var Arsenal med och slogs i ligatoppen år efter år. Vi vann tre ligatitlar, fyra FA-kupper, inklusive dubbeln –02, och Wenger gjorde sig känd för att föra spelare till klubben, som antingen ansågs ha stannat i sin utveckling eller som ingen annan såg storheten i, och göra dem till stjärnor i den absoluta världstoppen. Wengers tid kan nog anses peaka i och med säsongen 03-04 då klubben, som första lag sedan Preston North End 1888-89, gick obesegrad genom ligaspelet. Sviten skrevs totalt till fantastiska 49 matcher utan förlust.

I takt med klubbens framgångar adderat med den moderna fotbollens inmarsch, höjdes också kraven på modernitet och större publikintäkter under slutet av 90-talet. Det talades om ännu en renovering och om tillbyggnad av West Stand och Clock End, om att flytta klubben till nya Wembley uppe i Brent, men klubben föll i stället för soptippen och industriområdet i Ashburton Grove, bara ett stenkast från Fotbollens Hem.

The New Home of Football
Efter 93 år på Highbury spelade Arsenal, den sjunde maj 2006, sin sista match på Highbury. De besegrade Wigan med 5-2, efter att legat under med 2-1 och därmed riskerat att tappa Champions Leagueplatsen till rivalerna spurs, men där en av Highburys allra största, Thierry Henry, säkrat balansen i norra London genom ett avslutande hattrick. Arsenal lämnade Highbury med flaggan i topp och med höga förväntningar på vad Ashburton Grove skulle bli när Emirates Stadium skulle följa klubben in i framtiden.

Efter Arsenaliseringen ser Emirates Stadiums nordöstra hörn ut så här. Bild: D&M

Emirates Stadium tar vid fotbollsmatcher 60 361 åskådare, är designad av firman HOK Sports (numera Populous) och tog inklusive röjningsarbetet av Ashburton Grove två år och fyra månader att bygga. Emirates är, efter Wembley, Old Trafford och Millennium Stadium i Cardiff, den fjärde största fotbollsstadium på de brittiska öarna och gav klubben möjlighet att öka matchdagsinkomsterna från £37.4miljoner/säsong på Highbury till över £90 m/säsong.

Premiärmatch Dennis Bergkamps testimonial mot Ajax, 22 juli –06, medan första ligamatchen spelades mot Aston Villa den 19 augusti samma år. Svenske Olof Mellberg blev förste ligamålskytt när han på hörna nickade in ledningsmålet för gästerna i en match som slutade 1-1. Det i början något östblocksgråa Emirates har sedan kryddats inte bara av röda skyltar med vita bilder på pokaler klubben vunnit, inne på arenan, utan även genom den arsenalisation som bland annat satt kända spelarryggar på de tidigare grå betongfundamenten och Highburys klocka åter på arenans insida.

Klubben har nu spelat på Emirates Stadium i snart sex och ett halvt år. Arenan är välkänd för sin komfort, sin modernitet och sin estetik, men även för att vara ganska tystlåten av sig, ha ett lite väl plant förstadäck men även för att den ännu inte bevittnat någon som helst trofé tas hem till dess prisskåp. Den kassako som arenan var ämnad att vara har den ännu inte riktigt blivit. Dels för att lägenheterna på gamla Highbury började säljas mitt under en tid av fastighetskris, dels för att klubben, för att över huvud taget möjliggöra bygget av Emirates, ansåg sig vara tvungna att teckna ett antal mindre förmånliga sponsorkontrakt. Men framför allt för att fotbollskartan, sedan arenan planerades och byggdes, helt har skrivits om i och med alla oligarker och shejkers inträde på scenen.

Vi kan bara hoppas att även Emirates får inhysa så mycket segrar och vinnarkultur som Highbyry fick göra mot slutet. Vi kan bara hoppas att klubbledningen inte sitter och väntar in UEFA’s Financial Fair Play, utan även ser över en möjlig morgondag utan den. För oavsett om FFP kickar in som vi hoppas på, eller om de bruna kuverten till Nyon stryper dess livnäring, så är arenan på Ashburton Grove byggt för att inhysa ett storlag. Och ett storlag är vad Arsenal åter måste bli. Varför inte börja klättringen tillbaka till toppen på lördag, i the North London Derby.

COYG. In The New Home of Football.

Källor: Arsenal.com, Wikipedia.com, populous.com

samt  boken ”Highbury: The Story of Arsenal in N5” av Jon Spurling.

Trots att vi i tisdags lyckades rädda en poäng borta i Gelsenkirchen, så sitter jag fortfarande och guppar omkring i den högst osköna känslan som lördagens förlust i Manchester gav mig. Eller egentligen är det kanske inte förlusten i sig som bryr mig, utan mer på sättet vi förlorade. Hur vi lade oss på rygg och lät dem, som ungdomarna av idag säger; ”äga” oss. Detta uppgivande tillsammans med förlusterna mot Schalke och Norwich har på något sätt återfört mig till de något dystopiska bilder jag hade av klubben, för lite drygt ett år sedan. Läs gärna de båda texterna, fundera på var vi står i dag, om vi verkligen gått framåt och kommentera gärna nedan.

För ett år sedan hade Arsenal fyllts med nykomlingar vilka, allt för sent, tillsammans med befintliga spelare, skulle fylla luckorna efter Fabregas, Nasri och Clichy. I år hette spelarförlusterna Robin van Persie och Alexander Song och eftersom ersättarna var fler än de förlorade, och framför allt eftersom Fabregas denna sommar fått sin ersättare i Cazorla, så kände jag ett visst hopp. Att vi faktiskt är bättre i år än förra året. Jag känner fortfarande hoppet, men de senaste veckorna har, med enormt tydlighet, visat hur ofärdigt laget är och hur långt kvar det har tills det matchar klubbens självbild.

Det hela får mig att uppleva att klubben är i ständig omstart och aldrig får bli komplett. Så fort ett hål i försvaret är lagat börjar det läcka i anfallet och så fort den verkar vara under kontroll, så shanghaias mittfältet. Vi blir aldrig färdiga och laget hinner aldrig bli helt förrän näste spelare skall få bättre kontrakt och ”vinna titlar” på annat ställer i världen. Är det inte blåröttrandigt så är det bäbisblått eller köksduksrödrutigt. Projektet Emirates signalerade höjda förväntningar, klubbens agerande på transfermarknaden och vid kontraktsförhandlingar talar idag om dess direkta motsats. Vår självbild säger ”Storklubb”, men vårt agerande hävdar ”Feeder Club”.

Arsenalvärlden är, som så många andra nu förtiden, smått bipolär. Wenger Out-anhängare sluggar mot AKB-folket och behovet av syndabockar är så smärtsamt påtagligt. Själv vet jag inte riktigt. Kanske har tiden gått förbi Wenger, kanske tillhör han en annan era och kanske skulle vi må bättre av att han ersattes. Eller så är det tack vare han som vi har hållit oss kvar i den relativa toppen, som klubben ändå anser att spel i Champions League innebär.

Andra hävdar att Wenger inte bär skuld till vår sänkta standard utan att det är ägaren Stan Kroenke som är roten till det onda. Kroenke äger, direkt genom sitt Kroenke Sports Enterprise eller indirekt genom sonen Josh, en antal lag i de nordamerikanska proffsligorna. Den amerikanska proffsidrotten är enormt reglerad och Kroenkes klubbar är, bortsett från Rams, i finansiellt välmående. Men ingen av dem vinner.

Hur länge vill konsumenten betala överpris för produkten Arsenal? Bild: Flickr.com: ”Crystian Cruz”

Trots att proffsligorna har lönetak och strikta repressalier för de som inte följer reglerna har endast St. Louis Rams (en Super Bowl för 13 år sedan) och Denver Nuggets (NBA: -06, -09 och –10) vunnit titlar sedan Kroenke direkt eller indirekt tog över ägandet. Hockeylaget Avalanche sitter på fina Pepsi Center och drar in gott med cash, men har sedan Kroenkes inträde på scenen gått från Stanley Cuputmanare till ett ungdomligt lågbudgetlag. Fotbollslaget Rapids slutade på en fjortondeplats i MLS medan lacrosselaget Mammoth snart är sju år sedan senaste mästerskapsvinsten. Känns det igen?

Vissa hävdar att Arsenals styrelse, med smått stofile Phil Hill-Wood i spetsen, bär skulden. Eller den bonusbelönade Ivan Gazidis som inte kan förhandla fram bra dealar och inte alls har David Deins streatsmartness som motvikt till Wengers kanske lite blåögda naivitet. Eller klubbens marknadsavdelning som trots sin närmast bulimiska expansion ännu inte har lyckats knyta varken bra huvudsponsorer eller ökat antalet småsponsorer till klubben.

Jag tror syndabocken varken heter Wenger, Kroenke eller PHW. Jag tror att synden är en symbiotiskt sammansatt följd, en kedja där varje länk är en lojalistisk beroendesituation. Jag tror att klubben hålls fången av en Lojalitetskedja där var länk har ett syfte, inte för klubben utan för länken själv, det vill säga för personerna själva.

För klubbens styrelse, med den snart rejält avskydde PHW vid klubban, vill sitta kvar i sin tämligen softa tillvaro och gör därför vad ägare Kroenke vill. Styrelsen valde sida när de sponsrade banderoll mot Usmanov och Red and White Holdings och får nu dansa efter klubbägarens pipa. Och det som ägare Kroenke vill är inte att det spelas vacker fotboll eller vinns titlar, han är endast inne i denna bransch för att tjäna pengar. På sina amerikanska lag såväl som på Arsenal.

Ivan Gazidis skulle säkert få bra betalt i andra företag, men som den jurist och fotbollsfantast han är, är detta drömjobbet: Han får tjäna gott med deg, synas i strålkastarljuset och hänga i spännande fotbollsmiljö. Han har så klart inget som helst intresse i att varken säga obekväma saker eller stöta sig med en välbetalande arbetsgivare och är således redan köpt och hoplänkad med både ägare och hans styrelse.

Vem vill ge ifrån sig den ljuva doften av makt och pengar? Bild: Flickr.com: ”Ayala Moriel”

Sedan kommer vi till Wenger. En Wenger som sedan tiden då vännen Deins tvingades bort från styrelserummet, ser allt mer vilsen ut. En Wenger som tidigare var känd för sin nästan patologiska ovilja att förlora vankar nu runt i tre meter dunsovsäck och ser allmänt resignerad ut. En Wenger som i och för sig aldrig varit någon matchcoach av rang, men som varit mästare på att hitta nya vägar inom fotbollens utvecklande, som funnit spelarguldkorn där andra bara sett sand och en Wenger till vilken spelarna förr i världen visade en grundmurad lojalitet.

Denna Wenger blir numera sviken av spelare efter spelare. Han ger intrycket av att inte längre vara het, inte längre kunna finna några nya stigar och inte längre kunna inse det som alla andra redan ser som uppenbart. Varför är han kvar, vad brinner han för och vad är det som håller honom kvar i klubben trots att han inte får jobba med de spelare han önskar och trots att han tvingas stå ut med nederlag, resignering och spelarsvek säsong efter säsong?

Jag tror att Wenger är lika hoplänkade som de andra i kedjan och han är det av en rad olika skäl. Dels, tror jag, att han faktiskt känner för klubben, annars hade han nog tackat ja till Madrid-gigget han erbjöds för några år sedan. Dels är den totala fotbollsideologiska frihet han har förskansat sig i klubben hans själva livselixir och dels är han så in i h-vette bra betald av klubben. Han känner för klubben, han älskar sin roll, sitt mandat och sin makt i klubben och han har en rejäl lön säkrad av klubben, styrelsen och ägaren, oavsett vilka sportsliga resultat han uppnår.

Varför skulle Wenger lämna dessa förutsättningar? Varför skulle han bryta den tysta lojalitetens pakt han har med övriga länkar i kedjan? Skulle du ha gjort det? Skulle du ha vänt den hand som föder dig ryggen och lämnat? Skulle du gjort det om du var Gazidis? Om du var PHW? Om du var Kroenke? Jag tror inte du skulle ha gjort det. För brödet är allt för sött för att tacka nej till, vinet allt för berusande och kittlingen allt för lockande. 

För de här killarna är inte som vi. De är inte där vi är. De är inte fans som står längst ned i pyramidens botten eller hänger dinglande i näringskedjans sista länk. De är inte konsumenterna, inte betalarna och de är inte de med så mycket relationellt och emotionellt kapital investerat i klubben och dess varande, som du eller jag har. De är inte vi, de är de och de har varandra. De har varandras ryggar, har sålt sin själ och för den fått sin immunitet. För det är immuniteten som är produkten av lojaliteten, det som håller dem samman. Den som är deras skydd och den som är klubbens gisslantagare.

Idag är det måndag och som om en måndag i november behövde hjälp med att framstå som grå, trist och bedrövande, så är det denna måndag första arbetsdagen efter att vi inte bara förlorat på Old Trafford, utan gjort det som ett synnerligen stympat, impotent och nästan knästående lag.

Jag har, liksom många andra, dryftat min ilska över den usla domarinsatsen, men om sanningen skall fram så hade vi inte vunnit matchen om så manu hade haft två, tre eller till och med fyra spelare utvisade. Vi blev, slutresultatet till trots, helt utspelade. Vi hade två skott på mål, manu rullade runt på ungefär 65 % av sin kapacitet och det värsta av allt är att det kändes som om de gjorde det medvetet. Som om de tyckte synd om oss. Som om vi inte längre var en värdig motståndare, utan något man ser ned på och skonar av barmhärtighet, av omsorg eller bara för att slippa stå ut med den förnedrades genans.

Det finns säkerligen tusentals saker som klubben, om nu de styrande bär på önskan om att vi skall åter till manu’s nivå, måste jobba på. Jag är ännu inte där och det är för mig ännu för tidigt att ta vägen över till lösningarna. Men jag kommer idag att peka på tre saker som var för sig och tillsammans gjorde det omöjligt att ens ta poäng mot ett lag som aspirerar på ligatiteln. De tre punkterna är, utan rangordning, följande:

Viljan som inte fanns
Hur många gånger har vi inte sett ett lag som på papperet, spelare för spelare, är sämre än motståndarna, vinna över en bättre motståndare? Där slutresultatet inte är en produkt av truppens samlade kompetens adderat med dess förmåga att samverka, utan har en ytterligare och avgörande tilläggsfaktor i viljan. Att vilja ta i de sista extra meterna i en löpning. Att trycka till bara ett uns extra i en närkamp, inte nödvändigtvis för att vinna den, men för att vid nästa tillfälle ha förskansats sig ett minimalt överläge. Som till nästa närkamp, genom ytterligare extra viljeinsats, kan optimeras till ett ännu lite större överläge, vilka tillsammans långsamt böjer ned den bättre motståndaren som till sist tvingas vika sig.

Viljan att ta ut sig så dj-kla mycket att man, när slutsignalen går, inte ens kan stå upp? Än mindre jönsa omkring och krama före detta lekkamrater, än mindre förnedra sig till att be om dess tröjor inför halvtidsvilan? Viljan att pressa sig så mycket att du bara kan luta dig fram och låta saliven, eller fradgan, lämna munnen för att få landa på gräsmattan?

I lördags såg våra spelare inte ens intresserade ut. De tog inte ut sig, de pressade sig inte och de gjorde det inte minsta svårt för det bättre laget att förbli överlägset bättre. Vermaelen, vars själva ledarskap bygger på viljan att ta den sista löpningens sista centimetrar eller trycka till den där lilla extra biten i närkampen, såg mest ut att vilja försvinna. Att vara någon annan plats, i någon annan värld. Och han var inte ensam.

Hela laget såg ut att vänta på att någon annan skulle ta initiativet, att någon annan skulle sätta igång maskineriet eller att någon annan skulle visa vägen. Ingen, bortsett från den något övertände Wilshere, den placeringssäkre BFG, och till viss del den kantlöpande Sagna, hade ögon som talade, som var närvarande, som ville möta Manchester United i fockin Manchester, och ge dem motstånd. Var har historien tagit vägen? Var någon stans var dagens möte mellan Keane och Vieira? Var var handskakningen med vitnande knogar? Var var fulspelet? Tunnelincidenten? Tändningen? Var någon stans var viljan? J-lar anammat?

Oförmågan att reagera på att ha blivit sönderlästa
Norwich hade gjort det, Schalke hade gjort det och i lördags också Manchester United. De hade läst oss sönder och samman, de visste vad de skulle göra för att stoppa oss och de gjorde också processen kort. Stoppar du Arsenals centrala mittfält, får du bort främst Arteta ur matchen, så har du skurit av allt vad anfallsspel Arsenal kan producera. Det är liksom inte hjärnkirurgi eller raketforskning att inse hur vi spelar boll, men Wengers totala oförmåga att förutse andras förmåga att förutse och förstå hur vi spelar, satte oss än en gång i klistret.

För vi rullade boll i backlinjen, vi hade vårt bollinnehav, men vi kunde inte göra någonting alls av det. Anfallarna var lika avskurna som nazisterna var i Stalingrad, som kontinenten är från England när dimman lägger sig över kanalen och lika kraftlösa som en maskin utan bränsletillförsel. Vi har under åratal bett om en plan B. En plan B som inte bara innebär långa bollar på en ensam target som slåss mot två mittbackar och en defensiv mittfältare.

Vad säger klubbägaren när shoppen inte behöver vara större än så här? Bild: Flickr.com: ”ynysforgan_jack”

Vår oförmåga att reagera på motståndarnas aktion är just nu det grepp vi faller på. Att vi ständigt spelar samma 4-3-3/4-5-1/4-6-0, med ständigt samma spelartyper på ständigt samma positioner är inget som sätter motståndarna i bryderier. Folk vet hur det är att möta Arsenal och uppenbarligen också hur de skall göra för att stoppa Arsenal. Och vår oförmåga att adaptera till detta gör det omöjligt för oss att vinna. Omöjligt för oss att hota, att vara farliga och att utmana. Vi fortsätter rulla boll, med svansen mellan bena, tills folk som inte är i backlinjen somnat, resignerat eller lunkat in i spelargången. Och ingenting händer. Vi chockar inte, vi förbryllar inte, vi gör det inte längre svårt för våra bra motståndare.

Att matchcoachning inte är Wengers styrka är ingen nyhet, men vårt problem är djupare än så. Klubben har valt att spela ett spel som vi dels inte har realkapital, dvs. spelarkompetens, för och som vi således inte ens behärskar. Men vi har också målat in oss i ett hörn av stelbenthet, av principer om hur fotboll skall spelas och av en nästan sjuklig ovilja att se när någonting annat måste tillsättas. En klok man sade en gång att ”om du försökt en sak tio gånger, utan att lyckas, varför inte försöka med dess totala motsats?” Däri ligger förmågan att överleva, däri ligger förmågan att utvecklas och bli bättre av en svårighet. Där var vi inte i lördags och där är vi inte idag.

För svag trupp ger för få alternativ
I lördags ställde vi upp med en vänsterback som helt saknar kunskap om försvarsspel. Vi hade en högerytter som inte ens är offensiv strateg, utan vars styrka främst är någon form av central box-to-box. Om dessa hade kombinerats, för att den andre skulle skydda den ene, hade jag kunnat ha viss förståelse för greppet, men som det utfördes i lördags väckte det bara en himla massa frågetecken.

När Cleverley visade bristande förmåga att hantera sin tändning, och därmed riskera ett andra gult kort, tog SAF bara ut honom och ersatte honom med Anderson. Anderson är väl inte guds bästa bolltrillare, men han är en stabil spelare med både defensiva och offensiva styrkor. När Wilshere visade samma position på randen till det röda kortet, vad hade Wenger då att sätta in? En förvisso lovande men synnerligen mindre kreativ Coquelin? En offensivt begåvad Arsjavin, men en Arsjavin som Wenger har gjort det till principsak att misshandla genom att sätta ut på kanten?

Bygger du ett centralt mittfält med spelare som Diaby och Rosicky så har du, hur bra dessa herrar än må vara, byggt på rank grund. Låter du bli att ersätta flyktade spelare med nya som är jämbördiga eller till och med bättre, så står du med sämre förutsättningar än tidigare och mindre chans att bli bättre. Arsenals trupp har sakta men säkert monterats ned och är idag både sämre och tunnare. Vi saknar inte bara alternativ rent systemmässigt utan även när det gäller spelarval.

Skall du vara en klubb som utmanar om titlar så måste du, om spelarna inte är uppvuxna på tillväxthormoner och således immuna mot skador, i princip ha två spelare på varje position som utmanar om en plats i startelvan. Det har inte Arsenal idag. Vi har, när samtliga spelare är hela, en bra startelva och en acceptabel bänk. Men eftersom vi fortsätter förlita oss på spelare som pendlar mellan gröngräset, sjukstugan och rehab, så har vi inga spelare att sätta in när det behövs. Vår trupp är, i nuläget, helt enkelt både för tunn och för dålig.

Arsenal är idag inget lag som kan utmana en titelaspirant och vi aspirerar i nuläget heller absolut inte själva på titlar. Lördags stilla tillrättavisning gjorde detta smärtsamt uppenbart. De tre ovan nämnda problemen måste samtliga lösas om klubben skall ha en framtid som storlag. Jag kommer, i senare inlägg, att återkomma till klubbens svårighetsbild. För den är, tyvärr, enormt mycket större och komplex än dessa tre punkter.

På återseende då. För ont skall med ont fördrivas.

Ibland känns livet som en enda lång wrestlingmatch. Ni vet den där amerikanska låtsasbrottningen där överdimensionerade vuxna män i kalsonger kastar omkring, och låtsasslår, andra överdimensionerade män i kalsonger. Där vissa låtsatsbrottare är goda och andra är onda och där slutresultatet alltid är på förhand uppgjort, bestämt och fastslaget.

Att åka upp till Manchester och möta United är precis som wrestling. Förvisso har männen mer och mer värdiga kläder på sig, de låtsasslår inte varandra i nyllet och de kastar inte varandra upp i luften hela tiden. Men man vet att utgången redan är bestämd, man vet vilka som kommer vinna, vilka som kommer förlora och står matchen och väger så kan du ge dig f-n på att domaren är där och bringar ordning i form av en straff till hemmalaget eller ett rött kort till gästerna.

Om du, iklädd en Arsenaltröja, skjuter bort bollen efter avblåsning på Camp Nou så får du ett andra gult och åker ut. Gör du detsamma i en manutröja på Old Trafford får spelet fortsätta och gå sin gilla gång. För det är liksom så det är. Det är så det alltid har varit och det är så det troligtvis alltid kommer att vara.

Dagens match mellan United och Arsenal var såklart inget undantag från den fastställda regelns om matchers utgång. Ett tag trodde man att Vermaelen och Santos på förhand bestämt sig för att ta bort det  sista unset ovisshet och stänga matchen till Uniteds fördel. Ett tag trodde man att även Wenger på förhand sagt till killarna att ”nu tar vi i lite sådär lagom mycket, är rädda om varandra, så får ni en extra  påse jordnötter på flyget hem sen”. För ungefär så såg det ut. Lamt, tveksamt och ytterst långt ifrån. Bitterfitta D&M ger följande utlåtanden:

Mannone: 2,5/5. Släppte två mål men gjorde även ett par räddningar i första halvlek (20:e och 28:e) ett par svettiga i andra (66:e, 85:e och 86:e) och kan inte lastas för förlusten.

Sagna: 2/5. Lämnades helt ensam på sin kant och fick ständigt slåss mot två eller tre hemmaspelare. Kom inte riktigt upp i sin offensiva klass förrän i matchens avslutning och då var det ju, som ni vet, redan för sent.

BFG: 2,5/5. Missade förvisso en nick vilket ledde till Evras 2-0-mål men var annars så gott som prickfri denna dag. Står på rätt ställe, spelar enkelt men visade också upp en synnerligen god bollbehandling, då han rejält trängd vid ett par tillfällen lät bli att tjonga långt och istället lugnt passade vidare.

Vermaelen: 1/5. Nej, du. En kapten skall föregå med gott exempel och leda laget genom handling. Och då kanske det inte är så konstigt att Arsenal förlorar idag. 1-0-målet var en jättetabbe av Vermaelen, ny miss i andra halvleks inledning och en synnerligen slapp markering på Evra vid dennes 2-0-mål, kan inte ge honom annat än underkänt.

Santos: 1/5. Till Vermaelens försvar skall sägas att han antagligen spelade även vänsterback denna dag. För Santos gjorde det inte. Kom ständigt på mellanhand, stötte upp och sålde sig till rena reapriset, under samtliga bollkontakter under första halvlek. Skötte sig något bättre i andra, men fortsatte sin ovana att bidra till anfallsspelet genom att slå bort inlägg efter inlägg.

Arteta: 2/5. Började matchen slarvigt och verkade nästan övertänd till en början. Var inte vän med bollen och drog på sig frisparkar. Var dock mycket bättre i första halvleks andra del och även i andra halvlek, där passningarna satt som de skulle, tacklingarna likaså och där ytorna plötsligt verkade krympa till hans fördel.

Wilshere: 3/5. Jack The Lad gjorde ännu en bra match när han idag, var oerhört pigg, på och sugen på att föra bollen framåt. Knixig, svår att ta bollen ifrån och oerhört elegant i sitt rörelsemönster med bollen. Påminde idag om fjolårets Arteta, fast med rappare steg och elakare närkampsspel. Verkade stor och verkade var överallt. Nu får han, efter Deans fingertoppskänsla (minns ni 90-talsföreteelsen ironi?), vila mot Fulham nästa helg, varför jag hoppas att han inhandlat FIFA13 för länge sedan.

Cazorla: 3/5. Stor kvalité med bollen vid sina fötter. Vann enorma mängder meter åt medspelare och åt laget, slog smått episka passningar och fick kröna insatsen med ett oerhört vackert mål. Tyvärr skedde det för sent då matchen redan var avgjord och över. Synd att han inte har så många mottagare av klass.

Ramsey: 1/5. Sökte sig in i mitten av banan och lämnade Sagna övergiven helt åt sig själv. Slog bort passningar och verkade nästan ointresserad av att spela boll idag. Hade en fin chans i 23:e då han lurade bort Evra, men var i övrigt tämligen färglös.

Giroud: 2/5. Fortsätter att inte göra det en striker skall göra, nämligen mål. Fortsatt trubbig i sina avslut, men var idag oerhört mycket mer aktiv i sitt bolluppsökande än vi är vana vid. Gick ned och mötte eller sökte yta på kanten, för att öppna upp till andra och för att få boll. På gränsen till underkänd, men räddas av sitt slit och sin, nämnda, uppsökande verksamhet.

Podolski: 1,5/5. Var mer vänsterback än Santos och tvingades till enormt djupt försvarsarbete, vilket självklart skedde på bekostnad av det offensiva. Sökte sig ibland in centralt och fick där ut lite mer av sitt spel, men hade inte heller idag någon vidare stor dag på jobbet. Kändes inte riktigt kompis med bollen och gjorde det lite för svårt för sig själv och sina medspelare.

Mike Dean: -/5. Löjligt första gult på Wilshere, lät bli att varna Carrick för något han sedan tog ut Wilshere för. Straffen är inget annat än löjeväckande och kompensationerna för Wilsheres röda likaså. Lät bli att ge Cleverley det andra gula han självklart skulle ha haft och gav oss istället precis vad vi hade förväntat oss av domare Dean: En synnerligen låg grad av känsla, en uppenbar brist på koll men en synnerligen välregiserad tillställning in the art of förutbestämd låtsasbrottning.

D&M: 2/5. Började dagen med att köra ett stenhårt träningspass, endast för att få rätten till tidigt ölintag. Vågen visade på viktuppgång istället för den önskade nedgången, varför ett lätt mindfullness-förhållningssätt redan då blev lösningen. Sedan packa in fru och ungar i bilen för att åka till grav, för att därefter kuska hem, sända ut fru och barn för inköp av lördagsgodis och långsamt sjunka ned i soffan för intag av en stunds låtsasbrottning. Kunde dock ha ökat alkoholintaget vilket fick stå tillbaka då jag, för att inte riskera missa något nacksving, livtag eller någon armbågssmack rätt i plytet, knappt vågade kuta ut i köket för vätskepaus.

Bortafansen: 5/5. Sjöng totalt ut hemmaklacken på Strappon-end och lät ”We love you, Arsenal, we do” bölja över matchens sista halvtimme och spred värme ända till Sveriges regnruskiga framstjärt Göteborg. Stort stöd till ett stort lag, som för stunden har krympt till ett litet fruset leksaksrussin i händerna på en ondskefull stjärnbanerprydd ägare som är själva orsaken till att jag, trots min ohämmade längtan, ännu inte rakat av mig skägget för att skaffat mig den mustasch jag egentligen har rätt till.

Men nu är det slut, folk har lämnat teatern och ställt sig att köa till spårvagnen. Det gick inte heller denna gång att vinna på Old Trafford och Arsenal lyckades inte heller denna gång komma upp i acceptabel standard att skrämma den store giganten i norr.  På återseende Arsenal, we love you, Arsenal, we do. Även om det just nu känns bittert, oerhört bittert.

Vilken vecka det har varit för oss. Om vi tar med föregående helg i veckoflingpaketet så har vi spelat en bedrövligt påver 1-0-match och i och med Artetas sena mål lyckats göra slut på en 270 spelminuter lång torka. Vi har släppt in fyra mål på 37 minuter mot en liganykomling för att sedan vända på steken genom att dels både reducera och kvittera mellan 89:e minuten och matchslut, men också få se en osynlig man, Chamakh, göra två mål i en och samma match. Fem mål i baken för Boulds nya Arsenal följt av en upphämtning som gav oss upprättelsen vi väntat på sedan Phil Dowd krökte våra ryggar på St James’ i februari 2011. Och vi har lottats mot League Two-laget Bradford i Ligakuppens kvartsfinal.

Vi har varit nere i Hades och vänt, vi har kraxat om kris, avgångar och en ägare som inte bryr sig ett skit om klubben vi älskar och vi har satts på prövningar som ingen sunt fungerande människa egentligen borde välja att utsätta sig för. Men vi har gjort det av kärlek, av beroende och av det tight knutna band vi valt att ha med klubben. Vi har levt vårt liv med pausknappen bortmonterad och vi har tagit smällarna därefter. Men allt har varit värt lidandet, allt har varit värt plågan och allt har varit värt grubblandet. För sådant är livet, sådan är sporten och sådana är vi i våra relationer till klubben. Vi lider och vi jublar, vi älskar och vi hatar. Att för klubben och allt för det den ger och gav oss tillbaka.

Och som om detta inte vore nog, som om denna vecka inte redan innehåller på tok för mycket och som om vi inte redan är helt slutkörda. Som om det inte räckte så möter vi i morgon vid lunchtid Manchester United. På bortaplan. Med Mike Dean som domare och med Phil Dowd som back up. Ett United som förra helgen slog ligaledarna che£sky på bortaplan och som vilade tio delar av startelvan mot samma che£sky i ligakuppen i onsdags. Ett Manchester F-ckin United som sjunger ”We’re Man United, we get what we want”, som är självklart storbrorsstöddiga nog att bjussa på “Who The Fuck Is Man United?” och ett Man United som har den högst osköna vanan att faktiskt ha viss grund för att sjunga ”Top Of The League Always”.

Ett Man United som för några år sedan var på samma nivå som vi men som nu är ljusår framför oss och som har lämnat kvar oss hostandes i dammet som efter en hastig rivstart. Det kan ju bara gå på ett sätt, det kan ju bara gå åt h-vette och det kan ju bara sluta med en hemmaseger med utskåpning som kryddning. Eller hur? Och ändå kommer vi alla att titta, ändå kommer vi alla att ägna hela lördag förmiddag åt logistiska eller vidskepliga förberedelser och ändå kommer vi sitta där vid lunchmötet och viska ”tänk om, tänk om, tänk om, -hoppas, hoppas, hoppas”. För det är ju så det är i våra liv, det är det liv vi har valt och det valet vi gjorde har den här konsekvensen. Och vi älskar det. Vi älskar det lika mycket som vi lider av det. Och som andra lider av det.

Kommer våra spanska vänner Arteta och Cazorla månne få sällskap av Frimpong? Bild: D&M

Först hade ett primitivare jag planerat att låta rättvisan ha sin gilla gång och föreslå en startelva bestående av Szczesny bakom PM4, Vermaelen och åtta stycken Frimpong. Men efter noggrant övervägande och konsulterande av en mer mogen del av min personlighet, föreslår jag följande startelva:

Szczesny
Sagna – PM4 – Vermaelen – Gibbs
Arteta – JW10 – Cazorla
Walcott – Giroud – Podolski

Bänk: Mannone, Koscielny, Jenkinson, Coquelin, AOC, Arsjavin och Chamakh/Eisfeld.

Back Five: physioroom.com hävdar att både Szczesny och Gibbs kommer kunna vara tillbaka i spel på lördag. Kan inte Gibbs spela så skall Sagna flyttas över till vänsterkanten och låta Jenkinson återfå högerbacksplatsen.

Mittfältet: Efter att ha släppt bilden av en tvåfotstacklande Frimpong på random gravid holländare med nr 20 på ryggen, så ser jag inte så många andra alternativ än ovan. Vi hade kunnat flytta ut Cazorla på högerkanten och ge plats åt Arsjavin på nr 10-positionen, men eftersom Wenger haft år på sig, och ändå bara gjort det vid två eller tre tillfällen, så kommer det inte ske på lördag heller. Men tanken är lockande, är den inte?

Anfallet: ”Vid avgrundens rand tar vi de största skutten”, skrev barnboksförfattare Walcott i tisdags och det tycker jag han skall få fortsätta med i morgon. Killen är ung och klarar av att ladda de i veckan tömda batterierna och med en förhoppningsvis stundande kontraktsförhandling har han i morgon allt att vinna i matchen mot ärkefjanten Evra.

Giroud kom i tisdags in och satte då ett rejält avtryck varför han är självklar i min startelva. Podolski har förvisso visat allt annat än gryende form, men denna match mot manu kommer att passa honom lika bra som de mot shitty och foolsen gjorde. Han kommer att vara kung, hans dynamiska triangulerande med Cazorla och Gibbs kommer att slita Burr 1 i stycken och Arsenalfansen kommer att sjunga ”Goldi Poldi, Halleluja” hela lördagskvällen lång i Glädjetåget hem till London.

För inte kommer väll Diaby att göra oväntad comeback? Bild: D&M

Gameplan: Precis som jag tidigare efterlyst så är rörelse utan boll/ständig spelbarhet en av nycklarna som, i detta fall, kan dyrka upp ett på många sätt rostande manuförsvar. En annan är det den senaste tiden i princip obefintliga kantspelet som både måste få fart och riktning rejält uppitchad tills i morgon. Våra yttrar måste ständigt vara i rörelse, dra isär manuförsvaret och skapa ytor åt Giroud, Cazorla och motsatt sidas ytterforward. De måste släppa långlinjesargen och komma in med rätt skottfot i det område där målen görs: Framför mål. I boxen. I skärselden. Där det avgörs.

En tredje nyckel till högoddsad bortapoäng är den följsamma och lyhörda matchcoachning som Wenger inte är direkt gjort sig känd för att utöva. Här möter han en motståndare som är mästare i denna konstart och matchen kommer att avgöras lika mycket från bänken som på planen. Vilken spelar får övertag på sin motståndare? Vem kan bryta mönstret och vem kan användas för att lura motståndaren att gå bort sig?

Kommer SAF att använda det traditionella kantspelet eller kommer han, vilket han gjort ett par gånger i år, helt att släppa ytterspelet för att, med hjälp av ungefär sjutusen centrala forwards, helt vinna banans mittendel? Hur får vi grepp om mittfältet och hur kan vi sätta deras kanske ganska sköra backlinje i gungning? Jag vet inte, du vet inte, vet Wenger?

Vi kan bara hålla tummarna, hoppas och dra vårt strå till stacken Utföra våra ticks och våra ritualer vilka ger Arsenal den extra fördelsboost laget så desperat behöver. Öppna rätt öl i rätt läge, torka oss med turhanduken efter duschen eller bära skjortan som alltid ger seger. Blanda rätt sorts dipp, köra rätt whiskymärke eller lägga halsduken på rätt armstöd i soffan.

Kom igen nu Gunners. Visa oss vad du och vi, tillsammans, är. För det är veckor som den här som allting egentligen handlar om. Det är crescendon som en match mot fienden uppe i Manchester vårt Arsenalföljande i en destillerad form är gjorda för. Den överhängande risken för smärta, för sorgen och för känslan av hopplöshet. Men också hoppet om upprättelse, om Underhunden som biter förtryckarens hand och den lille mannens sista spark som mot alla odds träffar rätt. Vi är Arsenal, vackraste laget i världen.

COYG.

Vem har inte drömt om att få vara en fluga på väggen, ett öra bakom tapeten eller en dold mikrofon i ryggen på någon av Chesterfieldfåtöljerna? Osynligt få sitta med vid någon av de sittningar där Wenger och Bould resonerar kring truppinnehåll, laguttagningar eller framtida spelarval? Med ett glas valfritt Alsace stillsamt vilande i handen, ena benet korslagt över det andra och vara idel öra för vad du än må höra?

Nu är det få, eller snarare ingen, förunnat att uppleva denne existensialistiska ynnest, men som plåster på såren så har ärkemurvel D&M wallraffat sig till en liten inblick i Professor Wengers arbetsmaterial och knyckt sig till en viss koll i form av ett datoriserat fragment. För Wenger sitter fortfarande på en gammal stationär PC, till vilken tjockskärmen så sent som förrförra veckan byttes ut mot en plattare variant. Han sitter och pekfingervalsar in mängder av variabler kring tänkbara laguppställningar och klickar till slut i om det är i 64:e eller 67:e matchminuten som bytet då Podolski plockas bort, skall göras. Vilken formstark ytter som skall ställas över nästa gång och hur många matcher per säsong Arsenal faktiskt bör spela med vår tredjemålvakt.

En grön rektangel där elva olika positioner har tomma rutor vilka skall fyllas med spelarnamn. Till vänster finns en rad där ytterligare sju namn skall fyllas i under rubriken ”avbytare:” Wenger lägger olika vikt vid den gröna rektangelns olika positioner och han vänder och vrider på variabler såsom form, kontraktslängd och behov av uppmuntran i form av fortsatt speltid.

Snett upp till vänster, ovan programmets gröna rektangel och bredvid raden där de sju övriga namnen skall fyllas i, finns en ytterligare liten symbol. Wenger kallar den för Papperskorgen och den är en oerhört vanlig symbol inom persondatorikens värld. I denna Papperskorg kan man lägga saker som man egentligen inte vill ha, men ännu inte våga göra sig av med helt. Man kan låta dem ligga kvar där och således använda denna Papperskorg som någon sorts indirekt lagningsutrymme. Ett utrymme där filer kan vara kvar utan att vara i vägen, vara bortsorterade utan att vara för evigt försvunna och vara med fast ändå inte riktigt.

Förr fylldes denna papperskorgssymbolbärande mapp med franska skalliga mittbackar som var kassa och bara spelade när ingen var fit. Med franska mittfältare införskaffade som bosman och lämnande som bosman, samt en och annan brasiliansk korsning mellan Gilberto Silva och Thomas Rosicky. Ofta fick de hänga ute på vänsterbacken, men en och annan gång fick de chansen centralt, vilket tämligen omgående förde dem tillbaka till mappen.

Som en kanin ur en hatt dras Papperskorgsfigurerna upp ur nya klubbmärket. Bild från Flickr.com:"_redheat”

Min lika delar sensationella som hissnande upptäckt är att Wenger numera har greppat tag i pekdonet, tryckt ned den vänstra knappen och fört in denna Papperskorg, inklusive innehåll, för att släppa av den på ovan nämnda gröna rektangel. Det som tidigare var en utanförliggande karantän har nu inkluderats och fått en fastställd och ständig plats i den gröna rektangeln.

Platsen som numera pryds av ovan nämnda symbol gick tidigare under benämningen Högerytter. Men i takt med att Wenger fört in korgen i den gröna rektangeln har clownliknande högerbackar gjorts om till högeryttrar, långa danska strikers malplacerats längs med höger långlinje och pyttesmå engelska speedkulor placerats längst bort till höger i ett missförstått försök att ge erfarenhet och i varje fall viss relation till arbetsredskapet, fotbollen.

Döm om min förvåning och nästan hisnande svindeln när ännu en Arsenalfigur visat sig bli Papperskorgsfigur där ute till höger. Det som initialt mest såg ut som en lyckad Wengersk toknyck, har plötsligt blivit standard, norm och regel. Även denna säsong har således fått sin Papperskorgsspelare och namnet denne bär är Aaron Ramsey.

En oerhört lovande central mittfältare, en box-to-box från den walesiska snorblåsten fördes in över London och droppades av någonstans i Islington. En söndersparkad februarikväll på Britannia senare och Nästa Stora Sak blev skadat gods. Nu är han åter och då gör vi allt för att han skall komma tillbaka till formen han en gång förväntades och vi gör det… ja, just det. Genom att placera honom på ikonen med korgen, genom att sätta honom på högeryttern, platsen där alla som inte passar in någon annan stans, hamnar. 

På den numera fördömda platsen. Där folk framstår som aparta, kobenta och allmänt obekväma. Platsen som tydligen inte bär en elftedel av ansvar, en elftedel av mandatet eller en elftedel av potentialen. Nej, vi sätter killarna där, så kan de kuta omkring och känna sig medverkande utan att det stör. Vi behåller dem således uti fall att, men slipper ha dem springande i vägen. Och va f-sen, vi är ju så bra ändå, så att vi kan ge motståndarna lite handikapp genom att på spela elva mot tio, eller förlåt, elva mot tio och en papperskorg. Där har vi lösningen på år av trofélöshet. In med Papperskorgen på plan så är vi utmanare och såväl liga som kupper. Copy+paste. Klart och betalt.

Jag måste erkänna att jag, vad än jag bestämt mig för att tillåta eller inte låta ske, kände en känsla av värme, av förälskelse-light och av någon form av kompiskärlek när laguppställningen dök upp på webben. Och nej, det var inte för att Ramsey var med, ej heller för att Mr Kebabfet äntrade vänsterflanken. Nej det var eftersom med i startelvan var, efter ungefär 1000 års frånvaro, Jack Wilshere med. Jack The Lad, the Young Gunner himself, bäraren av allt det hopp som vi så många gånger känt vara förlorat.

När matchen väl började tog denne Wilshere omgående hand om matchen. Han stred framåt, dribblade, sköt och fann medspelare med underbara passningar. Hans närvaro verkade kicka igång både Cazorla och Arteta och man fann lite hopp spira upp mellan flämtningarna.

Matchen i sig var väl egentligen inget att skriva blogg om, men till skillnad från så många onda sagor den senaste tiden, så bar denna med sig ett lyckligt slut. Tabelljumbon QPR, med ärkenötet Hughes vid rodret, som ännu inte lyckats vinna denna säsong, blev förvisso ingen mumsbit, snarare tvärtom, men som den pragmatiker man blivit med åren, så njöt jag av de tre tagna poängen. Av Wilshere och Sagnas comebacker, av ett mittfält som långsamt började rulla igång och av Artetas flipperspelsmål. Av tre poäng, av en vinst och av känslan av att kunna vinna trots att vi, på många poster, var ganska crappy. Jag sätter betyg enligt följande:

Mannone: 2,5/5. Hade inte så mycket att göra och var ute och pillade på tvättlinan vid ett par tillfällen, men stod också för en mer eller mindre matchavgörande räddning i 92:e minuten. Ser ganska ofärdig ut, men levererade ändå vad som för stunden behövdes.

Sagna: 3/5. Även om Jenkinson varit lysande och därför inte gjort saknaden efter Sagna så stor, så visade fransmannen idag att han är en väsentlig del i vårt bygge. Fina inlägg, vackra brytningar och oerhört mycket bollkänsla.

BFG: 3,5/5. Ännu en match där tysken stod rätt, täckte rätt och tänkte rätt. Stabil utan att flasha på för mycket. En trygghetsmagnat och en soliditetskreatör som vi, liksom alla lag, behöver. En stor j-la tysk, det var inte fy skam.

Vermaelen: 2,5/5. Blev rejält uppsnurrad ett par gånger. Höll bland annat på att bli syndabock när han, i 90:e, släppte ärkefjanten Granero förbi sig. Stod dock upp i sina dubbla roller som mittback och vikarierande vänstersidestäckare.

Santos: 1/5. Ja, vad skall man säga? Med Santos är det lite som med nyförälskelse. Det som först är spännande, intressant och lockande blir efter ett tag det man inte kan sluta irritera sig på. Han gjorde förvisso ett par snygga glidtacklingsbrytningar, men lämnade hur mycket yta som helst till Wright-Phillips och sålde sig så oerhört, nästan genant, billigt vid ett antal tillfällen.

Arteta: 4/5. Var matchen igenom den engelska heltäckningsmattan som inte lät ett uns av yta skina igenom. Tog även, denna match till skillnad från de föregående, ett större ansvar med bollen och levererade återigen ett gott passningsspel. Och där andra vek ned sig, träffade ribban eller stolpen, där var Arteta på rätt ställe i rätt läge och petade in ett mål som kan komma att visa sig vara denna säsongs mest viktiga. Stort.

Wilshere: 3,5/5. Mycket bra match av den lille Jack. Som han kom in och tämligen dominerade denna match. Pigg med bollen, med ett stort defensivt slit och fint passningsspel. Testade skott, ville sätta avtryck och, till skillnad från vissa andra, sökte delaktighet och egen påverkan. Byttes ut i 67:e efter en väl genomförd comeback. Fick ta oändligt mycket skit av vissa QPR-spelare som tilläts skolgårdsmobbingen även den göra comeback i det engelska fotbollsfinrummet. Välkommen tillbaka Jack, vi har saknat dig.

Cazorla: 3/5. Bättre passningstempo i dag än mot Norwich och Schalke och hade ett par fina samarbeten med både Podolski och Wilshere. Otäck miss i 78:e där han absolut skulle gjort mål, men var förutom det, föredömligt effektiv.

Ramsey: 1/5. Killen väcker bara undringar och frågor. Vad är han med för? Vad gör han för nytta och vad är hans hela syfte? Passa fel? Få medspelare att framstå som imbecilla med för löst slagna passningar? Få medspelare att se långsamma ut med för hårda och oprecisa passningar? Eller bara halvhjärtat ett ansikte? Jag är hemskt ledsen, men jag har inga som helst svar på gåtan Ramsey. Har ingen aning, faktiskt.

Giroud: 2/5. Jobbade något kopiöst utan boll och fick, fullt logiskt, också ett helt felaktigt gult kort när han smackar in en perfekt glidtackling på Arsenal-rejectet Traore. Positivt att han fortsätter försöka men, uppenbarligen, negativt att han får ut så lite av slitet. Hoppas det snart lossnar för ”Den Nye Drogba”.

Podolski: 2/5. Hade en bra start med både goda offensiva intentioner och solitt understöd till Santos. Syncade också gott ihop med Cazorla och såg ut att vara på väg tillbaka. Synnerligen oskönt att han ständigt byts ut med 20-25 minuter kvar, för det känns som om han är en kille som kan vara tungan på vågen i jämna tillställningar.

Rättsskipare Taylor: 1/5. Fullständigt bedrövlig och lät firma Fusk & Fulspel, Taarabt och Granero, inte bara slänga till sig frisparkar i parti och minut, utan även fortsätta att sparka på alla Arsenal som rörde på sig. QPR fick sjukt många felaktiga frisparkar och verkade stundtals vara helt frånvänd från verkligheten. Lätt dessutom bortalaget fuska till sig 2-3 meter vid muruppställningar. Synfel eller bara hållhake på FA?

Förutom de förlösande sköna tre poängen, bjöd matchen även på kul inhopp av både Arsjavin och Walcott men oerhört okul dito av Gervinho som verkade ha dragit på sig något elakt i skadeväg. Just nu struntar jag i att det under matchen mest såg kasst, segt och impotent ut. Att QPR är sist i ligan och att vi väntade till matchens sista 9-del med att börja spela fotboll. Vi vann, vi tog tre poäng och vi vände den avskyvärda trend vi, efter landslagsuppehållet, varit inne i. Det är gott.