Davidsson & Mannen

Innevarande säsong är allt annat än enkel för oss Arsenalister. Inte nog med att vi inte vunnit något på ungefär tusen år och i skrivande stund ligger på, den inte helt klubbadekvata, tiondeplatsen i ligan. Vi kunde, i veckan, inte ens greppa det halmstrå till förstaplats i Champions Leagues gruppspel, som skänktes till oss i form av Schalke 04’s poängtapp borta på Stade de la Mosson.

Vi hade möjligheten att slippa åttondelsspel mot lag som barca, Dortmund, Bayern eller Juventus. Men vi lät liksom bli. Vi kunde ha varit bra, men vi lät bli. Vi hade, i mötet med ett lag utan något att spela för, chansen att bryta en negativ trend, men spelarna tänkte väll att va f-sen, vi tar och skiter i det, va? Vi hade kunnat ta i och bevisa någon form av berättigande, men vi kände liksom inte för det. Vilja? Kamp? Mod? Stolthet? Okända begrepp, verkar det som.

Så i nuläget är det liksom piss, pest och senapsgas för hela slanten. Och även en kille som jag, som när det gäller fotboll har någon för mig högst olik, underlig och stundtals chockerande positiv inställning, satt i veckan och ojade mig över klubbens förfall i allmänhet och truppens jämntjockt grundas uselhet i synnerhet. Och vid den åsikten står jag kvar. Vid den domen står jag fast. Jag tycker inte vi har en trupp som duger för mer än femte, sjätte plats och jag tror det kommer krävas mer än en spursimplodering a la fjolåret, för att rädda den för Arsenal livsnödvändiga tredje-/fjärdeplatsen.

Men just som vi har beviljats inresevisum för permanent boende i Jämmerdalen, när vi tagit vårat pick och pack och knött oss in i minivanen på väg mot Looserville och fått grönt kort att slå en sving rakt ned i närmsta självömkansbunker. Just då, just nu, just i detta kaos av miserabla antiframträdanden, fångade i en formkurva från h-vettet och just i denna loop av magsyra, så får vi plötsligt chansen. Vi får ett läge vi är högst ovana vid och vi får det vis sämsta (läs: bästa) möjliga tillfälle.

För tänk om det är som Torsk På Tallinnfiguren Roland Järverup sa. Att ”efter regn kommer alltid solsken”. Och tänk om detta solsken kommer i form av en match mot ett West Bromwich som gick upp som en sol och föll pladask i sina två senaste matcher. Nu är ju, som ni vet, varken Swansea eller Stoke lag som vi har, eller brukar spela ut. Men i West Broms framträdande mot dessa lag, har mycket av luften verkat vara på väg att pysa ut.

Visst kan de fortfarande vara giantkillers, och ge oss en herrans resa i morgon. Men de kan också vara i ett läge spökligt likt vårt. Och då kan de vara den brädan vi behöver för att ta det språng som i sin tur skulle kunna ge oss någon form av andrum.  Matchen kan absolut, precis som allt annat Arsenalskt just nu, gå åt pipsvängen, men det kan också lysa en liten sol, bara för oss. Förra säsongen gav de oss en, högst oförtjänt, livlina tillbaka till Champions Leaguetillvaron i och med sista matchen och dess målvaktsval. Kan de vara de som ger oss livlinan tillbaka till denna säsongs inledande form och spel?

Är det i morgon det vänder? Bild från Flickr.com: ”CoffeIceCream”

Efter att merparten av truppens mer vitala delar vilades i tisdags, borde vi kunna ställa upp med relativt pigga och påfyllda fotbollsskallar. Till dessa skall också läggas en Rosicky som med sin första halvlek i Grekland, inte bara gav oss det varma återseendes nygräddade härlighet, utan också ett visst hopp om att det finns mer än tre fungerande mittfältare i dagens Arsenaltrupp. Eller om att en egentligen central mittfältare faktiskt kan användas som ytter, med lyckat resultat. Om inget oförutsätt händer så bör vi ställa upp med följande startelva:

Szczesny
Jenkinson – Mertesacker – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Wilshere – Rosicky
AOC – Giroud – Cazorla

Back Five: Med Koscielny och Sagna skadade finns väl inga alternativ, varför denna femma är den enda spelbara.

Mittfältet: Förhoppningsvis kommer vilan som ordinarie mittfältstrion fick under veckan att bära frukt i morgon. Man skulle kunna vila någon av dem för Rosicky eller Coquelin, men jag väljer i stället att göra en liten rockad och spela Rosicky på Cazorlas plats och i stället flytta upp denne i…

Anfallet: Med herrar Walcott och Podolski på skadelistan känner vi åter igen den pusselläggning som ett sättande av en Arsenalsk startelva innebär. På grund av skadeläget, men framför allt för att jag vill få in kreativitet och tempo i anfallet, hoppas jag Cazorla flyttas fram. Lite felplacerad i relation till den centrala platsen som egentligen är hans, men kan Wenger fortsätta att sätta Arsjavin på vänsteryttern och Ramsey till höger, så kommer Cazorla vara hur bra som helst på sin nygamla, men synnerligen frisläppta, ytterposition. Ett alternativ är också att låta Cazorla vara kvar på sin utgångsposition och låta Rosicky spela ytter.

På högerkanten har vi att välja mellan Oxlade-Chamberlain och Gervinho. Och där väljer jag, trots dennes något tröga andrasäsong och trots hans något valpiga nuläge, AOC framför Gervinho. Gervinho har, enligt mig, oerhört mycket att bevisa innan han skall ha någon startplats vikt till honom och han bör få ett ungefär 25 minuter långt inhopp på sig i morgon.

Gameplan: Jag tänker mig att Arsenal kan vara vid en lägstapunkt, vid en bottennotering och kan vara just vid sin vändning. Jag utgår ifrån att de relativt utvilade spelarna tillåter sig att spela ut det egentliga kompetensövertag de har gentemot West Brom. Och att de, äntligen, visar den där mentala styrkan som Wenger alltid talar om. Vi måste vi se upp med anfallsvapen såsom Odemwingie, Lukaku och Long. Eller varför inte superlånge Gera? Vi måste också fånga upp kreatören Morrison och inte ge honom för mycket spelutrymme och vika ned kollektivet West Brom.

För de är ett, fram till nu, fungerande kollektiv, en maskin, ett lag. Precis det som vi kommer att vara när vi lämnat dem bakom oss där i ösregnet och vi vandrar vidare mot månader av solsken. Eller hur…

COYG!

För några veckor sedan skrev jag en text om hur olika delar hoplänkade håller klubben fången. Om hur några av klubben olika små personella tårtbitar tillsammans bildar ett lojalitetens mönster, vilket skapat en förvisso något konturlös, men inte mindre påträngande, bild av en accepterad medelmåttlighet. Inte var för sig, för det är ambitiösa killar vi anställt till klubben, men som med det ökade antalet nollor på lönechecken har knutits allt hårdare till handen som föder dem, varför de till slut har blivit så mätta och övergödda att de inte ens reflekterar över att bita den hand som håller dem fångna.

Trots att de olika delarna, med största sannolikhet, både har klubbens bästa för ögonen och ser att något inte riktigt är som det skall idag, så har de varken förmåga eller egentlig drivkraft att försöka få en förändring till stånd. De har för stora privilegier och älskar strålkastarljuset för mycket för att agera på ett sådant sätt att de skulle riskera något de vant sig vid och lärt sig älska.  Här kan man ju lägga sig ned och dö, acceptera läget och ställa in sig på en sisådär femton till tjugo av kringskvalpande i tabellens mittskikt. Precis som St. Louis Rams, Denver Nuggets eller Colorado Avalanches fantaster har varit tvungna att göra.

Jag är förvisso en dryg, bitter och gnällig gammal surkärring till karl. Men jag vägrar lägga mig ned och ruttna i fotbollstristessens rännsten. För det är jag alldeles för beroende, alldeles för hårt knuten till och bär på alldeles för stor, och högst osund, kärlek till klubben. Som om det skulle ha någon som helst reell betydelse, har jag valt att fortgå i mitt rotande och levererar här en ytterligare inventering som höst sannolikt vilar på känslor, okunskap och allmänt subjektiva åsikter. Jag har valt att börja med spelartruppen för att i nästa inlägg skriva av mig kring Wenger, Bould och Gazidis. Sedan får vi se.

Spelartruppen 12/13
Är alla spelare friska så har vi en bra startelva och en helt okej bänk. I det, alla-är-tillgängliga, läget har vi en trupp som förvisso inte slåss om ligatiteln, men absolut kan ta tredjeplatsen i väntan på att che£sky skall genomföra sin generationsväxling. Att utmana Manchesterlagen klarar den inte, men den är inte heller oceaner därifrån.

Som varje Arsenal- eller till och med varje fotbollsintresserad i världen vet, så är detta alla-är-tillgängliga läge, lika mycket en utopi som ren och skär galenskap. Vi är endast i undantagsfall på annan plats än längst upp i skadetoppen, varför vi egentligen inte bör lägga någon energi på ämnet skadefri trupp. I stället måste vi se hur tålig truppen är för de ständiga fyra till sex spelares frånvaro, och det vi ser då är en trupp som inte bara är skör, utan även på tok för dålig. Mina tankar är som följer:

Back Five: Vi har en bra förstemålvakt som saknar en rejäl back up. Mannone gjorde kanske inte bort sig, men är varken till kompetens, ålder eller mått av rutin en andre- eller tredjemålvakt. Sagna och Jenkinson är bra respektive okej alternativ på högerbacksplatsen, medan vi, med Mertesacker, Koscielny och Vermaelen har två bra och ett helt okej alternativ i det centrala försvaret. Djourou har varit i klubben i ungefär tusen år och hans skadefrånvaro har blandats med briljanta insatser och rena vansinnesfärder.

Gibbs är en bra vänsterback men hans skadebenägenhet gör behovet av den reelle back up, som Santos nog ändå inte håller för, är synnerligen påtagligt. Det faktum att Santos gjorde bort sig i spelargången på Old Trafford talar inte heller till hans fördel. Kanske är Meade svaret, men troligtvis behöver vi en mer rutinerad herre tillgänglig.

För många medelmåttliga spelare har fått en fristad i klubben.

Vi saknar: En rutinerad andremålvakt, en mittback som kan spela sina 20-talet matcher och en vänsterback som är bra nog att spela ett ganska stort antal matcher, mot inte bara anfallslösa motståndarlag.

Mittfältet: Med Arteta, Wilshere och Cazorla har vi tre ypperliga förstaval. Men ingen av dessa kan spela 60 matcher per säsong. Och framför allt kan ingen av dem upprätthålla sin standard och höga kompetensnivå om de inte får vila. Coquelin har förutsättningar för att utvecklas till något användbart, Frimpong har det med viss tvekan.

Ramsey har säkerligen mycket fotboll i sig, men verkar, efter skadan, vara skadat gods och har numera ett spel som präglas av sidledspass, temposänkande och undvikande av kontaktsituationer. Vad man än må önska honom av ljus framtid så är han inte på långa vägar bra nog för oss, och om han nu har i sig vad som behövs, så krävs förmodligen en utlåning till en mindre pressande miljö, för att få fram det.

Rosicky är en spelare som ligger mig varmt om hjärtat och när han är skadefri är han fortfarande en tillgång för oss. Dock kan man inte räkna med att ha honom som skadefri back up till Cazorla, varför han inte skall ses som truppgrund utan mer som krydda. Vidare må Diaby vara hur mycket mer komplett än Vieira som helst, men någon nytta av en kille med så nästan parodiskt lågt antal matcher/år som Diaby har, det har ett lag som Arsenal inte.

Vi saknar: Vi behöver minst två nya centrala mittfältare. Antingen, om vi inte anser herrar Frimpong och Coquelin duger, en renodlad DM att avlasta Arteta med, eller som kan gå in och frigöra Arteta för en plats längre upp i banan. Om vi skall vara ärliga så saknar vi elakhet, en polis eller någon som kan gå i bräschen när vi kört fast. Dock ser jag främst att vi behöver adekvata avlastare till Wilshere och Cazorla, det vill säga en Diaby utan skador och en Rosicky utan skador och åtta år yngre. Gärna en central mittfältare som, likt Cazorla och Rosicky, faktiskt kan spela ytter.

Anfallet: Ytterst få anfallare i världen hade kunnat gå in och ersätta den till manure flyktade Robin van Persie (mer om detta in del 3 eller 4). De få som skulle kunna tänkas göra det är endast tillgängliga för oljeklubbarna varför vi andra får se över vad som blir över. Giroud har, efter en småskrynklig start kommit igång. Han löper mycket, söker ytor och visar, enligt mig, en stor potential att bli ett farligt och fruktat vapen när väl omställningsperioden är över. Bakom honom finns en Chamakh som förvisso inte var någon beryktad målskytt när han värvades till klubben, men ändock petade in tämligen acceptabelt antal mål under sin initiala tid i klubben. Före RvP’s återkomst från skadorna och före den totala nedisning han i nuläget befinner sig fast i. I dagsläget är han så långt från ett topp 3-lag i en av Europas bästa ligor, man bara kan vara.

Vid sidorna om den centrala anfallaren har vi Podolski och, i varje fall i nuläget, Walcott. Båda tämligen habila spelare, men ingen av dem är egentligen någon reell winger. Podolski gör en del mål och Walcott en del assist, men jag saknar hos dem förmågan att kombinera fart med avig teknik, vilket i sin tur drar isär och skapar ytor för medspelarna. En egenskap som jag anser oerhört viktig för yttrar i det 4-3-3 vi försöker spela.

Långsamma possessionsfotbollspelare måste få tack, men nej tack.  

AOC är oerhört lovande, men har fortfarande lång utvecklingsperiod framför sig innan han skall räknas som tillförlitlig och stabil startspelare. Sedan har vi mysteriet Gervinho som ibland är hur kul som helst och ibland hur bedrövligt fotbollskorkad som helst. Skall vi enas om att han har en hög högstanivå, men en synnerligen låg lägstanivå? Arsjavin är nästan lika nedkyld som Chamakh och är snart bara historia i klubben.

Vi saknar: En back up till Giroud som också kan spela winger eller släpande forward. Gärna en spelare med andra fysiska attribut än Giroud, vilket skulle ge oss fler alternativ att bryta de dödlägen vi ofta hamnar i. Dessutom behöver vi en spelintelligent ytter med acceptabel fart och förmåga att bryta in i banan och ta sig in i boxens centrala del. En Rosicky sommaren -06, eller en Hleb fast med skottknappen tillgänglig.

Summering
Vi har en helt okej trupp om vi siktar på femte, sjätte platsen i ligan. Men siktar vi högre behöver den ett par rejäla tillskott. För när truppen år efter år har åderlåtits på sina bästa spelare, så är den fullt logiskt alldeles för tunn. Den är alldeles för sårbar för skador och sårbarheten, och bristen på alternativ, gör att de bästa spelarna aldrig får vila, att de får spela för många matcher och således, också det fullt logiskt, blir sämre och sämre lagom till det då deras kompetens behövs som allra mest.

Många hävdar att dagens trupp visst är bra nog för att utmana om ligatiteln, men att det är Wenger, Bould, F-n och hans moster som bär ansvaret. Det kan så vara, men jag anser, trots detta oavsett ledarteam, att truppen i sig är för tunn, för svag och för grund för att vinna ligatiteln.

Av dessa anledningar behöver vi två till tre spelare som är redo att gå rakt in i startelvan och göra den bättre rent kvalitativt. Inte för att just startelvan är så himla usel, utan för att vi spelar 50 – 60 matcher per år och aldrig varken har eller kan förvänta oss ha startelvan intakt. En av nyklarna till att vinna det flerfrontskrig som en klubb av Arsenals, nuvarande, storlek är inblandad i, är en fungerande trupprotation. Och en förutsättning för en fungerande trupprotation är en trupp med fler adekvata och kompetenta spelaralternativ.

Dessa alternativ saknar vi idag och de är förutsättningen för att vi skall kunna ta oss tillbaka till den nivå som klubben uppger sig ha ambition att vara på. Och den vi fans vant oss vid och önskar. Vi kan sätta hur mycket hopp till FFP, som helst. Ansvaret för Arsenals spelartrupp ligger fortfarande inte på UEFA’s bord.

I nästa inlägg skall jag närma mig den högst intrikata frågan ”Wenger och Bould” och jag tänker dessutom stoppa in Gazidis i diskussionen. Jag gör det eftersom Wenger, Bould och Gazidis är tätt sammansatta länkar vilka, var för sig, har direkt avgörande inverkan på klubben. Och för att dessa tre, på olika sätt, har enormt stor makt över dagens ämne, Arsenals spelartrupp. Väl mötta då.

Bilder från Fickr.com: Medelmåttlig försvarare av ”Ronnie Macdonald”

och Ingen Gåfotboll tack av ”ynosforgan jack”

Har ni sett den lite småsyffiga, eller som det heter, psykologiska, thrillern Black Swan som gick upp på biograferna för några år sedan? Filmen där Natalie Portman porträtterar den unga ballerinan Nina Sayers, som kämpar för att få den dubblerande huvudrollen som Odette/Odile, där den förstnämnda är oskuldsfullt god och den senare förföriskt ond, i en uppsättning av Tjajkovskijs Svansjön. Den väna Ninas personlighet matchar dubbelrollens goda sida, medan rollbesättningskonkurrenten Lilys matchar den mörka och vi får under filmens gång inte bara se en himla massa själslig suspekthet, utan även se Ninas mindre oskuldsfulla sidor växa fram allt mer, och efter hand i allt mer elaka former.

För att fira sitt 100-jubileum använder dagens gäster Swansea City FC i år, ett guldigt klubbemblem, men har ju vanligtvis färgen svart på sin svan i klubbskölden. Om de är att betrakta som en Odette eller Odile är jag inte rätt man att svara på. Men mitt hjärtas klubb, Arsenal FC, har under de senaste dryga femton senaste åren burit en tung börda av självpåtagen godheten och som varandes förkämpe för den goda, väna och ickecyniskt oskuldsfulla fotbollen.

Tyngda till marken av detta godhetens ok och av den sämsta ligastarten på mannaminne tog vi idag emot de svanklädda gentlemännen från Wales och frågan inför matchstart var inte bara om vi kunde resa oss upp ur poängtappandets träskmarker, utan även om vi skulle göra det som fotbollens oskuldsfulla Odette eller i form av en fotbollscynisk Odelie a la pre Wenger.

Matchen rullade igång och inga svar kring någon av frågorna gavs. En första halvlek som var ungefär lika underhållande som när en hallucinerande Nina Sayers rev av sig nagelbanden förbyttes till en stunds god fotboll i början av andra. När man så, uppfylld av fotbollens godhet, satt och väntade in ett Arsenalryck, så hände det som nu för tiden f-n i mig alltid händer. Vi går bort oss. Och vi ger bort matchen till motståndarna. Ett par individuella misstag adderat till övertrötta och ickeroterade play-makerskallar och ännu en helg är förstörd.

Det hände ingenting, sedan ingenting, sedan gick allt åt h-vette. Helgen är förstörd, och frågan är vad herrar Wenger, Glazzzidis och pösmunkarna i styrelsen skall göra för att inte hela säsongen även den skall vara förstörd. För nu får de hoppfulla och oskuldsfulla säga vad de vill. Nu är vi ute på en rejäl träskdans. I djup skit.

Szczesny: 2/5. Fin dubbelräddning i 14:e och en synnerligen tjusig reflexräddning i 83:e, kunde inte rädda oss denna dag. Szczesny sjönk i sällskap av de övriga och han kunde ingenting göra för att hindra skeppet från att läcka.

Jenkinson: 2,5/5. Fram till 0-2-målet var han matchens spelare tillsammans med Mertesacker. Han hade slagit fina inlägg och kämpat som en galning, men agerandet vid 0-2-målet kan, trots hans övriga agerande, inte generera ett högre betyg.

BFG:2,5/5. Positionssäker och brytningssäker. Övergiven på 0-1-målet och något frånvarande när  spiken slogs in i Arsenalkistan.

Vermaelen: 2/5. Var en nästan karikatyrisk version av sig själv. Varvade underbara glidtacklingar med att helt gå bort sig och sälja ut laget, som vid 0-1-målet. Höll tempot uppe och försökte verkligen, men är helt enkelt inte bättre just nu.

Gibbs: 2/5. Helt synlig i första halvlek men piggare och mycket mer delaktig i andra. Det räckte dock inte till, då han fick till ungefär noll samarbeta med Gervinho.

Arteta: 1,5/5. När Arteta gick med upp i anfallen såg Arsenal supergiftiga ut, men när han safade var vi lika trint blekfeta som vi brukade. Ironiskt nog så var det hans närvaro man saknade när Swansea tog ledningen, när de hade hela oceaner av yta framför Arsenals backlinje. Var är en DM when you need one?

Wilshere:2/5. Glimtade till men trampade enormt med vatten. En av få som försökte gå framåt, men fick inte mycket ut av sitt slit. Ett par spännande instick vilka, med mer kompetenta mottagare, kanske kunnat resultera i något. Hoppas killen har ett stort hjärta för klubben, för det kommer vi att behöva.

Cazorla: 1,5/5. Helt osynlig i första halvlek, men med en bra period i början av andra. Ser, precis som mot Villa och Everton, sliten och trött ut och fick, till syvende och sist, inte ut så mycket av all den kompetens som han ändå visade då och då.

Walknopp: 2/5. Ojämn och blandade lovvärda försök med riktiga juniormissar. Kunde inte följa upp sin goda prestation senast, utan var mest walcottig i sitt framträdande.

Podolski: 1,5/5. Varken usel eller kass, men tämligen intetsägande matchen igenom. Hade ett par fina link-ups med Cazorla respektive Gibbs, men tja... Det gick väl sådär, va?

Gervinho: 1/5. Helt osynlig första 25 men var bättre på vänsterkanten än när han promenerade in i mitten. Saknade matchen igenom tempo, missade det han fick att jobba med och drog ned tempot så fort han fick bollen. Ingen stikertyp, direkt.

D&M: 5/5. Den enda idag som kommer ifrån matchen med äran i behåll. För som en nedisad parallellslalomåkare har jag sladdat omkring lördagen igenom. Eftersom jag är tokförkyld tillät jag mig att gränsla första porten i ett överhoppat morgonträningspass, men tog därefter in ett stort antal hundradelar genom att ta femton åttaåringar på ett så kallat biokalas och dopa dem med popcorn, lördagsgodis och festis.

Denna hastighetshöjande stakning följde jag upp genom att vara socialt välfungerande värd för middagsbjudning, vilken, oups, råkade vara planerad på ett sådant sätt att gästernas fotbollsintresserade del, som av en slump, erbjöds underhållning (nåja) i form av Arsenal vs. Swansea. Med svettiga armhålor, igenimmade Cebeglasögon och hoptrasslade Elanskidor äntrar jag till slut den familjefaderliga prispallen och hystar upp den relationella Orreforsgloben i luften. I skrivande stund dricker gästerna grogg, varför hustomten blir entledigad för lite bloggande.

Konklusion: Precis som merparten av innevarande säsong har gjort, så visade denna match med all sin tydlighet hur förstenande vi står i ett varken-eller-läge. Vi är varken det ljuvligt bolltrillande Arsenal vi var för några år sedan, men inte heller det elakt cyniska Arsenal vi var under George Graham.

Vi är bara ett tämligen medelmåttligt bolltrillargäng i övre delen av tabellens mitt. Vi är Fulham, Sunderland eller kanske spurs. Vår stolta historia till trots så är vi inte mer än så. Vi går med vinst och mustascherna frodas tillsammans med pengahögen borta i Wal-Mart-land, men vi sitter här och lyssnar på ekot av ett prisskåp som aldrig fylls på. Samma tomhet som en god person utan ett mörker, som en ondska utan hopp om godhet eller som en Odette utan en Odile.

Denna match var bedrövligt tråkig vilket sedan övergick till ren bedrövelse. Lojt, trött och mediokert. Ett Arsenal som är mer foolsen än Champions League, mer Norwich än barca. Vi är mer identitetslösa idag än under Bruce Rioch och fallet vi står inför kommer bli obönhörligt, smärtsamt och synnerligen förutsägbart. För klubben har successivt skjutits i sank. Medelmåttligheten är numera norm och vi lyckas f-n i mig inte ens vinna över ett lag som gör sin andra säsong någonsin i högstadivisionen. Bedrövligt, tröttande och så otroligt onödigt.

Det finns inget vackert i dagens svanesång. Bara falskspel och oskönt gnissel. Bara plufsig övermättnad och bristande koll på läget. Otroligt dåligt och vanvettigt tråkigt. Vad har vårt Arsenal tagit vägen?

Minns du vad du kände när du fick din första riktiga stereo? När du, efter månader av suktande, år av längtan och timmar av fluktande i Hobbexkatalogen, fingrande i Luxorbutiken eller stalkande utanför Ljudvågens skyltfönster, äntligen var i hamn? När du till slut fick din pappa att gå tidigare från jobbet en vanlig j-la torsdag, och följa med dig till Stereoaffären? Kan du förnimma den höga pulsen? Känslan av annalkande yrsel, av svindeln och den framträngande fukten i dina händer?

När du gick utmed hyllorna av den analoga världens finaste primörer, jämförde priserna med din egen spargris innehåll adderat med din auditiva målsättning. Det eftertraktade monstret i ena hörnet och den lovvärda kompromissen i andra. Och värmen i magen när du insåg att din pappa faktiskt skulle gå utanför boxen och lägga till en slant från en spargris som inte var din. Inte för att du egentligen behövde det, utan för att han ville ge dig upplevelsen av att ha fått tillgång till någonting du aldrig trott var möjligt.

Och har du kvar bilden av det förändrade pojkrummet? Det som tidigare var mest som alla andra, men som nu innehöll en statussymbol större än alla Dan Corneliusson-, Samantha Fox- eller Självlysande-Dödskalle-i-plych-planscher tillsammans? Kan du förnimma den oändliga känslan av stolthet över att du, just du av alla ungar på gården, var innehavare av en Kompaktstereo innehållande radio, dubbelkassettdäck och skivspelare?

Och minns du den grafiska equalizerna? Minns du känslan av oavkortad lyx när parametrarna inte längre var bas i ena änden och diskant i den andra, och då man inte längre behövde välja mellan dem? När du plötsligt hade tio så kallade ”kanaler” att höja, sänka och laborera med. Hur du, utan att ha någon som helst egentlig koll, med benhård säkerhet inför dina storögda lekkamrater, inte bara kunde fastställa vad som vad det perfekta ljudet utan också hur den inställningen såg ut?

Tänk dig att du idag är en vuxen man långt från pojkrummets absoluta sanningar och kunskapsbefriade fastställanden. Tänk dig att du idag är en vanlig man, med ett vanligt liv, men med en i mångas ögon lite ovanligt tät relation till ett fotbollslag i norra London. Tänk dig att du genomlidigt drygt sju år utan att inkassera segerns sötma och tänk dig att du inte bara letar efter svar, utan också famlar efter uttryckssätt för att kunna beskriva dina önskningars kolliderande med rådande verklighet. Det är då den grafiska equalizern, som en räddande ängel från ett okänt ovan, kommer till dig.

Szczesny, BFG och Koscielny till vänster med Cazorla, Giroud och Podolski till höger.

För i en tiobands equalizer har Arsenals spel, de senaste åren mest bara bestått av en herrans massa mellanregister. Vi har liksom småslött släntrat omkring mellan 500 och 1500 hertz, utan någon som helst bas och, om man bortser från en podolskisk volley eller en Cazorlansk smörpass, nästan helt utan krispig diskant. Vi har liksom fastnat i dansbandsregistret utan varken oomph-oomph, Peter Baltes eller Jimmy Somerville.

Nu vill jag, med start i morgon eftermiddag då vi tar emot Swansea hemma på Ashburton Grove, i stället ha ett rejält basstöd med start runt 50 hertz i form av ett stenhårt och j-la nasty försvarsarbete. Inga 49 insläppta mål här inte, utan ett kompakt dunkande som ingen granne i världen kan låta bli att störa sig på. Självklart skall delar av det mellanregister vi har få finnas kvar, men nu vill jag f-nken i mig också se reglarna för diskanten vinschas upp.

För här vill jag nu ha sylvass briljans, här vill jag ha spets, här vill jag ha saker som sätter hundgården i kaos och mormors kristallglas i svåra överlevnadskrämpor. Här vill jag ha tre, fyra freebasande målkonstnärer med en eller ett par tweetande spelkreatörer i 8 000 hertzklubben som levererar arbetsmaterial i högfrekvensform.

Jag vill kunna njuta av ett Arsenal som levererar en klassisk hängmatta med högtryck i bas och diskant, medan mellanregistret får sänkas till den nivån där det verkar och gör sitt jobb, men endast uppmärksammas om reglagen på prov dras ned till noll. Jag vill har bredd, spets och ett sju herrans tryck.

Jag vill återfå den sociala status som bara en perfekt inställd tiobands grafisk equalizer kan bringa till pojkrummet, till hänget på förortstorget eller till lördagseftermiddagens kväm i radhuslängan. Och jag vill att Arsenal skall ta mig dit. Genom det perfekta spelet som leder till de perfekta segrarna vilka alla bygger på den perfekta inställningen. Ta mig dit, mitt älskade Arsenal.

Bild från Flickr.com:

”Edward.J.Santiago”

Ingen som är född på 60- eller 70-talet, kan väl ha missat den amerikanske tennisspelaren John McEnroe och dennes storhetstid från slutet av 70- till mitten av 80-talet. Ingen kan väl ha glömt alla nasty battles han hade med det svenska tennisundret genom åren. Och ingen har väl lyckats förtränga McEnroes, skall vi säga, fallenhet för mäkta vredesutbrott.

Det alla dock inte har helt koll på är att Mr McEnroe, trots att han är tysklandsfödd och trots att han bor i New York, är en through and through Evertonian. Enligt uppgift går han upp i den amerikanska ottan för att få se sitt lag på TV, varendaste gång de spelar. Och idag, när The Toffees tog emot The Gunners på den europeiska kvällskvisten, var det en perfekt lunchsittning att bryta av timmarna med Lunkan och grabbarna nere i replokalen, med.

Och någon stans satt man och hoppades. Inte för att jag ogillar McEnroe, snarare tvärtom, utan för att jag älskar hans favoritlags motståndare. Man satt och hoppades på att få se ytan skrapas och krackelera, de inlärda socialaccepterade beteendet plockas ned och till slut ge vika och få honom så där härligt rosenrasande förbannad.

Som i Davis Cupfinalen i Scandinavium för en herrans massa år sedan, när han slog drickamuggarna och hinken med Gatoradeflaskorna all världens väg och, högröd i nyllet, skrek åt domaren att ”answer my question, jerk”! Så härligt förbannad ville man se både han och hans evertoniankollegor en onsdagskväll som denna. Och just detta, så typiskt McEnroeanska, uttrycket för obönhörlig ilska, frustration och för en inre konflikt som är omöjlig att lösa, vill man ju att Arsenal skall ligga bakom och vara orsak till.

När startelvan kom så kändes det lite sådär med Vermaelen i stället för Gibbs och Ramsey in i stället för Podolski. Att TW14 ersatte AOC kändes okej och oerhört underbart var det att se Rosickys namn på bänken, äntligen. Sedan började matchen, Walcott fick göra mål och Koscielny gick sönder. Matchen spelades i ett tokhögt tempo vilket visade att visa spelare hade förmåga att hantera det och andra inte.

Evertons kvitteringsmål hängde i luften under lång tid och när det kom så var det lika logiskt som rättvist. Arsenal hängde inte alls med, men fick upp flåset i andra. Ett böljande spel fram och tillbaka där chanserna avlöste varandra. Arsenal hade möjligheter att avgöra, Everton likaså. Men som ni såg, inga lyckades och kvällen räddades endast till viss del av att West Brom torskade, av att Fulham lyckades knipa en poäng på Stamford Bridge och av att Senderos slapp sin Drogba.

Arsenal tappade återigen på täten, inklusive fjärdeplatsen. Poängen i sig var väl, efter omständigheterna okej, men vi fortsätter tröska runt i gungflyn runt Euro Leagueplatser. Vi släpper spurs förbi oss och var återigen inga spelförare, inga vinnare och inga utmanare.

Szczesny: 2,5/5. Trots att han var skymd av Vermaelen, borde han absolut tagit kvitteringsmålet. Gjorde dock ett antal fina räddningar och var överlag bra i kväll. 

Sagna: 2/5. Hade ett tufft i The Battle with Baines och rejält snårigt mot Fellaini. Var väl inte helt lyckad vid Evertons kvitteringsmål, där han inte löste tidsnöden utan sålde ut Arteta. Stod dock upp bra så länge mittbackarna stod kvar, men stack en av dem fram, så såg han lite ovant svajigt ut. 

BFG: 3/5. Synkade inte riktigt med TV5 inledningsvis, men stred stort mot Fellaini och Jalavic. Brytsäker, lugn och ett stort plus för trixandet i 61:e minuten. Teknikens under i storbild.

Vermaelen: 3,5/5. Började sin match som vänsterback, men blev mittback bara efter några minuter och såg inte helt vältimad ut inledningsvis. Spelade sedan upp sig enormt och gav oss en bra andra halvlek där han såg så där vilt Vermaelensk ut.

Gibbs: 3,5/5. Bra match av inhopparen som stod för ett stort försvarsarbete matchen igenom. Kryddade med sina frigörande löpningar längs med kanten och visade hur den moderna ytterbacken skall agera.

Arteta: 2/5. Underbar brytning i 64:e där han lurade Pienaar på både straff och klar målchans. Var dock lite passiv, lite anonym och jag är (oups) benägen att hålla med studio-Bosses analys av en Arteta som inte utnyttjar sin potential utan gömmer sig i en cementerad DM-roll.

Wilshere: 3/5. Lite trögstartad, men var flink med fötterna och med hög energinivå. Var i andra halvlek mycket bättre med sitt ständiga sökande framåt i banan, kämpade och stred till det bittra slutet.

Cazorla: 2/5. Försökte och försökte men fick liksom inte till det idag. Fick stryk, men borde ha gjort mycket mer av det bollinnehav han hade. Såg stundtals trött och hängig ut.

Ramsey: 1,5/5. Fin assist till Walcotts mål och var bättre på vänster sida än på högerflanken. Tappade dock oerhört många bollar och gav Everton kontringschanser gång på gång. Fortsatte sin enormt osköna ovan att slå passningarna bakom medspelarna eller allt för kort och satte i och med detta sina lagkamrater i ständiga bryderier.

Giroud: 2/5. Jobbade, röjde och knökade på bra, men fick inte riktigt fast bollen i anfallsspelet. Bättre i andra där hans nickskarvar hade kunnat förvaltas än bättre till ett bättre resultat. Snygg nick i 68:e, vilken symptomatiskt nog gick just utanför.

Walknott: 3,5/5. Snyggt mål, om än något slumpplottrigt. Visade potential när han bytte kanter, kretsade omkring mer fritt och släppte kantslickandet. Bra på vänsterkanten.

D&M: 2,5/5. Efter att jag i helgen visat ypperlig fingerfärdighet och ren klass, när jag lämnade Fru D&M’s kompis födelsedagsfirande och tog med mig ungarna hem till Villamatchen, med orden ”sitt du kvar och ta ett glas till, jag fixar ungarna så får du vara lite ledig, känn ingen brådska hem alls”. Så krävde dagens match inte mycket ansträngning av mig. Till skillnad från Arsenal så hade jag redan gjort min grundträning, insett behovet av att följa en smart utlagd mellanmänsklig taktik och insett värdet av att scoora på fasta situationer. Inga problem, bara möjligheter.

Konklusion: Då sitter man då här, en för mig relativt sen onsdagskväll och undrar vad det var som hände. Vi fick med oss en poäng, men tappade ändå i tabellen. Varför vi inte längre vinner, varför vi är kassa och varför dagens Arsenal inte är som det Arsenal som jag en gång tog till mitt hjärta och gjorde till mitt. Varken nasty, one-nil eller booring Arsenal. Inte heller winning, Va-Va-Voom eller beautiful Arsenal. Var har mitt Arsenal tagit vägen? Varför är det så här och inte som det borde vara? Och det är nästan så att man önskar att man hade Wenger framför sig, ägare Kroenke, Gazidis eller de välgödda herrarna i styrelsen framför sig. Och till dem frustande som en McEnroe kunde skrika ”answer my question, jerk!”

Som många av er läsare vet så har jag en lite, skall vi säga, ambivalent inställning till Champions Leagues grundspel och de matcher som dessa bjuder oss på under veckornas vardagar. Oavsett vilken status Arsenal som storklubb än må ha, eller inte ha, så bör grundspelet vara lite av en transportsträcka. En uppvärmning, en förfest eller rent av lite Tantsnusk för gemene soffpotatis.

Så för mig är ligan störst. Eftersom det finaste ett fotbollslag kan vara, är att vara ett engelskt fotbollslag, så är det finaste ett fotbollslag kan göra att vinna den engelska ligan. Därför är det en än större lyx för mig, och kanske även dig, att få ligafotboll på en onsdag. Som gnällbältsminister D&M var inne på i måndags, såg helgens möte med Villa allt annat än gott ut. Men om vi vinner i kväll så har vi med tanke på tabellens utseende och dagens match som så kallad sexpoängare, gjort oerhört väl ifrån oss. Vinner vi ikväll bibehåller vi inte bara the gap ned till spursarna och klättrar om Everton, utan börjar så smått även knapra in på The Rafa Boys, vilka tar emot Fulham och West Brom som åker till Swansea.

Våra motståndare Everton får i kväll tillbaka sin storstjärna Fellaini, en Fellaini som de verkligen saknat de matcher han varit avstängd. Han är inte bara, med sina sex mål, deras bäste målskytt, utan även den kring vilken nästan allt deras spel byggs. En sorts mittfältets power-pack som inrymmer både offensiva och defensiva kvalitéer av näst intill världsklass. Vårt primära plan måste vara att neutralisera honom, samt hindra honom från att, tillsammans med Osman och Hitzlsperber, i sin tur gnaga ned vår kreativitet.

Och väl inne på ämnet, så var vårt centrala mittfält inte allt för kreativt senast mot Villa. Cazorla såg rätt matt ut medan Arteta gjorde sitt vanliga jobb i det tysta men fick aldrig det utrymme för att, likt i matchen mot Montpellier, glida fram och nyttja sin speldirigerande sida. I kväll får dessa två förhoppningsvis sällskap av Wilshere som inte bara kan addera kraft och spelgenialitet utan även fungera som den tempokatalysator som uppenbart saknades i lördags.

Sedan i lördags har även ämnet trupprotation varit på tapeten. Personligen tycker jag lite synd om 19-årige Oxlade-Chamberlain, dels för att han inte rosade markanden, men också för att han, trots sin ringa ålder och nyliga skadeåterkomst, fått ta ganska mycket skit från oss fans. AOC gjorde väl inte sin bästa match i lördags, men med det bestånd av offensiva spelare vi har i truppen, var han en av de få yttrar vi hade tillgängliga.

Hit måste jag åka snart. Bild från Flickr.com: ”David Firth Photo-Graphics”

Jag önskar att Wenger lever som han lär och vågar tänka utanför boxen även när det gäller rotation. Och kan han ge 19-årige AOC stort ansvar, precis som han ger 21-årige Ramsey regelbunden speltid, borde han kunna ge en kille som Thomas Eisfeld chansen. Eisfeld som gjorde debut genom inhoppet mot Reading, var då oerhört bra, förde, till skillnad från många sidledspassare, bollen framåt och en av de bidragande orsakerna till att vi vände och vann den matchen. Hans spel i reservlaget har även det skapat rubriker laddade med superlativ. Kan hans kreativitet få plats på bänken för att sättas in när andras ben och skallar är trötta?

Jag hoppas vi har möjlighet att ställa upp med följande startelva:

Szczesny
Sagna – BFG – Koscielny – Gibbs
Arteta – Wilshere – Cazorla
Walcott – Giroud – Podolski

Back Five: Inget att över huvud taget prata om. Mittbacksparet är det bästa vi har och endast det faktum att Vermaelen är utsedd till lagkapten kan bryta det samarbetet. Är Gibbs hel? Jag hoppas det.

Mittfältet: Så länge Wenger håller Arsjavin borta från banans centrala delar, så är det så här vi kan formera mittfältet. Ett alternativ, som förvisso inte kommer att hända men som ändå lockar mig, är att flytta upp Cazorla till en av ytterplatserna, eller helt enkelt starta honom på bänken, för att i stället stoppa in nämnde Eisfeld bredvid Wilshere/framför Arteta. Ett annat är att flytta fram Arteta och låta Coquelin agera DM. Både Cazorla och Arteta hade behövt vilas, men då truppen är utformad som den i rådande läge är, så skulle det vara oerhört vanskligt.

Anfallet: Är Walcott hel, så får han, kontraktssituationen till trots, starta. Är han det inte så bör AOC få chansen om inte Wenger tänker som jag och flyttar upp Cazorla i en så kallad Rosickyroll. Jag menar, kan Wenger köra Ramsey som ytter så borde väl Cazorla kunna adapteras dit. Gervinho är väl troligtvis ännu bara redo för ett inhopp.

Tanke för dagen: Det kan framstå som populistiskt, men i det läge vi är nu skall vi inte ge fler chanser till spelare som uppenbarligen inte är där just nu, utan i stället våga chansa med spelare som ännu inte dragits ned i possessionsträsket, stillaståendet och temponeddragandet. Spelare som slår bollen framför den löpande medspelaren och inte på eller bakom, vilket vi tvingats vänja oss vid i dagens Arsenal. Eisfeld kan vara en, Gnabry en annan som ännu är oförstörd. Dessa eller någon av dem, skulle kunna gå in och avlasta där överansträngningslampan så smått börjar blinka och dessutom återinföra kollen på i vilken riktning bollen, huvudsakligen, skall slås för att till slut hamna i motståndarmålet. Vart ligger motståndarmålet? I riktning mot Szczesny, i riktning mot Wenger? Nja, kanske inte riktigt, va.

Wenger hävdar alltid att vi inte köper utan skapar stjärnor, att vi inte köper stora namn eftersom de förstör de ungas utveckling. Man kan ju i så fall undra vad dåliga spelare, och deras speltid, har för effekt.

COYG!

Egentligen är detta en period vi tämligen borde älskade att äntra. Serien är rejält igång, det är högt tempo och med matcher ständigt avlösande varandra borde nuläget vara det optimala för fotbollsfantaster som du och jag. Och vi som håller på Arsenal, som förra veckan först tufsade till förortslaget spurs och sedan säkrade avancemang till och deltagande i vårens mest välsmakande fotbollssmörgåsbord.

Dilemmat är att föregående vecka rundades av med en riktig skräpmatch i lördags kväll. Före lördagsmatchen var min tanke att både Villa och Everton på bortaplan är två svåra matcher, men att vi skulle vinna mot Villa och i sämsta fall knipa en poäng mot Everton. Gör vi tvärtom så är det, i och med rådande tabellsituation, faktiskt än bättre. Men jag har, efter lördagens bedrövelse, lite svårt att se det hända.

Matchen mot Villa visade med allt tydlighet ett par rejäla svårigheter vi i nuläget har. Dels saknar vi generellt en spelartrupp som tål någon som helst rotation, dels visade den hur stora delar av den kostsamma truppen som i nuläget är, eller av Wenger anses vara, helt oanvändbara. Men framför allt visade den hur få alternativ vi har att ta till i offensiven.

När en trött Giroud togs skulle tas ut för vila blev ersättaren Coquelin. Förvisso en spelare som jag tror gott om och förvisso en spelare som jag gärna hade sett startat matchen, men ändock en central mittfältare med främst defensiva kvalitéer. Om man har 0-0 mot ett lag under nedflyttningsstrecket, är det då en DM-look-a-like man skall sätta in för att ta de tre poängen?

Här brukade vi vinna. Bild från Flickr.com: ”atomicShed”

Oavsett vem som nu bär ansvaret, vems skuld det är eller vem som ligger bäst till att få bli syndabock, så kvarstår problemet: När de delar som är satta i Wengers frysbox inte är tillgängliga så har truppen endast en central anfallare i Giroud. Och när det enda tillgängliga alternativet, Podolski, i en nästan autistisk regelbundenhet, redan är utbytt, vad har vi då tillgängligt? Ingenting.

Bendtner och Park är utlånade, Vela såld och Chamakh ligger längst ned i frysen, bredvid den rökta Squillacin och täkt av den snart stelnande Djouroun. Och när killar som Cazorla och Arteta startat nästan samtliga matcher hittills och, fullt logiskt har någon av sina sämre dagar, vad har vi då för alternativ att sätta in? Diaby och Rosicky? Var är de någonstans? Ja, just det…

Har vi spelartrupp som matchar vår målsättning eller ens en som går att använda till det spelsystem som Wenger valt till oss? Är truppen konstruerad efter rådande omständigheter eller bara byggd på önskat tillstånd? Har vi inte råd att ha en kompetens och bredd i truppen eller saknas faktiskt kompetensen att skapa denna bredd?

Aston Villa av idag skall bara spelas ut. Bortaplan eller inte, regn eller inte regn. Det är november, det är inte ens kallt och det har inte ens börjat blåsa snorhårda vindar från nordväst. Det hårda matchandet har inte ens börjat, det har inte ens blivit julledighetsschema. Det har inte ens hunnit bli nasty, det är inte ens våld och Villa är inte ens Stoke. Och vi missade chanser på chanser, folk säger Ramsey var bäst på plan och katastrof vore väl om så var. BFG var den spelare som hade mest bollkontakt och vi tvingades lita på tokräddningar av en nyss comebackad Szczesny för att inte förlora mot nedflyttningskandidaterna.

Villamatchen var den lätta matchen och på onsdag kväll är det Goodison Park, en erkänd boogiearena, som gäller. Mot ett Everton som inte bara vänt sin säsong och startat den gudomligt bra, gjort de smarta och vägvinnande lågbudgetvärvningarna som vi hade behövt för att ha truppbredd, utan även får tillbaka sin bästa spelare, i Marouane Fellaini, från avstängning.

Hur det skall gå till återkommer jag till på onsdag morgon. Just nu är jag kvar i lördagens ickeinsats. Kvar i alla dess symptom på att Arsenal är inne på fel spår, på att klubbens styrande inte har koll och på att vi absolut inte har vad vi behöver för att ta oss åter till det vi en gång var. Att vi är kvar i vår ständiga övertro till talangfulla 19-åringar, på spelare som redan fått chansen men inte tagit den och på att våra få klasspelare skall kunna leverera som om EPL vore FIFA av EA Sports.

Watfordikonen Elton John skrev, tillsammans med Bernie Taupin, 1973, den för John något rockiga låten lördag Night’s Alright For Fighting. Låten har tolkats av en mängd artister, bland andra Queen, Flotsam and Jetsam och mina egna små husgudar W.A.S.P, där om inte annat det sistnämnda ger låten berättigande att nämnas i denna blogg. Johns version peakade som nummer sju på Englandslistan, men vårt Arsenal kommer aldrig att peaka, utan bara bli större, bättre och vackrare för var dag som går. Eller hur?

På vilken placering på Englandslistan nuvarande resa kommer att sluta är ännu dolt i jämntjockt dunkel, men Elton Johns sjundeplacering lämnas obönhörligen åt lag som tottenham, Fulham eller rent av det stolta gamla storlaget Liverpool FC. För Arsenal bör obönhörligen tuffa vidare mot ligatoppen, eller i varje fall mot den fjärdeplats som inte bara ger guld och gröna skogar åt alla och en var, utan även innebär kval till Champions League nästa år. Och vad kunde inte vara bättre att göra än att fortsätta denna vandring i form av ett lördag Night footballsamkväm? Ingenting, eller hur?

För ett rejält samkväm blev det. Som mången samkväm tenderar att göra så övergick det hela till att mer eller mindre bli en tillställning av uppbröstad positionering, mellanmänskliga gameplans och hierarkisk markering. Det blev ringa mys och allt mer bus. Vi kan utan svårigheter påstå att dagens matchsamkväm, där vi var gäster på Villa Park i Birmingham, innehöll samtliga av sportens svar på den gamla klassiska Öl-tratten, fotbollens Ryska Posten och de gröna fältets allra skönaste partyfreebasande i form av ett härligt och frejdigt kämpande. Eller hur?

Det var kalas från början till slut. Elva till tänderna taggade Arsenalspelare gjorde oss stolta från avspark till avblåsning. Tekniska ekvilibrister fightades om bordets samlade uppmärksamhet och man visste inte vem som egentligen låg bäst till för att få scoora i kväll. Wengers trupprotation kändes rätt ända ut i fingerspetsarna, där en kille som Ramsey kom rätt in i spelet och växlade ett lysande passningsspel med kämpaglöd som killar Adams, Parlour och Keown hade givit sin mammas lilltå för att uppbringa. Eller hur?

Vårat kantspel hotade i våg efter våg. Vi hade förnämlig bredd som understöddes av en stenhårt solid central mittfältsmakt. Bollar gick precis dit de skulle och spelarna löpte som vilthundar längs med långlinjerna. Villaboysen var helt slut, helt förvirrade och helt uppsnurrade av detta lag från norra London som inte bara rockade Englands näst största stad, utan även skickade hotets signaler ut över den darrande kontinenten. Eller hur?

Om första halvlek var världsklass så var andra om möjligt än bättre. Hela TV-soffan bländades till blekhet av detta Arsenal 2.2, som inte bara spelade underhållande och vägvinnande bollspel utan även gjorde det med förnämlig pressession och framgång. Chanserna rullade in som en långtradare från Baltikum och målen fick farsans gamla kulram att känna sig otillräcklig. Bergkamp och Henry satt på länk till studion och gick unisont upp i brygga för detta både effektiva och kompetenta Arsenal. Eller hur?

Spelarnas ögon lyste av kampvilja, av känslan av att göra vad som helst för att vinna och av den desperata aktionen för att leva upp till all den inomburna potentialen. Stora steg togs, extra meter avlades och den där sista lilla kämpainsatsen producerades av samtliga inblandade idag. Vi kan alla sova lugnt i natt. Lugna i vetskapen om att vårt hjärtas lag är på absolut rätt kurs. Mot fjärdeplatsen, vidare förbi det sjunkande Liverpo... förlåt che£sky och upp förbi de båda manchesterlagen som torde gjort i brallorna av fasa för ett Arsenal som verkligen har fått upp tempot. Eller hur?

Vi lyckades, idag, verkligen tillvarata det momentum vi i och med derbysegern och den uppföljande avhylningen i CL, hade på vår hand. Korten smackades ut, på plan och från Wengers bås och ingen kunde någonsin förutse hur det skulle bli. Hur streetsmarta vi kunde vara, hur rätt in i samtliga situationer vi kunde gå och hur mycket ett professionellt fotbollslag egentligen kunde kämpa för att ta hem de tre poängen. Eller hur?

Samtliga spelare får 5/5. Samtliga spelare får högsta betyg av alla höga möjliga betyg. Samtliga gjorde mig kompiskär, knäsvag och hjärtevarm. Samtliga spelare borde vara aktuella för veckans lag, säsongens insats och för bästa möjliga insats någonsin. Eller hur?

Eller hur? Wenger? Glassnosidiz? Arsenal AB? Mustaschmannen i Denver? Hallå, är du där? Var är du? Var är vi? Vart är vi på väg? Hjälp..? Någon..?

Under 80-talet växte det fram en helt ny litterär genre i såväl Sverige som övriga världen. Vissa gav den namnet FNL, efter de tre pelarna Flärd, Lidelse och Njutning vilka hela genren var byggda på, medan andra var mer pragmatiska och tillät sig att se även de uppenbart semipornografiska inslagen. Författarhimlen fick se nya stjärnor såsom Jackie Collins och Colleen McCollough, men även margit Sandemo och Jean M. Auel fick rejäla uppsving.

Folk bollade omkring med titlar såsom ”Hollywodfruar”, ”Sagan om Isfolket”, ”Törnfåglarna” men även den något oväntade tonårshiten ”Grottbjörnens Folk” och självklart var genren vi här talar om den med det föga smickrande och lika lite Nobelprisnafsande namnet, Tantsnusk. Miljöerna var ofta dekadent flärdfulla men kunde också vara nästan primitivt basala, och gemensamt för böckerna var de väl ingående beskrivna sexualakterna vilka, till skillnad från pornografin, alltid beskrevs ur ett kvinnligt perspektiv med mannen som objekt. Det var Kvinnor Kan på väg mot Girl Power, som tog en liten andningspaus vid hemmafruns långsamt släpande tillvaros alla behov av uppiffning och ekivoka injektioner.

Idag har Tantsnusket fått en renässans. Kvinnor omkring dig läser ”Fifty Shades of Grey”-triologin, genrens förlagsjättar säljer miljonentals exemplar/år bara i Sverige och du har tvingats konfrontera begreppet ”mammaporr” som del av dina hasande vardagsrutiner. Om vi ser över den manliga motsvarigheten och bortser från den uppenbara, det avklädda samt i sammanhang som denna blogg, högst opassande, vad vinner vi då? ”Guns’n Ammo” säger någon, ”Handbok för Jakt och Fiske”, säger en annan. Jag säger tisdags och onsdagskvällar framför TV’n, i sällskap av The UEFA Champions League.

För denna, den moderna fotbollens kronjuvel, har samtliga de tantsnuskskoefficienter som går att kräva. Flärd? Check. Lidelse? Check. Och Njutning? Check. Vuxna män gör saker med varandra-generationen har växt upp och fått sällskap av Extra Allt- och Jag Hejar På Zlatan-generationerna och utbudets överflöd fyller rikets stugor med ren och skär fotbollsmasturbation.

För några år sedan var Arsenal själva sexualakten medan vi idag i bästa fall är ett väl beskrivet förspel. Vi får fortfarande vara med och vi nämns fortfarande vid namn, men vi stjäl sällan de stora rubrikerna, vi är näst intill aldrig punkten dit det starkaste strålkastarljuset riktas och är endast i undantagsfall med ända till crescendot. Vi tog idag emot Montepiller i grupp B’s näst sista omgång. Samtidigt spelade Schalke 04 mot Olympiakos, varför ena ögat var på skärmen och den andra på mobilens direktrapportering från Gelsenkirchen. Det var lite sång, lite dans, lite naket och ni såg själva både hur matchen utformade sig och vilket resultat den förde med sig för laget i våra hjärtan och för fortsättningen av The UEFA Champions League grupp B.

Första halvlek, eller i varje fall första 30:o, var rena sömnpillret med felpassningar, interngnabb och bristande initiativförmåga. I andra tog vi däremot tag i initiativet och ganska snart kändes det säkrare. Och efter att Wilshere, efter en fullblodssweet assist från Giroud, fått göra sitt första mål sedan comebacken och Podolski, även det efter en magiskt framspelning av Giroud, gjort årets mål, kunde man sitta i soffan med tryggt grepp om pungen och grymta Ich bin klaaar, för alla och en var som absolut inte ville höra på.

Inte mycket till footyporn, men tre oerhört sköna poäng vilka, tillsammans med Schalkes vinst mot Olympiakos, gör oss redo för ännu en holmgång nere i fuskets urmoders ursköte, Camp Nou. Vi njuter av de tre poängen, av att vi är vidare till åttondelen och att det ljusblå storlaget från Manchester, återigen, inte är det.

Szczesny: 3/5. Hade inte så mycket att göra, men det han fick jobba med det löste han bra. Vaken utrusning i 13:e minuten och ett par gediget lugna insatser i luften. Närvarande, påtaglig och stensäker.

Sagna: 2,5/5. Var inledningsvis lite blyg och höll sig på egen planhalva. Slog också bort en del passningar som inte hittade rätt destination, men var i slutet av första allt mer påtaglig då han började gå upp och göra högerkanten mer livfull.

BFG: 3/5. Bortsett från bortgången i 45:e, var han hur rätt som helst, matchen igenom. Gör det enkla, gör det underskattade och gör det oerhört  rätt. Körde efter ca halvtimmen även Christiano Mertesacker, vilket var rena frälsningen för den oinvigde. 

Koscielny: 3,5/5. Höll på att ge oss ledningen med en snygg nick som tyvärr träffade den så kallade överliggaren i 10:e och var oerhört vital i båda ändar av planen, matchen igenom. Stod rätt, bröt flärdfullt och såg så där härligt nasty ut i varande närkamp. 

Vermaelen: 2/5. Ingen laterall direkt och kom ofta lite på småmellis i sitt positionsspel. Vägde upp en del av detta med sitt slit och slog ett underbart inlägg, med högern, som till slut ledde till 1-0-målet.

Arteta: 3/5. Får det svåra att se enkelt ut, med sitt enormt uppoffrande defensiva slit i det tysta. Visade, vid ett par tillfällen, även fin bollbehandling när han vågade sig fram ur DM-skuggan och klev fram i banan.

Wilshere: 3,5/5. Började matchen uselt med felpass efter felpass men jobbade sig tillbaka på ett alldeles underbart sätt genom att använda sin smarta fysik och sin never-say-die-attityd. Oerhört bra på små ytor och tråcklade sig genom Montepellierförsvaret. Otroligt skönt mål och otroligt skönt för oss att se honom göra det. För hans skull och absolut för vår egna.

Cazorla: 3,5/5. Såg ett tag ut att vara på väg helt ur matchen, men tog även han sig tillbaka, dock med sina ljuvliga långpassningar och sin närmast magiska blick för spelet. Linkade ihop bra med Podolski, men stödde även högerkanten när så behövdes. Bra, viktig och medverkande i nästan allt som skedde framåt.

AOC: 2/5. Hade ett par spännande försök till instick och tog även ett par skott vilka lovade gott. Men kom sedan inte riktigt igång. Hade behövt utmana mer, vara mer avig och bli mer hotfull för fransmännen.

Giroud: 4/5. Gjorde förvisso inget mål och borde satt chansen som Podolski gav honom, men var ändå en högst bidragande faktor till denna seger. Bortsett från de två världsklassassisten han bjussade Wilshere respektive Podolski på, så hämtade han sig kungligt från en någon oskärp start. Med tanke på hans höggradiga deltagande i båda målen, går det inte att sätta något annat betyg. Mycket bra.

Podolski: 4/5. Älskade hans supertykna tillrättavisning av Wilshere, när han i matchens början bara ärkenonchalant pekade vart han skulle ha fått bollen. Följde upp med ett ständigt slit och ständigt tagna löpningar, även om passningarna han fick inte var mycket att jobba med. Gjorde ett par fina inbryt, vilka samtliga föll i glömska i relation till hans underbara mål i 63:e. Årets mål?

Planens samlade domarkår: 1/5. En huvuddomare som petade i allt och älskade sitt gula, tillsammans med linjemän som hade ungefär 7000 felbeslut, var ändå ingenting emot de fullständigt miserabla kläder killarna på Adidas tvingat dem bära. Någon måste sätta ned foten, säger jag.

D&M: 5/5: Jag får däremot full pott där jag iklädd en tracktop från sista året på Highbury och knaprade popcorn som en brunstig bäver. Jag måste ha varit en oerhört smakfull syn. Synd att ingen fick njuta av den bara.

Men skit samma. Vi är vidare, vi är bäst och vi lämnar blodspengardopade uppkomlingarna shitty (och förhoppningsvis även che£sky) bakom oss och gläds också lite extra åt att vi nu fått ”Mr It's a fact” tillbaka till EPL att, i varje fall för stunden, hämningslöst få skratta åt. Grattis oss! Det har vi gjort oss förtjänta av!

Eftersom jag skriver under pseudonym behöver jag varken vara rädd för att vara hur privat och själutlämnande som helst, inte heller för att framstå som mer primitiv, korkad eller rent imbecill än vad jag redan gör. Av den anledningen vill jag ta vara på det tillfälle som, i och med att vi i morgon onsdag tar emot våra franska gruppmotståndare Montpellier, härmed ges.

För min väg fram till den relativt normalfungerande föräldrafadern jag idag ändå är, är inte direkt kantad av frankofaga vittnesmål. Jag har aldrig spenderat någon sommar i random småmysig vänort vid Atlantkusten, aldrig jobbat i ljusskygg import/export-business med suspekta franska sjömän och heller aldrig haft ett ansvarsbefriat studieår vid universitetet i Aix-en-Provence. Jag har alltid varit rakt igenom anglofil, föredrog som ung grisrosa-lönfet-kombon framför den distanserat stilfulla fransyskan och prioriterade brassröksdimmiga marknader i Londons utkanter före tjusiga parker och pittoreska kaféer med rödrutiga dukar i Paris. Så jag vet att jag borde vara tyst, att jag borde låta bli och att jag borde lämna scenen till de som vet bättre.

Men jag har faktiskt en fransk relation som sitter kvar, som jag har med mig. Eller kanske inte relationen i sig utan mer dess ramverk, dess kuriöst svävande kringstory och dess birollsinnehavare som lika logiskt som självklart var predestinerad att bli huvudrollsinnehavare. Den härstammar från tider långt före samlarbilderna, före hopsättandet av topplistor och från den tiden det fortfarande var okej att vara upp över öronen förälskad i en kvinna som var minst tjugo år äldre än jag själv.

Det måste ha varit i lågstadiet och vår ordinarie fröken hade skadat höften och tillfälligt ersatts av en vikarie som inte bara var nyexaminerad och oerhört ambitiös, utan även var oerhört vacker. Vi kan kalla henne för ”A” och hon var ständigt leende, ständigt tillgängligt nära och ständigt inbjudande. Solbränd, med håret i tofs och med en generöst tilltagen barm. Och mitt upp i all denna generösa yppighet hade hon bestämt sig för att, på ett högst pedagogiskt sätt, lära oss små kravallknott om geografi, vilket egentligen aldrig hann bli om så mycket mer än sitt favoritland Frankrike. Och till sin hjälp hade hon bestämt sig för att ta, och håll i er nu för här kommer min något påvra frankofila referens, Frasse Fransman.

Frasse Fransman var en handdocka som skulle berätta för oss om sitt hemland. Han hade svart basker, röd skarf och en sån där sjömatroströja med vita och blåa tvärgående ränder. Jag tror att Frasse Fransman hade svarta byxor, men har egentligen ingen aning. Och om vad han berättade, om alla dessa viktiga saker vi kunde lära oss om hans hemland Frankrike, det har jag heller ingen som helst aning. Ingen alls.

Frasse Fransmans livsfarliga possé? Bild: Flickr.com ”sukiefoto”

För allt jag såg var A’s blonda uppsatta hår, allt jag hörde var förförelsens melodi och allt jag kunde förnimma var lukten av Timotejschampo. Och försökte jag slita blicken från hennes vänt brunbrända ansikte så hamnade den rakt ned i ett dekolletage som ingen långstadiepojke i världen hade kunnat förväntas förhålla sig till, utan att bli helt varm inombord, från bröstet och nedåt minus under knäna.

Så nu när vi i morgon skall få franskt besök på Emirates, så vet jag inte riktigt vad jag skall tycka, tänka och tro. Inte vad jag skall känna och inte vart mitt fokus skall vara riktat. För så fort jag tänker ”franskt”, så tänker jag på Frasse Fransman. Och så fort Frasse dyker upp så hamnar han i bakgrunden av den välsignade vikarien A med sitt blonda, uppsatta hår, sitt soliga leende och sina absorberande yppiga former.

Så va f-n, vem påstod att libido inte styrde en redan som ung? Och vem påstod att man inte fick stå sitt kast resterande liv? Hade jag behållit fokus på vad Frasse Fransman hade att säga, och inte låtit mig falla offer för en prunkande kvinnlig generositet, så hade jag haft något att bidra med till dagens diskussion om morgondagens gäster och dess kulturella, demografiska och politiska förutsättningar.

Vilken mat stoppar de helst i sig en onsdagskväll? Åt vilket håll blåser vindarna i Paris sydvästra förorter och vilka kulturella särdrag går att skönja hos gemene fransman? Sådant hade jag kunnat berätta för er läraktiga och på kunskap suktande läsare. Nu blev det inte så. Snusk och fotboll var det enda man fick med sig från den tiden och utifrån det har man formats. Vem påstår att Den Svenska Skolan inte skall bli en valfråga 2014?

Så utifrån det har jag bara följande att säga: Szczesny, Jenkinson, BFG, Koscielny och Sagna. Wilshere, Coquelin och Cazorla följt av Walcott, Giroud och Podolski. Jag vill inte hänga Arteta, men de senaste tidernas något ranka insatser indikerar behov av att få vila. Och trots att jag gärna sett AOC från start så är Walcotts mustasch är det närmsta Frasse Fransmans vi kommer, varför startplatsen går till honom. Cazorla hade gärna fått vila till förmån för Arsjavin, men Wenger lyssnar ju aldrig på det örat.

Något annat än seger, mot det avknoppade Montpellier, är helt uteslutet. Förvisso har de en teoretisk chans att spela till sig en Europa Leagueplats, man i övrigt är det över för deras del. Vår krampaktigt tagna bortapoäng mot Schalke 04 gör att vi ligger på 7 poäng i förhållande till deras 8 och Olympiakos’ 6, detta samtidigt som tyskarna tar emot grekerna i Gelsenkirchen.

I sista omgången åker vi till Grekland för att antingen slåss för gruppsegern, eller mer troligt försöka rädda vidare avancemang och få barca i åttondelen. Oavsett vilket så är en seger i morgon en förutsättning för avancemang. Men Arsenal är Arsenal och då kan allting hända. Det har jag, Vikarie A’s anatomiska förutsättningar till trots, ändå snappat upp, och sedan får Frasse Fransman och hans ligavinnare säga vad de vill!

Up You Gunners and Up You Supply Teacher A, wherever you are!