Davidsson & Mannen

…är absolut ingenting du kommer få av mig idag. Och heller inte någonting som jag är i stånd att prestera. Efter att jag, enligt Fru D&M, hade tagit förlusten väl under söndagens kväll, vaknade jag natten till måndagen klockan 02.15 till stanken av min egen bitterhet, ljudet av mitt egna ojande och till den oskönt påträngande känslan som bara en onödig, kastrerad och mörkläggande förlust kan medföra. För Manu var egentligen inte bra, problemet var endast att vi var sämre.

Jag vet inte var jag skall börja. Skall jag börja med en mittfältsduon som heter Arteta-Flamini, skall jag börja med att mittbacksparet hette Koscielny – Vermaelen eller skall jag börja med att den andre avbytaren vi satte in hette Bendtner i efternamn? Med att vi har en bra startelva, men inget alls mer? Vi kan skylla på otur, vi kan skylla på influensa eller på att cynismen inte riktigt är av den nivå som behövs.

På söndag är det dags för The Arsenal att åka upp till staden Manchester och möta fjolårets seriesegrare Manchester United. Mycket har hänt sedan senaste mötet, men mycket är också, vad än fotbollskännare och rubriksättare världen över vill få oss att tro, detsamma. Manchester United går just nu igenom någon form av evolution där de inte bara bytt tränare från Sir Alex Ferguson till David Moyes, utan också bytt, i princip, samtliga delar i det som kallas The Backroom Staff.

Efter att vi arsenalister efter helgen som gick, så smått svävat på åter bärande moln var det så, igår, åter dags för den moderna toppfotbollens referenspunkt, The UEFA Champions League. Och eftersom Arsenal hade hamnat i den så kallade Dödens Grupp, var det bara att beta av ännu en omtalad förgörare. Efter Napoli kom Dortmund, sedan kom Dortmund igen. Efter Dödsängeln och Liemannen… kom The Arsenal.

Jag antar att du är som de flesta andra. Att du kanske har ett jobb att gå till, att jobbet förhoppningsvis är helt okej eller kanske till och med spännande eller roligt, men att du föredrar att vara ledig framför att arbeta. Att du hellre har tid över, att du hellre är din egen boss och att du hellre spenderar din tid med nära och kära. Och med Arsenal.

För de flesta människor råder en korrelation mellan den tid du lägger dig kvällen före och den tid du vaknar morgonen efter. Det vill säga lägger du dig senare än vanligt ena dagen, så vaknar du också senare än vanligt den därpå följande. Detta gäller dock, uppenbarligen, inte barn. Har du gäster, av exempelvis poolfantasten Peter och dennes grymma familj, fredag kväll och lägger dina ungar två timmar senare än brukligt är, så vaknar de f-n i mig tidigare än vanligt. Inte två timmar senare utan före den normala uppstigningstiden. Bara så att du vet.

Flertalet är de klubbar som så smått börjar ruvar sig inför kommande sjösättning av det, på Platinivarvet i Joeuf de Meurthe-et-Moselle, snart färdigbyggda FFP-skeppet. Frågorna börjar ställas allt mer frekvent, och då inte bara av anfallare till motståndarförsvar. Vad kommer att hända när FFP har satt segel och börjar ge sig ut på jungfruresa? Hur höga kommer svallvågorna av att bli? Kommer de skvätta ned min finfotbollsbläser med sin snabbt surnande lukt av gammal döende torsk?

…jag vet att det bara var ligakuppen. Kuppen som genom åren bytt namn lika ofta som José Mourinho byter lag, kuppen vars primära syfte är erbjuda möjlighet till trupprotation och kuppen vars sekundära syfte är att klubbar som spurs, foolsen och Swansea, för en gång skull, skall få stå och känna sig som vinnare. Ett litet plåster på de ömmande förlorarsåren.

Under lördagskvällen ställde jag, som varandes familjens överhuvud, visst om alla hemmanets klockor. Men jag gjorde det på ett sådant sätt så att jag under söndagsmorgonen, när jag för säkerhets skull satt klockan på väckning, lite smått brydd släntrade ut i köket och såg att mobiltelefonens klocka visade 05:12.

Efter en, rakt ut sagt, h-vetisk vecka på jobbet fick jag mig i går kväll, en vanlig fredagskväll -sittandes på muggen- någon form av uppenbarelse. Jag satt där och analyserade vilka fallgropar jag, under just avlagda vandring längs med arbetsveckans uppförsbacke, ramlat i, vilka fel som var begångna av mig respektive av kollegor och vem/vilka som egentligen bar ansvaret för att det hela hamnat där det hamna.