Davidsson & Mannen

Det är alltid något speciellt när vi skall möta Stoke, och det inte i ett positivt hänseende. Personligen så gillar jag den fysiska aspekten av, framför allt, engelsk fotboll, men killarna från Stoke-On-Trent har alltid haft en fallenhet för att överge hårdheten för det rena övervåldet.

Då är det så äntligen fredag och som sig bör så kommer därefter en lördag. Denna lördag är inte som en vanlig lördag, som redan vid morgonkaffet präglas av den där molande magtraktsrotationen som stångar, stökar och bökar med lusten, längtan och nedräkningen till klockan blir 16.00, svensk tid. Tiden då man äntligen får se Arsenal spelar fotboll igen.

Denna helg får vi hålla till godo med en lördag där Norwich möter Villa, foolsen tar emot Southampton och Fulham åker hela vägen bort till Stamford Bridge för att spela boll. Vi arsenalister får vänta till på söndag för att få vår högtidsstund. Och då brakar det loss med hemmamötet med Stoke City FC, ledda av manutd-legenden mark Hughes, vilket sedan följs upp av antingen Manchesterderbyt eller Steven Caulkers återupprättelse på sin forna arbetsgivare. Det skulle kunna bli en riktigt trevlig söndag, men det kan också bli alla magsårs moder.

Just nu, när hösten kommer kravlandes över våra arma själar, lägger mörkret som en tung brun filt med uppfransade kanter över oss och sederar oss till knapp halvfart, är det för somliga inte lätt att vare sig hålla energinivå uppe eller sitta uppe sent om kvällarna. Vi låter frugan tända några doftljus, tar något värmande i muggen och kryper upp i TV-soffan för en stunds samvaro med högst passiva förtecken. Vi härdar ut, går i semiide och försöker göra så bra som möjligt av situationen.

Eller så följer man fotbollslaget Arsenal och får då en massa tisdagar och onsdagar där finfotbollens strålkastarljus lyser upp mörkret med en stunds glimrande och glittrande idrottslig mingling till tonerna av den numera famösa mästartutiluren-låten. Ni vet den där trudelutten som folk lämnar Middlesex och flyttar till nepotismens Madrid för att få höra. Den lyssnar vi till, tar oss en busgrogg och kör ned handen i bunken med ostbågar. På en onsdag. Som igår. Och håller oss, det konstanta höstmörkret till trots, vakna och underhållna.

Under natten mellan fredag och lördag förra veckan, natten före Özils debut för Arsenal och natten före dagen då vi skulle vinna över Sunderland på bortaplan, hade jag en lite småjobbig dröm. I drömmen var jag i djup och ohämmad konflikt med några av mina arbetskamrater. Känslostormarna blåste höga runt konferensrummets bord, mina kollegor gav mig hårdaste av ord och till och med min närmsta chef var indragen i bråket, och inte på min sida av det.

Jag hade i mina medarbetares ögon uppenbarligen helt fel, jag var benhård i min uppfattning och vägrade ge mig varför vi stod så långt från varandra i sakfrågan, som man någonsin kan göra. Frågan som frambringade denna orkan av känslor, som var roten till denna konflikt och som förde oss så långt ifrån varandra var den om NB52. Eller snarare var det min syn på denne danske dynamitgubbe som alla rasade emot och var så himla upprörda över.

Då Rosickys landslagsspel ledde honom åter på den eländesvandring vi tvingat se honom göra under sina år i Arsenals tröja, var The Great Debut temat för dagen. Wenger köpte Mesut Özil av Real ,för en herrans massa miljarder, och köpte sig då också tid i massor. Tid som höll på att bli honom knapp, tid som höll på att gå honom ur händerna och tid som höll på att gå ifrån honom.

Wenger förde Özil till Arsenal, solen åter till Arsenals himmel och en playmaker av guds nåde till startelvan. För med Rosicky på skadelistan, där han också fick sällskap av Cazorla, med samma landslagsspel som referens, var manegen krattad för den forne skyttekungen Christiano Ronaldos verkmästare.

Utan att framstå som dömande gentemot andra Arsenalfans, så har jag alltid ställt mig lite skeptisk till att köpa en tröja med en just nyanländ spelares namn på ryggen. Dels för att den spelaren ännu inte visat någonting för klubben och således mestadels bedöms på förväntningar baserat på tidigare prestationer i annat lag i en annan liga. Men också för att en ny spelare, i och med avsaknaden av delad historia, inte betyder så mycket, varken för klubben eller för mig. Det finns liksom ingen prestation att basera sin kärlek på, varför kärlekens symbolhandling blir innehållslös och mer blir uttryck för avsaknad.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser skulle vi äntligen få ta del av vår bit av ligans 19:e spelomgång. Vi behöver nog inte fördjupa oss i vad som hänt sedan vi slog West Brom hemma, men vi kan väl säga att det varit lite småmotig vecka för oss Arsenalister. Så därför var det verkligen skönt när det äntligen var dags för avspark i går. Kvällsmatch, ett sätt att förlänga helgen.

Först hade jag tänkt kalla dagens rektorsrapport för ”På alla fyra i Reading”, eller något liknande, för det kändes just så Wenger stod när han, i Walcotts kontraktstids, elfte timme lät honom spela på den centrala anfallsposition som han, enligt rykten, så mycket önskar och anser är en förutsättning för att förlänga sitt kontrakt med klubben. Och med det, och den, i åtanke kändes det som att Walcott hade en del att bevisa i denna match. Är han värd lönehöjningen och, framför allt, har han vad som behövs för att spela som central anfallare och så kallad falsk 9:a?

Matchen sparkades igång och Arsenal började bra, med tripp-trapp-trull (okej, Podolski) på topp och in tight mittfältstrio bakom. Man hade knappt hunnit korka upp sin Bombardier innan AOC sökte sig inåt och testade skott. Sedan följde en för Arsenal anno 2012, mycket bra första halvlek. Visst var Reading inte världens bästa motstånd, men vi spelade, med undantag för en liten dipp runt 30:e minuten och ett par försvarsvajigheter i inledningen, smått ut de blåvitrandiga.

För vi spelade bollen framåt, vi höll oss i rörelse och vi lät bli det statiska och förkastliga sidledsfepplandet. Nej, framåt, i rörelse och i bra tempo och innan domare Taylor blåste av hade vi fått se inte bara ett, inte bara två utan till och med tre mål från de rödvita. Dödens Triangel med Gibbs, Podolski och Cazorla hade ständigt varit hotande och centrala killar som Wilshere och den nyblivne falske 9:an Walcott drog sina strån till stacken. AOC var ljusår bättre än senast i kuppen och ingav både hopp till oss och förskräckelse till Readingförsvaret. Ett mål av Podolski och två av Cazorla.

I andra halvlek lät vi Reading få än mer boll och det var inte förrän Cazorla, i 60: e minuten, fullbordade sitt hattrick som man verkligen vågade andas ut. Det skulle man så klart inte ha gjort, man borde ha vetat bättre, för vipps hade Gibbs slagit en indianare och centrala försvaret stått och sovit och vipps hade Reading reducerat två gånger och de några år gamla bilderna från St. James’ Park började fladdra för näthinnan.

Då tog dock Arsenals centrala mittfält och sonika stängde matchen genom att ta ned tempot, rulla runt och hålla bollen ifrån Readingspelare. Kloka skallar i både Wilshere, Arteta och Cazorla lät, tillsammans med övriga spelare, inte hemmalaget få det momentum de önskade, utan rullade bara runt precis så långsamt som behövdes. Sedan gjorde Cazorla det han gör så bra, han slog ett fint instick till Walcott som, med sitt 5-2 mål, helt stängde matchen. Dessförinnan hade Ramsey, genom sitt inträde i 74:e, introducerat bakåtpassningen på The Madejski Stadium, men inte ens det kunde sänka oss i denna match.

Stort plus till vårt höjda tempo, ettriga försvarsspel över hela planen och till Wenger som lät Podolski spela en hel match. Stort minus till Readings ompa-ompa-orkester som visade att saker och ting inte är underhållande bara för att de är amerikaniserade samt att trumma inte blir kul bara för att den får sällskap. Mina betyg är som följer:

Szczesny: 2/5. Lugn och fin i luftspelet när han plockade ner ett antal inlägg och hörnor utan problem. Borde dock ha tagit, i varje fall, 2-4-målet, men var annars klart godkänd utan några möjligheter att få sockra sitt spel med TV-räddningar eller annat.

Sagna: 2/5. Bra i offensiven men slarvig i försvarsspelet. Lät sig rundas ett antal gånger i första halvlek och ställde Mertesacker ensam och utelämnad när han fuskade i positionsspelet. Bättre hemjobb i andra, och slog mycket mer välriktade inlägg, som droppade ned på rätt ställe, än de bananare vi sett honom tjonga till senaste tiden.

BFG: 2,5/5. Kom lite på mellis ett par gånger i första halvlek och var dessutom lite passiv på Readings andra mål. Men var förutom detta, som vanligt, välplacerad och brytsäker. Bjöd oss på en synnerligen rolig syn när han, efter en hörna i andra halvlek, insåg att han hamnat som någon form av nr 10, förväntades slå smörpass framåt men mest såg förvirrad ut. Han löste det genom att rulla ut bollen till Sagna istället innan han, med långa kliv, älgade hemåt.

Vermaelen: 3/5. Lika fel som han var mot Bradford, lika rätt var han idag. Höll på att ställa till det för oss, genom att låta sig smått rundas ett par gånger i matchens inledning, men gav oss också de där klassiska rensningarna och utfläkta benen just framför motståndarnas mottagare. Även han stod och drömde vid 2-4-målet, men gjorde annars mycket bra i denna match.

Gibbs: 4/5. Som en yttre länk i dödens triangel var han ständigt livsfarlig för Readingförsvararna och var tämligen lysande, främst i första halvlek. Mattades något i andra, vilket dock inte förtar hans totalt sett, både offensivt och defensivt, oerhört starka insats. Stod för indirekt målpass till Readings först mål, men hade då redan passat till två arsenalmål.

Arteta: 2,5/5. Slog en del svepande långpassningar, men var annars ganska anonym med bollen. Spelade enklaste alternativet nästan jämt och jag önskar mer utmaning i form av rakare och svårare passningsspel från hans sida. Jobbar dock stort i det tysta.

Wilshere: 4,5/5. Fick sjukt mycket stryk men låg också bakom, i princip, allt. Gjorde bolltransporten till ren poesi och gav begreppet box-to-box en helt ny innebörd med sitt ständigt lika delar välavvägda smörpassande som nästan brutalt uppoffrande spel.

Cazorla: 5/5. Just när man trodde att den engelska vintern skulle bli svår för vår import från spanska solkusten, så slog han till. Inte bara med ett fantastiskt hattrick, utan nästan än mer med sitt smått magiska passningsspel och ihoplinkande med övriga. Hela tiden en mottaglig för boll, hela tiden med huvudet upp och hela tiden med näsan riktad mot motståndarmålet.

En kreativ mittfältsspets när den är som mest framträdande, tydlig och avgörande. Stort plus för det pillimariska snattandet av matchbollen, efter matchens slut. Nikesovsäcken såg precis likadan ut, även när den plötsligt innehöll en matchboll i storlek 5. A fashion statment värt att vänta på.

AOC: 3,5/5. Allt annat än Bradfordsömnig utan pigg i både ben och huvud från start till bytet i 74:e. Sökte centrala ytor, tog avslut och hade också en synnerligen spännande nickchans. Bjöd på ett antal aviga trixfinter som yrde till det för Readingförsvaret och var, överlag, på bra humör igår.

Walcott: 4/5. Som jag nämnde inledningsvis, så vilade ett tungt ok av bevisbörda över den snart inte längre så späde Theo. Och ja, han levde faktiskt upp till snacket om den centrala anfallspositionens lämplighet för honom, och vice versa. Missade förvisso ett gyllene friläge i 21:e minuten, men fick till slut göra sista målet och var också inblandad i mycket bollkontakter hela matchen igenom. Kändes inte alls så malplacerad som han, i perioder, gjort på kanten, utan fungerade lite Target Player Light i sitt touch and go-spel. –Se nu till att skriv på det där kontraktet, Theo. Så lovar jag att skriva snällt, då och då.

Podolski: 4,5/5. För att vara en ytter som egentligen inte är någon vidare ytter, var han igår makalöst bra. Var trots sin digra lekamen startsnabb, ständigt i rörelse och nästan klinisk i sin bollhantering. Linkade upp bra med Cazorla och Gibbs men lät även andra ta del av hans bollspel. Ett grymt 1-0-mål och två assisterande målpassningar måste nog anses vara hyfsat facit för kvällen.

Wenger: 4/5. Kröp till korset och spelade Walcott framför Gervinho (hrrmm) som central anfallare. Lät Podolski spela hela matchen, vilket värmde hemma i TV-soffan. Helt rätt laguttagning och bra byten, med ett litet minimalistiskt minus för att vi inte fick se Rosicky denna kväll. Hade till denna match lyckats få igång farten i laget och de respektive smådelarna i det, varför vi slapp gåfotbollens sederande nedslagenhet till förmån för ett mer direkt spel och en bolltransport framåt i banan.

D&M: 4/5. Började dagen genom att mota Olle i grind och obstruera sonens försök att sätta upp en Rooneyplansch på rummet. Då han refererade till att hans bästis är manu och till att det inte fanns några planscher på Arsenalspelare i hans fotbollstidning, svarade husets herre genom att, på arbetstid, både leta upp görfräcka bilder på hans favoritspelare, Wilshere och Szczesny, samt skriva ut dem på flådigt fotopapper. Vidare fick jag fru D&M att sitta med i soffan under första halvlek och toppade insatsen genom att unna mig en klassisk måndagsgrogg i halvtidsvilan.

Corben: 5/5. Visade sig igår vara den mentala coach som klubben så desperat skrikigt efter. Visade fingertoppskänsla, i princip, ända från föregående torsdag fram till avsparken i går kväll och lyfte slaknande spelare till nya, och för många oanade, höjder. Men inte för Corben, inte. Han visste.

Nu tackar jag för mig för idag. Kul att få skriva om något annat än magsyra, jämmerdalen och gnällbälten. Tandagnisslandet lägges på standbyhögen tillsammans med gåfotbollens stinkande andedräkt och jag skall släntra ut i fikarummet och förgylla arbetskamraters vardag med min skinande och spirande närvaro. Grattis till dem.

I föregående LSHKF-inlägg skrev jag om Wenger och spelarna, Wenger och taktiken samt om Wenger och Gazidis. Nu skall jag vandra vidare bland Wenger och hans vänner och jag skall göra det genom att dels lyfta fram Wengers andreman, dels fundera på hur läget egentligen är med vår tränare Wenger men också se hur han och hans vänner direkt och indirekt påverkar spelet på planen. Till detta kommer också en avrundande och uppsamlande summering. Välkommen.

Wenger och Bould
Efter att Pat Rice pensionerat sig lyftes den gamle mittbacken Steve Bould upp i ledarstaben runt Wenger. Initialt verkade det ge resultat direkt och många talade om Bouldeffekten när laget höll tätt och verkade mer välkoordinerade i de bakre leden. Sedan kom landslagsuppehållet och därefter gick det mesta käpprätt åt skogen.

Borta var lugnet och den defensiva stabiliteten. Borta för förmågan att spela av en match och hålla en ledning. Arsenal var åter en hönsgård, ett positionskaos och de fasta situationerna gav en återigen värsta syraattacken i magen. Spelarna verkade plötsligt återigen nervösa, osäkra och den stundande undergången verkade återigen tränga sig på.

Efter matchen mot Swansea skrev tidningarna att Bould hade skällt ut spelarna efter noter i över en halvtimme. Att spelarna hade svikit ledarna och klubben och att de gjort det hela innevarande säsong. Jag tror på Bamsedoktrinen och att ”ingen blir snäll av stryk”, vilket översatt till Arsenal borde bli ”ingen blir trygg av att få skäll”, men om en utskällning kan få våra välbetalda och supercurlade superstjärnor omskakade ut ur komfortzonen, så är jag helt med på banan.

Trots en utskällnings eventuella värde så kvarstår frågan om varför spelarna i dagens trupp är så lätta att sätta i gungning. I medgång som bara rullar på fungerar det mesta som det skall, men skall en ledning behållas mot ett anstormande motstånd, så börjar spelarna passa i sidled, bakåt och sänka blicken i skamlig nervositet. De ser rädda ut, de börjar alibispela och alla verkar förvänta sig att någon annan, än de själva, skall ta tag i saker och ting. Och hamnar man i underlägets uppförsbacke verkar det helt omöjligt att lämna sidledskonformen och komma i rullning framåt i banan.

Summering: Rom byggdes inte på en dag och således görs inte heller Arsenals försvarsarbete det. Dock krävs det, med tanke på Wengers enorma inflytande över klubbens fotbollsideologi, mycket av hans andreman om dennes röst skall bli hörd, beaktad och ha inflytande över hur laget spelar. Jag hade helst sett någon av herrar Adams, Parlour eller Keown som motivator bakom Wenger, men tror ändå att Bould kan göra ett acceptabelt jobb.

Men kanske är det ändå just här länken brister? För maken till ointresserade, uppgivna och allmänt avsnoppade bollspelare som dagens Arsenal, har man sällan skådat. Maken till oro, nervositet och ren rädsla var länge sedan man såg på en nivå som Arsenals. Är det inte Wenger och Boulds uppgift att se till att de spelare är villiga att lägga ned det arbete som krävs för att vinna? Att de har rätt inställning? Att de är mentalt redo för att möta de svårigheter man kan tänkas möta som spelare i ett storlag med titelaspirationer? Jag kan inte se några andra än Wenger och Bould som ansvarig för detta och då kvarstår frågan om hur jämt Wenger och Bould, med tillsynes diametralt olika fotbollssyn, egentligen drar och hur god inverkan kombon egentligen har på laget och dess prestationer.

Kan Bould få ordning på saker och ting?

Wenger och hans lagkaptener
När vi talat om kedjor som håller klubben fången, så kommer man ju osökt in på den länk som finns mellan tränaren och hans lag, lagkaptenen. När Wenger kom till klubben hade Tony Adams varit kapten sedan 1988 och höll i både i sin karriär och sitt kaptensskap fram till avrundningen -02, då den typiska Wengervärvningen Patrick Vieira tog över bindeln.

Valet var väl i och för sig inte konstigt då Vieira både var en bra spelare, lojal med Wenger och hade en synnerligen framfusig spelstil, med vilken han ledde genom att föregå. Vieira tog inga fångar, men valet av Vieira påbörjade dock en synnerligen oskön trend. För trots att PV4 inte bara var viktig för laget, synnerligen framgångsrik med det, så var han tämligen omgående på väg bort från klubben. Wenger övertalade efter den magiska säsongen 03-04 honom att stanna, men efter FA-kuppsegern -05, var flytten ett faktum.

Och så har det, endast med den franske tokfransen från någon stans i London som undantag, fortsatt. Henry, Fàbregas och van Persie, alla har de utsetts till kapten för att sedan, bara året eller åren senare vara historia. Valen av kaptener har nog, bortsett från snubben i spurs, förvisso vilat på grunden att kaptenen alltid skall vara värd att spela, dvs. är en av de bästa spelarna, men uppenbart också som morot för att stanna kvar. Och där brister kedjan.

En lagkapten skall dels vara en av de två första du tar ut till en startelva, dels ha en djup förankring i klubben och dess vinnarkultur, men framför allt vara en person kapabel att bära denna kultur och föra den vidare. Inte förmedla ”tack skall du ha, nu är det dags för mig att dra vidare upp på karriärstegen”.

Summering: Genom sina val av lagkaptener så har Wenger indirekt underminerat sin position i förhållande till laget. Som alla vet så är Wenger ingen som höjer rösten i onödan, varför en total allians med en lagkapten är en av förutsättningarna för att hans (Wengers) order och värderingar skall föras vidare till spelarna.

Han har konsekvent valt kaptener på bara en eller två av de tre nödvändiga kriterierna och dessutom adderat en fjärde som, likt en dolk sedan huggit honom i ryggen. Han har utsett kaptener inte för att de nödvändigtvis är några ledare eller reella lagkaptener, utan som ett försök att få dem att stanna kvar i klubben.

Dagens kaptensval var väl för många tämligen logiskt. Vermaelen är känd för sitt uppoffrande slit, sina ljuvliga glidtacklingar och sina sena räder i motståndarnas straffområde i jakt på kvittering eller seger. Dock kvarstår det stora problemet: Han är inte så bra. Eller ja, han är bra, men han är inte en av de två bästa mittbackarna i nuvarande trupp, utan bara nummer tre efter Mertesacker och Koscielny. Och han har ju, uppenbarligen, inte fått fart på sina räddhågsna latmaskar till medspelare. Och inte heller fått dem att vinna…

Wenger och coachningen
Förr i världen hade Wenger förvisso en högst oskön ovana att plocka bort Bergkamp i matchens slutskede. Detta då Wengers datorprogram berättade för honom att Bergkamp alltid tröttnade och förlorade lite av sin spets, och därför borde bytas ut. Dessa idéer till trots så hade Wenger en underbar fingertoppskänsla att sätta spelare på fel positioner och få dem att bli ännu bättre. När vi gick obesegrade ur ligan hade vi två centrala mittfältare, Freddie och Bobby, som wingers vilket var ett uppenbart genidrag.

Wenger har forstsatt att, sin vana trogen, placera spelare på lite, för det otränade ögat, udda platser. Vi får numera se den centrale mittfältaren Ramsey som högerytter, yttern Gervinho som stiker och den centrale anfallaren Walcott som högerytter. Den centralt släpande forwarden Arsjavin har i Arsenal endast i undantag fått vara central utan mest framstått som långsam och lat ute på vänsterytterposition.

Så här ser en vinnare ut…

I många lägen verkar Wengers coachning inte primärt vara för att vinna matchen, utan för att vinna respekten i att ha haft rätt. Att det är viktigare att vinna på hans sätt än att vinna. Och där Bergkamp blev utbytt, där skrumpnade Arsjavin i samma förutbestämda utbytning och näste man till 65:e till 68:e minutsrakning är numera Podolski, som endast har fått spela en enda hel ligamatch.

Till detta skall läggas att Wenger ser på Arsenal som det dominerande laget. Att vårt sätt att spela fotboll skall tvinga motståndarna till adaption, inte tvärtom. Detta är förvisso en fin tanke, men även den hoppar upp och biter honom i baken. För Wenger vägrar att ändra spel utefter motståndarnas, vägrar ändra vårt spel för att utnyttja motståndarnas svagheter och ser hellre spelare spela på helt fel position än ändra spelsystem.

Summering: Där Wengers envishet tidigare var hans ledstjärna och vän är den nu hans störste fiende. Hans totala oförmåga att inse sina tillkortakommanden och enorma övertro till det repetitiva, är idag till stor skada för hans coachning under matcherna. Han må vara ett geni, men verkar idag helt sakna förmågan att kanalisera det för att uppnå resultat.

Hans laguttagning är stundtals rejält ögonbrynshöjande, hans sätt att få spelare att fullständigt gå ned sig och helt tappa i utveckling är allt mer skrämmande och hans närmast genant förutsägbara byten är inte bara stor humor för motståndarcoachen, utan har även en allt mer eroderande effekt på såväl individuella spelare som laget i sin helhet. 

Och där andra tränare ser över motståndarnas svagheter och ser till att utnyttja dem, där står Wenger kvar vid att vi spelar den bästa fotbollen och ingen motståndare kan komma här och ändra vårt sätt att trilla boll. Utifrån detta förlorar vi så oändligt mycket gentemot motståndare med smarta, pragmatiska och insiktsfulla motståndarskallar som, genom några små uppställnings-, spelar- eller bytesdrag, coachar oss sönder och samman. I sådana lägen tappar Wenger allt och har inget att sätta emot.

Wenger och den mentala styrkan
Wenger talar ständigt om truppens mentala styrka, men man ställer sig ibland undrande över Wengers egna. För i tidernas begynnelse visade han den enorma oviljan till, ja närmast hatet, att förlora och i hans ögon brann konstant en eld. Hela hans uppenbarelse kommunicerade, inte bara att han var den som visste och att vi var de som var bäst, utan också att här skall vi f-n i mig inte förlora.

Visst var han en jobbig j-kel som, lite barnsligt kan tyckas, som ”inte såg” de uppenbara sakerna som var till gagn för det egna laget. Visst var han en grinig gubbe som surade och betedde sig primitivt. Men han var en vinnare, han signalerade full koll och han kommunicerade just mental styrka. Han förmedlade vinnandets oantastliga självklarhet och han gjorde det på ett sätt som var omöjligt att ifrågasätta.

Den Wenger vi i dagens svåra stunder ser, vilken Wenger är det? Är det killen med kollen, killen som vinner och killen som vet? Den Wenger jag tycker mig se idag är förvisso fortfarande en Wenger som hatar att förlora, men jag tycker att han till skillnad från vad han gjorde förr, allt mer kommunicerar besvikelse, resignation och uppgivenhet. Hans gestikulerande längs med linjen blir allt mer desperat, allt mer visionslöst och mer genomsyrat av bitterhetens nedslagenhet. Där han tidigare ingav respekt, styrka och kunskap, där sprider han nervositet, maktlöshet och känslan av att ha blivit omkörd.

Och där han tidigare fyllde sina mannar med känslan av oövervinnelighet, av att vara steget före och av vetskapen om att vara i förarsätet, vad fyller hans agerande dagens spelare med? Vad får hans ständiga prat om mental styrka, nästkommande säsongs framgångar eller att vi visst kan spendera stort, för konsekvenser när alla och envar, inklusive spelarna själva, ser att det inte på något sätt stämmer överens med rådande verklighet?

Och där spelarna förr i världen såg upp till honom som en stark, envis och klok man, vad ser de i honom idag? Vågar spelarna fortfarande lita på att Wenger Knows Best? Tror de på det han säger och kan han återknyta de relationella band som nämndes i första avdelningen? Känner de att han är mannen som skall föra laget och deras egen utveckling på rätt kurs igen?

En allt för vanligt förekommande syn nu för tiden. 
Summering: Utan att lägga för stor vikt vid parallellprocesser måste vi ställa oss frågan var spelarnas loja, nervösa och veka insatser härstammar ifrån. Och vi måste också ställa oss frågan vem som faktiskt ansvarar för truppens mentala hälsa. De tämligen förvirrade, resignerade och tillsynes desorienterade spelarna, vem ansvarar för dem och den mentala ohälsa de så övertydligt visar upp? När de spelar lika många matcher som de andra så kallade topplagen, men ändå blir så mentalt urlakade att de inte lyckas prestera på plan. När ett i princip helt ordinarie Arsenal inte ens kan besegra ett League Two-lag, när de hänger så med huvudena så att en straffläggning blir rena mardrömmen, var är då den mentala styrkan det så vitt och brett talas om?

Och vems uppgift är det att få dem taggade, att få dem i form och att hålla dem i gott skick? Få dem stinna, laddade och fylla dem med känslan av att här skall f-n ingen j-vel släppas över bron. Är det UEFA’s FFP som skall rädda de små liven? FA’s samlade domarkår som äntligen skall sluta döma så där himla orättvist hela tiden eller är det vi konsumenter som måste sluta med våra elaka sånger från läktarplats, och genom gullig och uppmuntrande snällsång skall få spelarna att prestera när det blåser motvind?

Wenger och hans vänner. Summering och slutsats
Ibland känns det som om tiden gått ifrån Wenger och att han numera, trots sitt enorma inflytande över klubbens fotbollsmässiga styrdokument, står ganska ensam. Att han blir överkörd av styrelse och klubbägare och tvingas se spelare, vilka han satt enorm personlig prestige i att behålla, ändå säljas. Hans allt mer uppgivna uppsyn har säkerligen orsaker som du och jag bara kan fantisera om, men det känns som om hans arbetsmiljö är avsevärt svårare idag än den var för tio år sedan.

Frågor som då väcks är om han verkligen har förmågan att adaptera till den moderna fotbollens nya förutsättningar och om han över huvud taget har orken för att göra det, kvar. Och har han lusten till det? Drivet? Det känns på många sätt som att Wenger har den vackraste av fotbolls- och människosyn, men att rådande förutsättningar kräver ett större mått av cynism och pragmatism än vad idealisten Wenger förmår uppbringa.

Och var är parhästen han så desperat behöver? Var är dagens David Dein som plockar fram det bästa ur både klubben, dess omgivning och ur Wenger själv? Gazidis? Bould? Kroenke? PHW? Tja, kanske inte. Och var Wenger som den store inspiratören, mannen med de brinnande ögonen som fick spelarna att överträffa sig själv och uträtta stordåd? Den som fick spelarna att aldrig ge upp, aldrig tveka och aldrig vara oroliga? Oavsett hur hög eller låg kvalité dagens trupp håller, så är det Wengers uppgift att optimera den. Och för spelarna, som enligt mig inte tar fighten och saknar både en fungerande organisation och ett tydligt ledarskap på planen, vem bär ansvaret om inte Wenger och hans stab?

Om Wengers vänner tidigare var de intill döden lojala spelarna, så förlorar han nu för tiden en efter en till andra arbetsgivare som lovar mer i lönekuvertet och större chans till att få sola sig i de fina troféernas glans. Och det är nog också här kan komma att bedömas. Wenger går när Wenger vill gå, men hur många startspelare skall egentligen hinna lämna klubben? Vad är högre lön än hos Arsenal och vad är större chans att vinna titlar än i Arsenal? Och vad har klubbens respektive tränare för roll i respektive spelares bedömning av lämplig karriärutveckling? Vilka vänner, de som får hans arbete att inte bara bli möjligt utan även bära frukt, har han egentligen kvar i klubben?

Jag har inte svaren, jag bär bara på en känsla. Känslan av att det går utför med klubben och att ingen vet vad som är rätt lösning och ens vem som är rätt person att leda klubben. Är det Wenger, och i så fall i vilken roll/funktion, eller är det någon annan? Och i så fall vem? Och skulle denna någon ha tillräckligt många vänner i klubben och få de monetära resurser som han behöver för att utföra det Wenger, kanske eller kanske inte, misslyckas med?

Eller är det i stället något i Wengers vänkrets som inte stämmer? Har han valt, eller tvingats, att hänga med fel personer? Är det någon eller några andra som är på fel plats? Eller är det jargongen, kulturen eller bara känslan av väntan som tynger ned klubben i medelmåttligheten? Är stämningen runt samkvämsbordet för kass? För icktillåtande eller till och med för tillåtande?

Jag har inte heller dessa svaren, men kommer i nästa LSHKF-inlägg att nosa på ämnen som ägare, styrelse och klubbens ekonomiska tänkande. I detta ligger även klubbens lönestrategi och dess utjämnade lönepolitik, samt dess eventuella konsekvenser. Hoppas du haft en, om än inte god så i varje fall, läsvärd stund. Förhoppningsvis; på återseende.

Bilder från Flickr.com: Bould pekar av ”bbbbbbbb678”,

Wenger som vinnare ”Ronnie Macdonald” och

Wenger slår ut med armarna av ”Catalan Bola Photo Gallery”

Igår åkte vi till Valley Parade för att i ligakuppens kvartsfinal möta Bradford City, på fjärdeplats i League Two. För några år sedan såg jag Bradford förlora mot Southend på Roots Hall, vilket var en oerhört välspenderad fredagskväll, men något spel att tala om var det inte frågan om.

Så när stora Arsenal åker upp till Bradford för att möta laget som ligger ungefär 1000 tabellplatser lägre i det engelska ligasystemet, så tänker man att det liksom bara kan gå på ett sätt. Först hade jag tänkt hoppa över matchen och göra en såkallad social investering i min fru och vår stundtals tilltufsade relation, men efter att ha slagits av tanken att det skulle kunna vara kul att se Arsenals framtid få möta seniorfotboll, valde jag ändå att placera frugan i TV-soffan och mig själv i lillarummets mindre soffa, med fulstream på datorn.

När startelvan kom insåg jag direkt att det här bara kunde gå på ett sätt. Åt h-vette. Wenger hade motståndet till ära stärkt upp defensiven genom att låta Ramsey spela högerytter (City som City, typ) och Gervinho som stiker i en annars tämligen ordinarie elva, där endast Arteta fick vila för Coquelin. Borta var Eisfelt, Olsson och Meade. Borta var den där underbara känslan av ljusnande framtid och i stället hade det obekväma vittnandet om desperation och en klubb i fritt fall, allt mer påträngande.

Och inte blev det bättre när matchen trillade igång. Arsenal spelade som om vi mötte barca och höll skitnödigt bollen i sidled, kom över huvud taget inte i närheten av Bradfords mål och fortsatte den inslagna vägen att vara helt bedrövliga vid fasta situationer. Wengers förkärlek för zonförsvar firade ännu en triumf när Vermaelen lät sig bli tunnlad av Messi, förlåt random League Two-grovarbetare, och gav bort en frispark, vilken gav Bradford, lika logiskt som rättvist, 1-0. 

Arsenals representationslag fortsatte att bli totalt avklädda av en samling hantverkare som gjorde precis allt som vi inte förmådde oss till. De kämpade, de stred och de spelade bollen framåt. Matchens dittills bästa spelare Coquelin byttes, fullt logiskt i den wengerska världen, ut för Chamakh (minns ni honom?). Ramsey fick spela centralt och Gervinho släpades äntligen ut från centrum till den kant han gör minst skada på. Detta hjälpte föga men efter att Ramsey äntligen blivit utbytt och Rosicky kommit in, sattes ändå en viss fart.

Som en blixt från klar himmel byttes Podolski ut varefter AOC fick komma in och delta i den slutforcering som nästan kom till. Lagkapten Vermaelen lyckades till slut få en panna på bollen, Arsenal hade kvitterat och jag kunde småskrattande dra en lättnadens suck. För nu skulle det ju vara över, nu skulle de tvärrandiga inte orka kämpa längre och nu skull äntligen vår skyhöga kompetens i förhållande till deras mer basala division fyraklass, visa sig.

Icke sa däremot Nicke. Klockan tickade mot full tid och en förlängning tog vi där vi, i och för sig, framstod som något mindre kastrerade, men ändå inte fick något som helst gjort. Och som om tragedins dramaturgi inte kunde bli mer finlemmad gick matchen till straffar där landslagsmän Cazorla, Chamakh (kommer Marockos förbundskapten ihåg honom?) och Vermaelen visade nuarsenalska takter och missade, varefter vi hade förlorat det lilla halmstrå till pokalchans vi fortfarande hade haft kvar.

Wengers storsatsning, att spela de spelare han annars brukar säga vara övermatchade och trötta, gick precis lika skepprätt åt h-vette som precis alla och envar hade kunnat förutse. Den kastrerade desperationen fick ännu ett ansikte och idag är klubben, vad vi än önskar och hoppas, i djup skit. Mina betyg är som följer:

Szczesny: 2/5. Var, patetiskt nog, den spelare som höll oss kvar i matchen under första halvlek. Tog det han skulle, bortsett från att han sålde sig lite väl billigt på målet. Borde varit lika arbetslös i första som han var i andra.

Sagna: 1/5. Missade totalt markeringen vid Bradfords mål och var synnerligen svag matchen igenom. Blev förvisso övergiven av en Ramsey som säkert hade annat viktigare att tänka på än försvarsarbete, vilket ändå inte kan ursäkta Sagnas svaga insats igår.

BFG: 2/5. En av få som kom ifrån matchen med viss ära i behåll. Spelade enkelt och tog de, bortsett från lille Wells, ganska resliga motståndarna, med deras egna medel.

Vermaelen: 1/5. Jag skiter i att han gjorde mål. För en försvarares huvuduppgift är inte att göra mål utan att försvara och utifrån det måste en försvarare bedömas. Och Vermaelen försvarade inte igår. En av de som missade touchen till 1-0-målet och var, även bortsett från det, tämligen usel igår. Och hans andra syssla, lagkaptenskapet, levde han inte heller den upp till. Borde ha lett sina styrkor, men var bortsett från kvitteringen, hur blek som helst i sitt ledarskap.

Gibbs: 2/5. Var en av få Arsenalspelare som hittade skottknappen igår. Var mer winger än försvarare, men stod upp även i defensiven.

Coquelin: 2,5/5. Var förvisso även han en av de som missade touchen vid 1-0-målet, men var bortsett från det oerhört bra igår. Säker med bollen, lurig och initiativrik. Dribblade, avancerade med bollen och vågade testa skott. Nu var förvisso motståndet tämligen påvert, men om han fortsätter på inslagen väg kan vi utan vidare vila Arteta fler gånger. Byttes ut på tok för tidigt och onödigt.

Cazorla: 1,5/5. Vaknade så smått till liv under ordinarie tids forcering, men var ändå alldeles för osynlig. Cazorla skall ju vara en kreatör och ett drivlok, men lyckades inte alls igår.

Wilshere: 3/5. Lite otymplig i början, men närmast magisk därefter. Klart bästa spelare och underbar i sitt avancerande med boll. Hittade ytor som ingen annan, slog passningar som ingen såg möjlighet till och slutade, framför allt, aldrig att kämpa. Ett hjärta som bultade för klubben. Värmande i gårdagskylan.

Podolski: 1,5/5. Ja, vad skall man säga? Iskall. Verkade ändå ha en instinkt att söka sig mot mål, men eftersom anfallsspelet aldrig startade kom han heller aldrig igång. Jag såg honom, vid ett flertal tillfällen, stå helt ren ute på vänsterkanten och vinka till medspelarna om att han ville ha bollen. Fick han den? Nope.

Gervinho: -/5. Förvisso mer Wengers fel, för att spela en dokumenterat målsumpande snubbe som striker kan ju bara gå så illa som det gjorde. Helt okej när han får starta vid långlinjen och slingra sig fram för att sedan slå bollen snett bakåt, men jag såg honom bara lyckas med detta en gång. Och det mesta jag såg var grava missar och alibitouchar.

Ramsey: 0,5/5. Med Ramsey vet man vad man får och gårdagen var, vad än hans förespråkare hävdar, inget som helst undantag. Lämnade Sagna genant ensam i försvaret där han bara vid någon enstaka gång gav understöd. Slog för lösa eller för oriktade passningar och stannade, bortsett från ett fåtal tillfällen, alltid upp så fort han fick bollen Jäsp sade jag och önskade mig en eraserknapp i kvällspresent. Men det fick man ju såklart inte av Wenger. 

Chamakh: 0,5/5. Visade med sitt inhopp med all tydlighet varför han ligger långt ned i klubbens frysbox. Skulle säkert kunna tina upp om han fick mer speltid, men med insatser som gårdagens är nog den chansen tämligen ringa.

AOC: 1/5. Kom in och försökte sätta igång en avsomnad högerkant. Försökte och försökte, men lyckades inte. Slog bort inlägg efter inlägg och var inte alls vän med bollen. Ett plus dock för straffen.

Rosicky: 2/5. Fick till slut chansen att hoppa in och höjde genast lagets tempo. Rörlig med och utan boll och lyckades skaka liv i ett insomnat mittfält. Skulle självklart ha fått slå en straff, kardinalfel att han bestals denna chans.

Wenger: -/5. Ja du Professorn. Du spelade ett synnerligen högt spel när du satsade, i princip, allt i spelarväg du hade på hand. Och vilken brakförlust. För ditt lag och för dig. Ett monomental praktfiasko och en coachning som kan fungera som avskräckande exempel på vilken tränarutbildning som helst. Att sätta truppens störste målsumpare som striker och truppens mest sidledssege spelare som winger. Att byta ut matchens bästa spelare först av alla och sedan en av de få som faktiskt har gjort mål, redan i 65:e någonting minuten, är inget annat än generande från topp till tå.

Wenger hade chansen, inte bara att vila de spelare vars låga prestationsnivå han ständigt ursäktar med trötthet, utan också att visa att klubben under dessa överjästa slöhögar har spelare som vill någonting och som vet i vilken ände av planen motståndarmålet är beläget. Men han tog inte den chansen, inte den heller. Det kändes igår, som det också gjort ett antal gånger senaste tiden, som om han spelar spelare eller sätter dem på positioner, inte för att laget skall vinna och vara bäst, utan för att de skall bevisa att han själv hade rätt. Gårdagens coachning var bedrövlig, pinsam och smått generande att se.

Så då är vi ute ur ännu en tävling och frågan är vad klubbens styrande skall skylla på denna gång. Ojämn plan? För kallt? För utvilade och ickematchade spelare? För kämpande motståndare? Motståndare som försökte för mycket, spelade ett för rakt spel och hade den högst osköna förmågan att spela efter resurser? Ja, säg det.

I helgen firade jag svärmor som fyllde jämt. Jag kunde, tack före min fingerfärdighet och fallenhet för logistik, se matchen, men hade ingen möjlighet att skriva en Headmaster Ritual. Vi kan ju bara enas om att Cazorlas spel tagit sig vackrare uttryck än det gjorde i fallet i lördags, att det är lika oskönt när han gör det som när herrar Rooney, Young eller Suarez gör det, men att vi tog tre poäng, var bättre än vi varit senaste matcherna och nu, förhoppningsvis är på väga uppåt. Och så lämnar vi matchen där.

I föregående LSHKF-inlägg så gick jag lös på innevarande säsongs spelartrupp och uppgav också vad jag anser att den saknar. Eftersom ni är galna nog att en gång i tiden ha tillåtit er falla pladask för fotbollslaget Arsenal, så är ni kloka nog att inse att spelartruppen i sig, bara är halva sanningen i den förfärliga berättelsen om den nuvarande utförslöpa som klubben har satt sig i. Om ens det.

Idag tänker jag skriva om den man som med tiden har blivit smått synonymt med klubben Arsenal. Om mannen som tog över klubben första oktober 1996 och till den förde, inte bara spelare som blommade ut till världsstjärnor, utan även ett helt nytt sätt att se på sporten fotboll. Booring Arsenal blev scoring Arsenal, trängsmetoder lades helt om och inte ens spelarnas, skall vi säga något brittiska, mat- och dryckesvanor gick längre säkra, utan blev föremål för ett antal digra förändringar. Förändringar som inte bara gjorde laget bättre, spelares individuella prestationer bättre utan även kom att förlänga många tongivande spelares karriärer.

Wenger ansågs inledningsvis vara oerhört kontroversiell men blev, våren -98, förste ickebrittiske tränare att ta något så fint som den engelska dubbeln. Sedan har det rullat på med, inklusive nämnda dubbel, tre ligatitlar, fyra FA-kuppvinster, ständigt spel i Champions League och den fantastiska bedriften att, 03-04, leda laget obesegrat genom en hel ligasäsong.

Wenger fick tidigt smeknamnet Professorn och uttryck som ”Arsène Knows” skänkte inte bara trygghet till oss fans, utan verkade ha nästan magiskt hög sanningshalt. Sedan kom bygget av Emirates, oljelagen gjorde entré och inget blev längre sig likt. Varken för klubben Arsenal eller för tränare Wenger.

Wenger och spelarna
Wenger har vid upprepade tillfällen hävdat att vi inte köper, utan skapar, superstjärnor. Inledningsvis var detta evidensbaserat och ingen verkade ha hans koll eller hans fingertoppskänsla att finna karriärer som gått i stå, spelaröron som tillfälligt slokat och ingen verkade ha hans förmåga att göra denna sipprande sand till skinande guld. Wenger gjorde spelarfynd efter spelarfynd, han satte centrala mittfältare på ytterpositioner varpå folk hostade upp frågetecken vilka blev till utropstecken när spelarnas insatser visade att Wenger visst hade haft rätt.

Wengers bevisade fotbollsvishet gjorde, tillsammans med hans stillsamma och följsamma ansvarsdelegerande, honom till en högt respekterad och nästan faderlig figur för spelarna. Wenger jobbade med jämlikhet, ömsesidighet och solidaritet, och stjärna efter stjärna vittnade om busslaster av respekt till ”Bossen” och många var de som svor en fullkomlig och evig lojalitet till honom.

Bistra vindar blåser över hela Wengern. Bild: Flickr.com ”Catalan Bola Photo Gallery”

Sedan kom den moderna fotbollen och dess oljepengar, agenters ökade inflytande och en ökad självcentrering bland spelarleden. Detta tillsammans med, det av arenabygget framtvingade, Projekt Youth ledde ut klubben på en ökenvandring, varefter den eviga lojaliteten blev som bortblåst. Läget där Wenger sålde spelare i just rätt läge och när han själv ville, förbyttes till en exodus baserad på spelarnas egna initiativ. Vieira, Cole och Henry följdes av Hleb, Touré och Adebayor, vilka i sin tur fick uppföljare i Clichy, Nasri och en Fàbregas som i princip var Wengers egne son. Spiken i lojalitetskistan slogs i somras ned av Robin van Persie som inte bara varit i klubben i åtta år, utan även fått världshistoriens mest omfattande rehabiliteringsbidrag av Wenger och hans vänner.

Summering: Alla de relationella band som Wenger tidigare hade spelarna i, är idag historia. Lojalitet har uppenbarligen passerat sitt bäst före datum, varför Wengers många arbetsredskap har blivit uttjänta, kasserade och smått exotiska föremål för museiförvaring. Tanken är synnerligen vacker, men mötet med rådande verklighet allt annat än trevligt.

Wenger och taktiken
Den Wenger som gjorde Arsenal till den vinstmaskin vi var runt millennieskiftet, förde till klubben en såväl ymnig som mustig offensiv. Till denna hade Wenger ärvt en av George Graham drillad backlinje, vilken om sanningen skall fram på många sätt var själva grunden för den offensiv som Wenger byggde. När denna drillade generation väl, trots minskat alkoholintag, pensionerades eller varvade ned, köpte Wenger sig tid genom att åderlåta Sunday League-laget från N17 på Heart’n Sol Campbell.

I takt med att Project Youth sjösattes, skeppades även Campbell iväg varefter killar som Kolo Touré, Philippe Senderos och Johan Djourou sattes att, tillsammans med en personlighetsstörd fransman från Stamford Bridge, förvalta det defensiva arvet. Det gick väl sådär, kan man säga.

Wengers lösning på problemet blev kanske inte helt oväntat att vända blicken till Spanien, där fc barcelonas arv från Johan Cruyffs totalfotboll, hade visat sig bära frukt. Under denna period var Arsenal ett lag som just sålt sin lagkapten Vieira för att göra plats för Project Youths galjonsfigur Francesc Fàbregas vilken, som ni vet, hade några barndomsår i just fc barcelonas fotbollslekis, varför tanken i sig inte var så absurd som den idag lätt kan framstå.

Arsenal bytte från ett 4-4-2/ 4-1-4-1/4-4-1-1 till ett 4-3-3, men framför allt bytte vi från omställningsfotbollens Va-Va-Voom till possessionsfotbollens runtrullande. I början verkade detta vara klippt och skuret för Wengers fotbollsideologiska dogmer, men i takt med att de bästa spelarna lämnat klubben, har systemets bas urholkats och slutprodukten uteblivit. Det Arsenal som förvisso kanske inte vann så mycket, men ändå spelade den vackraste fotbollen, spelar idag en tämligen tempofattig och tråkig fotboll, att lägga till de allt sämre resultaten.

Summering: Med den ärvda defensiven i åtanke är det lite svårt att bedöma hur mycket av framgångarna som var allena Wengers förtjänst, lika lite som det går att stensäkert härleda dagens kräftgång till honom. Dock går det att skönja en förändring hos Wenger där han pragmatism och enorma lösningsfokus för att uppnå de önskade vinsterna, med åren i stället allt mer har kommit att handla om fotbollsideologi.

Tydligaste draget i Wengers relation till taktiken är dock att hans järnvilja och envishet idag håller på att bita honom i svansen. När han förr kunde pendla mellan att spela 4-4-2 i ligan och 4-5-1/4-1-4-1 i europaspelet, ändrar han idag inte en tum på sitt fastställda och oomkullrunkeliga 4-3-3. Detta trots att han endast i de bästa stunder har spelartrupp för nuvarande system. Wenger har aldrig varit en typisk matchcoach, men dagens ganska stelbenta förhållningssätt leder absolut inte laget framåt.

Jämför du med Manchester Uniteds Alex Ferguson, så finner du en man som varit med i sammanhanget längre tid än Wenger, men som ständigt vågar ändra spelsystem beroende på motståndare, på truppens dagsform och beroende på pågående matchers utveckling. Du ser insikt om de egna misstagen och mod att, exempelvis, byta ut en spelare som felaktigt blivit uttagen till startelvan. Du ser en tränare som uppenbart avskyr moderniteter, exempelvis i form av spelares skenande lönekostnader, men som är klok och cynisk nog att spela med i rådande spel, -om detta gör att hans lag blir framgångsrikt. Dessa sidor saknar jag i dagens Wenger.

Det här var ju också en rätt kul sysselsättning. Bild: Flickr.com ”Pig_Pen”

Wenger och Gazidis
Detta avsnitt hade jag egentligen tänkt kalla ”Wenger och affärerna”, med då England är ett land med invånare med hög fallenhet för snusk och semirelationella anspelningar, så hade tankarna bara farit iväg till saker som en före detta engelsk förbundskaptens spontana dambesök på kontoret, och bilder som de vill jag absolut inte leda er in i.

Så i stället skall vi tala om Wenger och Gazidis, eller snarare Wenger utan Gazidis eller om det nu är tvärtom. För sedan David Dein tvingades bort från klubben, och efter några år ersattes av Ivan Gazidis, så har Wenger inte bara förlorat en bästis på jobbet. Han har också förlorat det oerhört dynamiska samarbete som möjliggjorde alla de supersmarta spelarköp som han/klubben gjorde sig känd/kända för i slutet av 90- och början av 00-talet.

Wenger var då visionären och fotbollsideologen. Dein var den brinnande, men också synnerligen streatsmarta, Arsenalfantasten och dessa två hade ett oerhört tätt samarbete. De spenderade tid på kontoret men umgicks också privat och, enligt uppgifter, kretsade allt kring hur de skulle få klubben att bli bättre, att vinna mer och att drivas framåt. Dein hade sina fingrar i FA’s syltburk och hade inga som helst problem att låta dem dansa för klubbens pipa.

Och här, liksom på många andra sätt, går en tydlig skiljelinje att skönja. Gazidis är förvisso välutbildad och uppvuxen med sporten fotboll. Men han är akademiker och inte businessman och han är fotbollsfantast i allmänhet snarare än Arsenalfan. Platsen i Arsenal är ett jobb, som det på Pepsi, fast med bättre pröjs, med mer fotbollssnack i fikarummet och med mer tid i TV-rutan.

Och vem förhandlar, så bedrövligt dåligt, om spelarnas kontrakt? När vi ger på tok för höga ingångslöner, futtigt sitter och småsnålar vid förlängningarna och sedan erbjuder trotjänare och kulturbärare omklädningsrumsförnedrande korttidskontrakt. Är det smart? Är det långsiktligt? Är det till nytta för klubben?

Summering: Gazidis må vara hur grym som helst på sitt ursprungsjobb och de nya dealarna med Fly Emirates och med Nike/Adidas kan vara hur mycket hans förtjänst som helst. Men förr i världen gjorde vi fynd, vi lurade i förhandlingsvassen och vi högg både vilt och träffsäkert på blivande storbeten. Idag hämtar vi hit spelare med redan skrivna utköpsklausuler, kostnadsfria bosmans eller från klubbar vars shejk börjat sura över uteblivna bygglov och därför bestämt sig för att inte betala klubbens skatteskuld. Vi backar för stora prislappar men handlar reavaror som åker direkt i reservlags- eller frysboxkorgen och som snart visar sig var pengar kastade rakt i sjön. Är det rätt väg att gå? Är det bra affärer i långa loppet?

Till detta saknar Wenger en parhäst, ett bollplank och, framför allt, en jämbördig partner/en jämnvikt som kan tämja och fokusera honom på rätt saker. En gatusmart fixare som får Wengers drömmar att förankras i verkligheten och bli möjliga att genomföra. Det har han inte i Gazidis.

Det var allt för idag. Jag tar här en liten paus men återkommer snart med en uppföljning i form av en ”Wenger och hans vänner del 2”, där inte bara en avslutande summering kommer göras, utan där även Bould, samarbetet med honom samt Wengers mentala styrka kommer tas upp för diskussion och avhandling. Om dagens inlägg kretsat kring vissa strukturella svårigheter som omgärdar Wenger, så kommer nästa inlägg närma sig frågor av mer fotbollsplannära art.

Hoppas ni, trots det kanske inte endast upplyftande innehållet, har haft en berikande stund och hoppas att ni väljer att återkomma till nästa inlägg i ämnet ”Wenger och hans vänner”. På återseende.