Davidsson & Mannen

Ibland får man var nöjd med det lilla. Man för vara nöjd med att saker och ting inte stannar i det svåra utan lämnar det för någonting bättre och mer drägligt. Idag är en sådan dag. Man får vara nöjd med när en ond cirkel bryts, när en negativ trend övergår till en, förvisso nyfödd men ändå, positiv och när vi faktiskt får den hjälp vi nog ändå inte förtjänade.

Swansea City kom på sitt första EPL-besök och de gjorde de med värdighet. Ingen buss parkerades i bortalagets straffområde, ingen 8-1-1 uppställning och inget groteskt fulspelande a la Stoke, Birmingham och Toons. Ett Arsenal-light, med fotbollsspelande spelare på en majoritet av positionerna.

Swansea mötte ett Arsenal som på många sätt var nere för räkning. Efter den lilla lätta tillrättavisningen vi fick på Old Trafford, kändes det som om den här matchen var, om inte livsavgörande, så i varje fall helt livsavgörande. Just precis, så kändes det här hemma i casa de D&M. Abbot Ale på bordet och det i sällskap av en dosa finsus.

Så vad fick finsnuset då se av Arsenal. Jo, en målvakt som ännu en gång visar att han inte bara dansar en sommar eller livnär sig på spektakulära TV-räddningar. Sczcesny gör ännu en gång en bra solid och övertygande insats. Till detta hade han en backlinje som trots att den knappt kan komma överens om vilket orderspråk som gäller, gjorde en mycket bra insats. Visst kunde du se vissa brister i samspelet och visst fick Swansea i perioder äga mycket boll, men D&M satt och blev lite småförtjust i det jobb som linjen ändå gjorde.

På mittfältet visade Arteta varför Wenger gjorde rätt i att köpa över honom. Även han med några novisens misstag, men överlag en gedigen insats. Tillsammans med Ramsey och den snart odödlige Frimpong höll de nykomlingarnas ambitiösa mittfältsspel stången.

På anfallssidan var det väl lite si och så. Missar och rikligt med oskärpa, men då vi, för en gång skull, välsignades med lite oförtjänt tur, så fick Arsjavin göra ett mål från den vinkeln han är som bäst. Michel Vorm är en fullgod EPL-målvakt men vad höll han och hans försvarskompisar på med? Vi säger tack för kaffet och lägger in en ny snus. Mums fillibabba på en lördagseftermiddag.

Man of the match går till hela j-la Arsenal som inte föll i hop dom det korthus vi vant oss vid. Som kunde hålla en 1-0 -ledning och som kunde ta hem tre poäng, när man inte alltid spelat gladfotboll och katalansk rumba. Nu är vi på rätt väg igen. Tre nya poäng samtidigt som foolsen torskade på Britannia. Sämre kan man ha det. Nu tar vi fram en kall till, sätter oss i soffan och håller på Wanderers.

Och tackar Arsenal för njutningen i en lättnadens suck.

Att få gäster från Swansea är för oss medlemmar i Arsenal Sweden något speciellt. För även om man inte kan tro det när man ser Svenne Banan På Stan, plufsig i konturerna lufsa omkring i mysbrallor och solkigt överdimensionerad t-skjorta, så härstammar vi faktiskt ifrån de stolta och atletiska vikingarna som, för dryga tusen år sedan försökte lägga världen under sina fötter.

Man skulle kunna likna dessa vikingar vid en sorts blonda scousers, fast med elaka tillhygge och tokiga hattar istället för söndertvättade Adidasställ. Nu skall du som potentiell vikingaättling, inte bli allt för darrig här. För med största sannolikhet så räddas du av den invandring som under senare årtusendet haft den goda smaken att krydda vår genbank, vilken således inte bara består av råbankande muskulatur, utan även med, i de flesta fall, en ganska rik mängd av kognitiva förmågor och goda intellektuella förutsättningar.

Så sätt du dig lugnt ned i båten, du behöver inte oroa dig för eventuella scousersgener och du kan känna dig lugn i att du slipper tandavfall, inavel och år på torken. Vi skall återvända till Swansea och den relation staden har till dina båtburna förfäder, detta då det var just dessa som enligt sägnen, skall ha namngivit staden. Namnet skall härstamma ifrån våra vänner vikingarnas benämning, Sveins Ö, vilket efter år av piskande atlantvindar och språkligt förmildrat överslätande golfströmmar, blivit just Swansea.

Swansea City AFC är nu, som första walesiska lag, en del av Barclays fantastiska Premier League. Och det är inte annat än att man unnar klubbens fans detta. För de om några, har fått erfara hur svårt livet med en stark känslomässig bindning till en fotbollsklubb kan vara. Maken till berg-och-dalbana är svår att finna. Efter att ha legat still i andradivisionen i nästan 40 år, rasade klubben under slutet av 60-talet ned i systemets fjärdedivision och var i mitten av 70-talet bara en omröstning ifrån att få tvingas lämna The Football Leagues seriesystem. 

Efter denna dipp, sköt klubben upp som en raket på den engelska fotbollshimlen och gick från botten till seriesystemets toppskikt på bara drygt tre år. Det andades framtidshopp och klubben levde livets glada dagar i dåvarande division ett mellan 81 och 83 innan ännu ett fritt fall tog vid. Ett fall som förde klubben ned i fjärdedivisionen redan till 1986 där den föll till föga för gamla synder av katastrofalt skött ekonomi, ständiga managerbyten och nästan arsenalska vårkollapser.

Mellan åren 1995 och 2003 hölls klubben fången i återkommande gisslandramas av ständigt pågående ägarkaos, maktstrider i styrelserum och managers som knappt han få igång kontorets TV innan de lämnade eller fick sparken. Klubben var i så dåligt skick att de, våren –03, räddade sig kvar i The Football League genom att i säsongens allra sista match vända 2-1-underläge i halvtid, vilket skulle inneburit degradering, till seger med 4-2 mot Hull och ett säkrat nytt kontrakt.

Efter att ha touchat ligasystemets dyigt sanka botten, gjorde klubben plötsligt helt om. Med en ny och fungerande ägarstruktur, en snar flytt till en modern och inkomstbringande arena samt med en styrelse som faktiskt kunde hålla sams, skapades det för första gången på mycket länge, någon form av stabilitet i klubben. Den gamle mittfältsdynamon Roberto Martinez inledde sin managerkarriär och tog klubben från en darrig plats i League One till en stabil position just under den absoluta toppen av dåvarande Coca Cola Championship.

Martinez lämnade sedan för Wigan och den nuvarande Videoton-tränaren Paulo Sousa avlade ett något fransyskt besök i klubben innan den gamle Mourinho-adepten Brendan Rodgers tog vid och, måndagen den 30 maj, tog upp klubben till Barclays Premier League.

Så med tanke på den resa som klubbens anhängare har gjort och genomlidigt är det inte annat än att man känner för dem. Och att man, bortsett från deras möten med Arsenal, verkligen unnar dem en mycket god, lugn och välfungerande trygg säsong 2011-2012.

Welcome you Jacks!

Nu skall ingen av er gå i galen tunna och tro att blogginnehavaren lämnat tillrättalagda förleder för ankring i utomäktenskaplig naturhamn. Att blogginnehavaren hissat storseglet i helt fel vindar och av den anledningen ha dragit med sig fulsaker hem till den äktenskapliga hamnbassängen. Nej, här inne talar vi intet snusk, intet relationella slagsidor utan bara Arsenal. Arsenal, Arsenal och lite Arsenal till. Och det kan du skriva upp!

Idag är det onsdag och det är fortfarande ett par dagar kvar till Arsenals säsong 2011-2012 börjar. På riktigt, alltså. Vi har under detta uppehåll ånyo blivit varse om giganten fc barcelonas fortsatt väldigt osköna höga svansföring. Detta då deras viceordförande gått ut och inte bara förklarat vilka goda affärsmän de är utan även hur ruttna, emotionellt försvagade och kognitivt begränsade killarna hos Cescs före detta arbetsgivare är. Vidare att det var god etik och smart business som barca ägnade sig åt i somras. Jag som trodde det var vi som köpte honom snorbilligt och sålde honom för miljontals pund, men eftersom även jag är Arsenal så är väl även jag emotionellt försvagad och kognitivt begränsad? Blir man förbannad? Eller blir man bara trött?

Vi har ännu inte fått in rapporter om att en finsk sisu tagit sin tribut i RvPs orangea ovana att alltid lämna en landslagssamling skadad. Inga av lagets unga engelsmän har heller blivit utkastade från krog, kört bil nakna eller fångats på CCTV under pågående handgemäng kring någon gravid exflickvän. Vad vi vet, ännu. Våra nyförvärv har haft möjlighet inte bara till landslagsspel utan även till känslomässigt närmande till klubben. De har, som folk i farten brukar säga, haft möjlighet att landa som Arsenalspelare. Och det är ju bra.

Extremt dåligt och oskönt är däremot att både JW19 och TV5, enligt uppgifter, nu skall vara borta minst (JW19) alternativt upp till (TV5) två månader från spel. Det är så enormt irriterande och det känns som en invärtes bula vars bultande värk bankar en till galenskap. Kan detta skadehelvete aldrig ta slut? Och hur kommer det sig att våra spelare ständigt går sönder och att de varje gång blir borta så otroligt lång tid? Någon som vet? För det måste ju finnas en orsak, eller? Kan ju inte bara vara en radda slumpar, uppradade längs med motorvägen till eländet. Och varför måste vi varenda säsong behöva ägna oss åt denna ständiga rädsla för nya skador? Vartenda uppehåll fylls av ängslan och fruktan för nya rapporter om ännu några månaders frånvaro för ännu en av lagets så bräckliga stöttepelare. För det är likadant varenda gång: Ingen Arsenalfotboll att se på, men bara massa högst oskönt spekulerande i hur skadeodjuret växer sig större, starkare och än mer otäckt för var dag som går.

Det tvingas till oskönt spekulerande och det spelas på tok för få Arsenalmatcher i dessa tider av landslagsfokus. Dessa landslagsuppehåll som tvingar oss till avhållsamhet i vår rakt igenom osunt täta relation till laget vi älskar, njuter av och lider med. Detta som gör oss abstinenta, dessa kickar vi tillåtit oss bli torskar av och detta våra livs tomrum vi låtit Arsenal fylla. När det plötsligt är uppehåll blir det än mer tomt, än mer frostigt, kargt och rejält trist. Det blir liksom inte så gott, inte så spännande utan tämligen oskönt. Det är något som gnager dig, något som skaver inombords och något som kliar under huden som du inte kan få bort hur mycket dina naglar än försöker.

Du får inte riktigt ro, kommer på dig själv med ständiga blickar på klockan och med att bära en malande värk i magen. Alla nyheter är dåliga nyheter och du vill bara att denna dag, liksom nästa och nästnästa, skall ta slut, försvinna och att det äntligen får bli lördag eftermiddag. För då börjar livet leva igen. Då börjar tillvaron återigen ägna sig åt normalitet. Och då kan du äntligen förvänta dig att landslagsklådan försvinner och ersätts av ett elixir som alltid hjälper. Det som heter Arsenal FC. Kom lördag, kom. 

Den hamnstad D&M bor i, verkar göra allt vad som står i dess makt att förfula sig. Gatorna är som puckelpist i dagsmeja, kollektivtrafiken avgår aldrig i tid och gör sig mest bemärkt genom ett ständigt gnisslande ljud, vilket gör att den i bästa fall bara är i vägen. De hus som faktiskt byggs har redan börjat förfalla när de första gästerna flyttar in och den idrottsarena som just öppnades var omodern reda på planeringsstadiet.  Dock har det funnits ett ljus som likt ett minimalistisk tomtebloss lyst upp stadens annars kompakta estetiska bäckmörker.

Denna t-skjorta, designad av Arsenal Swedens mästerkreatör KP, har burits vid så många tillfällen som bara varit möjligt. Med av stolthet utskjutet bröst har en medelålders familjeförsörjare burit en tonårings ansikte för var krökt medmänniska att finna tröst i. Ett varsel om en gryning, en utsträckt hand till en vän i nöd eller en antydan till upprättelse för den betrampade och krumme. Nu har denne tröstbringare meddelat att han kommer att vara frånvarande från fotbollsspel mellan två och tre månader. Hans tillfälliga frånfall kommer vid sämsta möjliga tillfälle, då Cesc just har lämnat för barca och Girigbuken från Marseille valt blim-blim och karriärsgenväg på United Stadium. Så när luckor skulle fyllas skapades ännu en. Och vem tar den lucka som Wilsheres skadefrånvaro skapat?

Exit Wilshere, enter …who?

Diaby: Om du hade fått en guldtia för varje Den Nye Vieira du läst om skulle du vara miljonär idag. När Diaby i januari 2006, kom till Arsenal var han ännu en, men efter han blev söndersparkad av Sunderlands Dan Smith under våren samma år, har han inte på något sätt levt upp till förväntningarna. Långa perioder på rehab och oerhört ojämn när han väl spelat. Nej, Diaby fyller inga luckor i klubbens representationslag, endast i dess plånbok.

Ramsey: Lex Diaby revisited. Ramsey som kallades för Rambo av Cardiffsupportrarna föll även han offer för talanglösa engelska försvarsben och har därefter haft ganska svårt att övertyga. Inte skadebenägen som Diaby, men till synes räddhågsen och lite försiktig i sitt spel. Jag hoppas att Ramsey kan fylla tomrummet efter JW, men väldigt lite talar i nuläget för att så blir fallet.

Rosicky: Den lille Mozart kom till Arsenal efter ett fullständigt lysande kval till VM 2006, men han gjorde det i sällskap av ett skade-CV uppenbart helt inkompatibelt med EPL. Följden har varit fullständigt logisk och hans två inledande säsonger i klubben följdes av 18 månaders total skadefrånvaro. Senare tid verkar Rosicky kompensera det han förlorat i teknik och förmåga att skjuta mål, med ett stort mått av slit, riv och visat hjärta. Två bra försäsonger har följts av ganska ljumna insatser under EPL-säsongerna och Rosicky har fortfarande svårt att hålla sig i god matchform. Så hoppas, hoppas, hoppas, men nja…

Frimpong: Eller snarare Song/Frimpong. Inte alls JW´s magiska spelsinne och egentligen en helt annan spelartyp, ger denna jordfräs laget någonting helt annat, men samtidigt något vi förlorar när JW går på rehab. En explosiv fysik adderat till ett bra skott och en stor tilltro till den egna förmågan. I klubben sedan 9 års ålder har han ett dokumenterat hjärta för klubben. Kan han bara tygla sitt kanske något hetsiga temperament har Wenger en oslipad diamant att förgylla vår höst med.

D&M konklusion: Med Mikael Arteta och Yossi Benayoun i truppen, blir svaret på frågan bara ett. Eller kanske ett och ett halvt, eller snarare 1 plus 0,5 plus 0,5, ungefär. Rosicky och Ramsey kan säkert fungera bra med/bakom både Arteta och Benayoun, men svaret på frågan heter Emanuel Frimpong. Sida vid sida med Song skall han ges möjlighet att låsa det mittfält som både Ramsey och Rosicky (nej, jag har inte glömt Denilson eller Diaby, jag bara struntar i dem) har haft svårt för. Med ett lag fyllt av kreativitet som bara väntar på att bli förlöst, är det en solid centrallinje som är förutsättningen.

Den centrallinjen heter Szczesny-PM4-Vermealen-Song-Frimpong och allt annat är lyx, flärd och ögongodis. Med denna centrala kombon kan Arsenal återigen bli ett svårt lag att möta, inte fult eller ondskefullt. Inte Stoke, Blackburn eller De Jong. Utan tunga, trygga och så expansiva att kreatörerna kan få ro att skapa framåt det centrallinjen låser igen bakåt.

När det nu är landslagsuppehåll, och vi alla tvingas ta ett ofrivilligt uppehåll från laget i våra hjärtan, så passar blogginnehavare D&M på att ta just ett landslagsuppehåll från de plikter som kan sägas åligga honom. Av den anledningen släpper vi in Krönikör D&M och vi gör det, med tanke på den skaderisk dessa landslagsuppehåll brukar innebära för oss, på mest lämpliga sätt genom att publicera den första krönika, designad D&M, som publicerades i Kanonmagasinet, någon gång under tidig vår 2009. Vi ger er krönikan Skada, varsågoda. ............................................................................................................................................

Vi sitter alla dagar före, timmar före och spekulerar kring vilken uppställning vi kommer att mötas av i rutan. Vilka elva spelare Bossen valt ut denna gång, vilka som har visat begynnande form och vilka som skulle behöva vila eller bänkas av andra skäl. Vi spekulerar fulla av lust, tillförsikt och fulla av längtan efter att se de vackra röda tröjorna med vita ärmar, bäras av spelare, raka i stolta ryggar och med framskjutna bröstkorgar. Vi är Arsenal, vackra Arsenal, scooring Arsenal. Ingen djävel skall komma hit och trampa på oss.

Så kraschar vi, vi faller allt snabbare, allt djupare. Ner, ner, ner tills vi ligger under tv-bordet skakandes i fosterställning med fradga runt munnen som en rabiessmittad gycke och med pannloben intryckt av ett brustet hjärta. Ännu en av våra nyckelspelare är skadad, ännu en lucka i elvan som fylles av utfyllnad. Ännu en spelare vars konster vi lärt oss älska har, för dagen eller för de kommande tretton månaderna, tagits ifrån oss. Ännu ett tomrum att fylla med önskan om nästa förälskelse. För vi vill älska, vi vill se glimten av hopp i omskolade högerbackar och centrala mittfältsduos, med ambitioner som en högtrotsande treåring, men också med spelsinne som en dylika. Vi vill glädjas över att Wenger återigen vaskat fram ett guldkorn, ett flarn av en ljusnande framtid, en glimt av det vackra som skall komma. Det som inte är nersmetat och besudlat av förtryckande oligopol med händerna täckta av blod, det som inte sitter fjättrat vid en amerikansk låntagare med dollartecknad profit som främsta ledstjärna. Det som vi, som vuxna män, kan relatera till Indie, såsom i oberoende, obruten och såsom i fri.

Atleter som inte behöver gå upp 05.30 för att skynda till en tickande stämpelklocka redo att brisera av underskott, till en fabrik, ett kontorslandskap eller till ett sjukhus med överfyllda avdelningar med sorgkantade levnadsöden. Som slipper känna det värkande dåliga samvetet, stressen djupt inne i magen, över att ungarna fått stanna ännu en timma på dagis, trots att de första ord som lämnade deras strupar vid den tidiga upplockningen var ”inte dagis, idag, idag vara hemma”. Atleter vars enda uppgift är att vara hela och friska nog att producera goda resultat och vacker fotboll, 90 minuter i veckan, ibland 90x2 när glamourösa kupper kommer i deras väg. Atleter civilt utsmyckade i blim-blim och tokroliga hattar på sned.

Själv hamnar D&M, med ena handen i chipspåsen och den andra om pungen, djupt ner i tv-soffan. Flämtandes, förfasandes, svettig på alla möjliga ställen på den porösa kroppshyddan, med E6-flottig panna och folkölsplufsig i det stora hela. Långsamt förvandlas D&M från smärt och ungdomlig popkropp till Fragglarnas allsmäktige skräphög eller till en blobbkonturlig Avram Grant. Se vad Du har gjort med mig, Arsenal, se vilket monster Du har skapat. Ögon blodsprängda, som på västgötaslätten gick under epitetet ”röttepeckar” syftandes på smågnagares genitalier, med helghandlingsstora ICA-kassar under dem. Du har gjort hjärtklappning och sura uppstötningar till min vardag Arsenal. Frånvarande familjeförsörjare vid middagsbord, grubblandes över hamstrings och över skadeveckor som kallas tre, men alltid visar sig betyda sju. Du har förstört min nattsömn, värre än vad den förstföddas kolik kunde förmå. Se vad du har gjort, Arsenal.

Men, Arsenal. Du för och jag följer. Vart Du än går, så följer jag Dig. Du lade beslag på min själ och nu äger Du den, vare sig jag vill eller inte. Vare sig min fru och mina barn vill det eller inte. Vare sig min chef… Du för och jag följer. Du vandrar aldrig ensam, och med dig vid min sida gör ej heller jag det. I nöd och i lust, sannerligen, vinst genom harmoni, ja jösses.

D&M var och är metall; igår, idag och för alltid. Men under en period av den senare delen av uppväxten, idkades det inte hard rock utan indiepop. Eller som en recensent ur den lokala kulturjournalistiken uttryckte det; ”stadiumindie”, vilket måste anses vara något av det mest dynamiska uttryck, för att inte säga paradoxala uttryck, som kunde tänkas användas.

Bandet hette Planet Nick, rönte vissa ringa framgångar och nådde, med tanke på den samlade mängden kompetens och anlag, troligtvis så långt som bara var möjligt. I den ungdomliga ivern och hand i hand med stadiumindiens paradigm, så tryckte de små popstjärneaspiranterna upp egna tröjor att saluföra den lilla orkestern och för att saluföras i samband med deras konserter.

En av medlemmarna i bandet tog sig friheten att, i den ungdomliga ambitionen, trycka upp lite något frisläppt svävande tröjor. På en stod det: ”Planet Who?” på framsidan medan baksidan var tryckt med ”Planet Fucking Nick, that’s who!”, medan en annan, återigen i sann stadiumindieanda, bar texten ”Fuck You, I’m Nick” ”Planet Nick”.

Och lite så har det varit med vår egen Nicklas Bendtner. Det har liksom alltid varit ganska storvulet, ganska mycket larger than life men samtidigt också så oerhört indie. Det har tagits i från tårna och inga superlativ om den egna kompetensen eller begåvningen har varit för abnorma eller för asynkrona. Vår vän Nick har alltid bjudit oss på glimt i ögat, breda leenden och han har verkligen kunnat bära epitetet Super-Nick, som väldigt få personer skulle kunna göra.

Men han har också, liksom ovan nämnda popporkester, visat upp tämligen uppenbara brister, inte bara i adekvat självbild, utan i den reda prestationen. Han har liksom inte riktigt räckt till, inte riktigt tagit det sista steget och inte heller fått fram den där rosafärgade skotån i rätt ögonblick, för att exempelvis dräpa ett katalanskt rövarpack. Inte riktigt satt en av tusen chanser mot ett sunkigt Championship-lag i Carling Cup och snarare haft en second, third eller forth än en rejäl first touch vid frilägena. Ofta har han tvingats hänga på Arsenals högerkant, där han varit lika malplacerad som ett pretentiöst indie-band på en fritidsgård i förorten, men det är inte alltid prestationen utan personen, vi minns när vi säger, slutgiltigt eller tillfälligt, adjö till NB52.

För vi gillar dig Nick. Vi gillar ditt leende, ditt grandiosa själv och din aldrig sinande vilja att, trots att alla tidigare försök har misslyckats, försöka igen. Vi ser tillbaka på vår tid tillsammans och minns de för korta tröjärmarna, hur du njöt av att fira själv med allt ljus på dig och hur dina dribblingar såg ut att gå nästan i slowmotion., Vi minns inhoppet på Three Point Lane, din aldrig flackande blick och vi minns dig med ett leende. Och hoppas att du kommer att fortsätta le, fortsätta försöka men också att du kommer att sätta fler av alla de chanser du får.

Lycka till i Sunderland, låt kraften vara med dig och hoppas att du kommer att fortsätta vara just den du är. -Nicklas Fucking Bendtner, that’s who!

Då var fönstret äntligen stängt. Helt galna sista dagar och en moderniteternas styggelse rakt igenom, eller hur? Eller inte? Uppenbart är att utan ett sent fönster där Traoré med sällskap inte hunnit bli rundade av multipla manu-spelare, hade nog dagens trupp sett annorlunda ut. Så det som för många äldre fotbollsstofiler är en styggelse kan således visa sig ha varit vår absoluta räddning.

Oavsett så drar Herr D&M idag lättnadens suck. För sent igår kväll var jag övertygad om att jag, och bara jag och ingen annan, hade förstört våra transfer-chanser under detta fönster. Liksom många fans använder turtröjor eller andra attribut vid vissa svåra matcher, och på det sättet vill ge tur åt laget, höll D&M på att jinxa upp det totalt för Arsenal.

För under tisdagen flöt allt på enligt planerna. D&M gjorde jobbet med vänster hand och surfade med den högra på F5-knappen webben runt. En stadig mittback kom in, en lateral verkade göra detsamma och den där sydkoreanen verkade allt mer klar. Kaffe, duktigt med datortid och chefen på behörigt avstånd, det här fixar vi bra, jag och Arsenal, kände man allt mer upprymd.

Under gårdagen var läget plötsligt det motsatta. D&M var, på fönstrets sista öppetdag, inlåst på planeringsdag, utan någon som helst möjlighet att överse och bistå Arsène under hans tranferarbete. Ett snabbt forumflukt på lunchen men sedan åter in i mörkret. Och mörker var det. Alla rykten om talangfulla belgare, redan etablerade franska landslagsmän eller om ännu fler potentiella försvarsarbetare var som bortblåsta. Och allt var min, eller snarare min frånvaros, fel. Varför? Varför hade jag tillåtit mig och Arsenal att hamna i denna situation av total maktlöshet och indirekt destruktivitet? Varför, D&M, varför gör du så är mot ditt älskade Arsenal?

När planeringsdagen var slut så gick D&M all in på hjälparbetet, handlade hem finsnus, öppnade SkySport-Newsstreamen och gjorde vad som kundes för att avpollettera bag-in-boxen som låg och skräpade i kylen. Där, just då, var vi tillbaka på banan och nu skulle rapporterna om lyckade medicals och slutna avtal trilla in. Men döm om den nästan svindlande upplevelse som bringades, när nysningar, feber, frossa och knallröda ögon plötsligt satte sina klor i den febrilt fixande Arsenalarbetaren.

Med ett glas Inycon Pinot Grigio i ena handen och en karta Alvedon i den andra, studsade tankarna som flipperspelskulor i huvudet. D&M var nere för räkning och Arsenal likaså. Vad kommer att hända? Vilka kommer att komma in till slut och vad kan jag göra för att hjälpa?

Som ni vet så löste det sig ganska bra. D&M behöver inte säga förlåt, det var jag, det var mitt fel. Vi gick väl inte all in på världsklasspelare, men fick ändå en bättre backlinje och tre spelare som, med största sannolikhet, går rakt in i startelvan. Med de spelarna vi fick in så är det som det brukar vara med spelare ut och spelare in, värvningar som kanske var nära och värvningar som borde ha gjorts, men inte blev av. En herrans massa ”om” omgärdar både för och emot. För bland de uteblivna Hazard, Gourcuff, M´Villa eller Martins ligger alltid ett om de klarar omställningen till EPL, om dessa relativt unga spelare förmår ta ett stort ansvar och om de fortsätter utvecklas i den takt de gjort hittills. Detsamma är det med de vi fick in. Om Santos, Park och Mertesacker klarar adaptionen till den engelska fotbollen samt om Arteta och Benayoun kan hålla sig ifrån rehabrummet.

Wenger kunde, i fansens ögon, gjort bättre men han kunde även ha gjort avsevärt sämre. Om dessa Arteta och Benayoun håller sig friska har vi ett digert förråd EPL-rutin att ösa ur, vilket är något vi inte blivit bortskämda med. Om Santos även har en fungerande defensiv kan vi plötsligt ha gjort ett enormt bra byte när han ersätter inte bara Traoré utan Clichy. Om…

I varje fall kan vi nog enas om att det inte blev D&M´s fel att det gick som det gick. Jag behöver inte ställa mig på en avbönspall av IKEA-kartonger och tömda ölbackar och ljudligt, över nejderna, plåga fram pokerhajen Dilbas gamla ”I´m sorry”… och det får vi nog alla anse oss vara nöjda över.

Jag, D&M, har inte på något sätt skakat av mig söndagens vedervärdiga upplevelse, den ligger fortfarande över mig som en tung och mögelfuktig pläd. Tyngden och stanken gör sig ständigt påmind och inte en stund längre än en kafferast, går utan att jag tvingas se mig över axeln efter den rakt igenom vämjeliga fotbollsmatch som inte släpper mig ur dess stenhårda grepp.

Och om behoven inte var tydliga nog före, så finns det inte ens en gentilt wengersk möjlighet att bortse från det uppenbara, efter. Det står två onda sanningar i vars ett hörn och samlar ihop mörker att fördunkla oss i. Två ting som kanske inte helt omöjligt går hand i hand, men som håller klubben i ett allt fastare strypgrepp. 1: Vi saknar helt och hållet försvarsspel. 2: Vi saknar helt och hållet förmåga att ta hit världsklasspelare. Om möjligt skall jag nu försöka angripa de båda tengilska riddarna och föra dem ut i ljuset för en stunds skärskådning.

1: Det totala avsaknaden av ett fungerande försvarsspel: Den gamle husguden Martin Keown satt i en BBC-soffa för ett tag sedan och analyserade Arsenal och självklart kom han in på försvarsspel. Han kommenterade bilder av en Johan Djourou som ägnade sig åt allt annat än effektivt försvarsarbete, men hade den goda smaken att inte hänga spelaren personligen, utan angripa problemet genom att hävda att Djourou inte blivit ”well educated” i försvarsspel. Nu är förvisso Keown som före detta spelare men framför allt före detta assisterande tränare med ansvar för försvarsspel part i målet, men hans poäng var uppenbar. Arsenals försvarsproblem hänger bara delvis på uteblivna inköp, utan mestadels på att Wenger inte kan konsten, eller inte vill/underskattar vikten av, att träna spelarna på att försvara. Att Wenger inte heller har erkänt bristen och tagit någon annan till hjälp. Som han exempelvis gjorde när just Keown, under CL-finalåret 05-06 fanns med som ansvarig för defensiven.

Så Keowns åsikt var att vi absolut måste köpa in någon eller några bättre försvarsspelare, men att detta bara skulle vara en temporär lösning, då deras kompetens under Wengers ledning, inte skulle komma att underhållas och således gå förlorad under årens gång. Jag tycker detta är en oerhört viktig poäng och undrar hur den kan vara så uppenbar utan att någonting görs åt den. Hur är det möjligt att vi ännu inte har någon som Keown, någon som Parlour eller någon som Adams i staben av assisterande?

2: Vår oförmåga att ta in världsklasspelare: Visst var Arsjavin grej of the day, när han kom hit, men oj vad den transfern drog ut på tiden. Och visst var Nasri nästa stora sak när han kom till oss, men vart tog han vägen? Vi kan kasta hur mycket dynga på Wengers så kallade transferpolicy och på hans naiva Project Youth. Men tänk om dessa inte är hans ändamål, utan bara olika medel han tvingats ta till? Om det inte är hans naivitet som gör att han agerar och låter som han gör? Tänk om hans händer är bakbundna av styrelse, ägarstruktur eller annat och att han endast är en presstalesman lojal med sin arbetsgivare? Som Svennis när han redan visste att han skulle få kicken av shitty, men ändå höll god min vid Thailand-resan.

Tänk om det vi ser bara är toppen på ett isberg. Om den lönepolicy vi har inte är Wengers utan de ovanför honom styrande? Om han är ombudet som levererar beskedet och att han gör det, inte bara av lojalitet till sin arbetsgivare, utan även av kärlek till klubben? Att han önskar klubben ett bättre öde, men inte tillåts ge de löner som toppspelare kräver?

Om detta kan vi endast spekulera, men en sak jag med säkerhet saknar i denna svåra tid, vad som än är roten till den, är den pusselbit vi famlat efter ända sedan september 2008. En David Dein. En streatsmart länk mellan Wenger och klubbens styrelse. Ett socialt unikum och en brobyggare av högst ickeidealistiska sort. Nära vän till Wenger, men också en institution i klubben, utan den där gammelengelska jag-vet-bäst attityden vi genom åren har sett hos vissa andra i klubbens beslutande organ.

Förvisso var han emot byggandet av en egen arena och förvisso är han del av Usmanovs Red & White Holding. Men han är också en oerhört pragmatisk man, med ett enormt hjärta för klubbens bästa. En man som, tillsammans med Wenger, fått stagnerade, eller till synes helt avsomnade, karriärer att lockas över till Arsenal för att här ta en sådan ny fart. Det är nästan så att man undrar vad Dein/Wenger hade kunnat göra med förra sommarens transferkärlek Yoann Gourcuff..?

För kanske behöver Wenger inte mer av samma, röster som håller med eller talar samma språk. Kanske behöver han sina motpoler. Som en blindgalen Keown som håller i försvarstrådarna och en taktiskt slipad affärsman som David Dein som motvikt till Wengers, vad det verkar, idealistiska syn? Så visst måste vi ha in ersättare till förlorade spelare samt en mittback från det absoluta toppskiktet. Men vi måste också få in nya röster runt Wengers. Detta är D&M´s åsikt, vad är din?

Vi är inte en inköpt spelare från att vara titelaspiranter. Inte en inköpt spelare från att vara topp 4. Vi var inte ens en spelare ifrån att hålla jämna steg i dagens match mot manu. Vi var en spelare. En enda spelare som kan gå ifrån Old Trafford med, i varje fall, viss heder i behåll.

Den spelaren var inte Armand Traoré. Han hade förvisso old school-snyggt svarta dojjor, men det var ändå inte riktigt han. Det var absolut, och här skriver jag absolut, trots vad många Arsenal-fans tycker, inte Koscielny. Riktigt usla val, totalförnedrad av Rooney och totalt avklädd och synad. Det var heller inte på något sätt hans mittbackskollega Johan Djourou, som ständigt stod fel, agerade fel och vars totala uppsyn talade fel. Det kunde, till viss del ha varit League Ones ena bidrag till europafotbollen, Jenkinson, men hans andra gula diskvalificerade även han från den möjligheten.

Det var inte heller varken Rosicky, Ramsey eller den debuterande Francis Coquelin, trots att den sistnämnde gjorde vad som kunde förväntas av en ung ligadebutant som tvingades möta den stora ligans avslöjande strålkastarljus mot ett av världens bästa fotbollslag. Rosicky gjorde ett par livfulla tacklingar, men nej, det var inte han. Ramseys insats vill jag inte ens beröra, det skulle framställa mig i allt för mörk och sadistisk dager.

Av de tre anfallande Arsenal-spelarna kunde till viss mån Andrei Arsjavin finna acceptans för sin tillvaro, kanske på ett visst sätt även TW14, men nej, ingen av dessa heller. Lagkaptenen Robin van Persie, denne kille som under uppväxtåren bar en Arsenaltröja med JVC på bröstet, kunde ha blivit han, denna singularis persone grande. Men nej, eller, maar geen som han själv skulle kunna ha sagt. Att han, som kapten, la en sådan otroligt osäker, räddhågsen och impotent straff som den han gjorde, gjorde mig bara ledsen, nedslagen och mörk till sinnes.

Ingen av dessa ovan nämnda kan komma hem till sin säng och äga rätten att sova gott inatt. Ingen, ingen. Endast en person äger den rätten, och det är samma kille som idag, i en så kallad storklubb, släppte in åtta mål. Att släppa in åtta mål och ändå vara lagets bästa spelare säger kanske ingenting om den egna prestationen, men så otroligt mycket om omgivningens. För manuspelarna gavs all tid i världen att måtta in årets mål. De var obevakade, fridlysta och hade frikort till vad de än hade för avsikt att företa sig.

För Arsenal är i spillror, Arsenal är i fritt fall och Arsenal är nere för räkning. Ingenting har vi att glädjas åt, ingenting har vi att bygga på. Vår demontränare, en av världens 5-10 bästa fotbollshjärnor, var har du tagit vägen? Var det din taktiska briljans som, i 3-1 underläge på Old Trafford, satte in en 17-åring från League One som lösning på ekvationen? Var det din briljans som styrde skutan rätt och landade i en 8-2 förlust?

Nu är allt svart, hopplöst och tomt. D&M är full, börjar få ont i huvudet och skall gå till jobbet i morgon bitti. Men oavsett vilken slapp eller trubbig person jag är, skulle jag ha kunnat sova gott i natt. Om det inte var för 10 man och en tränare som lät mitt, ditt och vårt älskade Arsenal få falla ned i förnedringens nedsmutsade crashlandning.

Det sägs att man skall bryta ned för att bygga upp. Vi får väl enas om att Wenger nått i varje fall halvvägs på det spåret...

I morgon eftermiddag möter vi titelförsvararna manu borta. D&M skall dricka söndagsmiddag tillsammans med ett manu-fan, en West Ham och en som bekänner sig till LFC-tron. Arsenals frånvarolista är digrare än ett kriminalregister i N17 och vi har skador och avstängningar på grund av bröt, stök och Joey Barton. Av den andledningen har reseledare D&M plitat ned följande opartiska och högst sakliga bakgrundsfakta om våra motståndare och den stad de verkar i, eller just vid, eller vad f-nken de nu tycker där uppe i nordväst. Varsågoda.

För nu skall vi vända våra blickar mot den engelska industrialismens självaste livmoder. Staden lär ha sitt ursprung i ett romerskt fort som enligt uppgift restes några hundra år före Kristus antagna födelse. En massa soldater slog sig ner i området varefter områdets befolkning fortsatte med att slå ner varandra eller andra, under en herrans massa år.

De så kallade anglosaxarna höll området i hård tukt och förmaning, vikingar var sedan där och stökade till det fram till att den normandiske Vilhelm Erövraren, i området mer känd som Wilhelm The Bastard, körde hårt med stadens då ganska nedslagna invånare. Det har varit inbördeskrig, världskrig och irländsk befrielsekamps mest våldsamma inslag, som präglat stadens moderna historia. Detta gör att man får anta att klubbens superstjärna Wayne Rooney inte alls känner sig hämmad, utan snarare hemma, i denna historiskt sett något bulkade miljö.

Något som också präglat staden Manchester och dess invånare, har varit den ständigt pågående kampen, inte bara mot landets huvudstad eller mot den allmänna livsledan, utan även mot grannstaden Liverpool. Då Liverpool under perioder blomstrade som välfungerande hamnstad där grävde manchesterborna ned sig i skyttegravar, ända fram till att de själva grävde djuphamn och, i och med detta, konkurrerade ut Liverpool som områdets största handelsport. Efter detta steg arbetslösheten vid Merseyside i höjden och manchesterbornas stolthet över densamma likaså.

Klubben som Arsenal nu skall besöka kallar sig idag för Manchester United. Den bildades 1878 i den östra delen av centrala Manchester och gick då under namnet Newton Heath LYR Football Club. Den gjorde så fram till 1902 då de bytte namn till nuvarande Manchester United. Dock var klubben kvar i Eastlands närhet fram till 1910 då de packade ihop och lämnade innerstadens buller och bus för förortens, ja nästan landsbygdens, lugnare tempo och fridfullhet.

Efter att ha gjort så hamnade klubben i en något brydd situation. Detta då både förorten Trafford och förorten Stretford gjorde anspråk på att inhysa klubbens arena Old Trafford. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan eller kanske både och. Detta då arenan ligger i Trafford, men dess numera rejält utbyggda västra kortsidesläktare, är i nästan kuslig närhet till grannorten Stretfords gräns.

Puh, inte lätt att reda ut den härvan, men vi hoppas ändå att killarna i Trafford och killarna i Stretford är snälla mot varandra och under årens lopp lärt sig att hålla sams. Det bör dock tilläggas att fotbollsarenan Gamla Trafford inte skall blandas ihop med den närliggande, och ännu äldre, cricketarenan med samma namn. En cricketarena som sedan 1857 inhyst Manchester Cricket Club och burit sitt namn precis hela denna tid, vilket egentligen borde ha gjort fotbollsarenan till New Trafford eller Young Trafford, eller va f-n? Same, same but different names, fast tvärtom, liksom. Ja, de gör det inte lätt för sig, killarna i nordvästra England.

Nej, det verkar mest vara stök, bök och en hel del livfullt promiskuösa sömmerskor där uppe i nordväst. Ingen ordning alls, kortväxthet till följd av undernäringen och brottarkroppar med tillhörande blomkålsöron. Kanske inte konstigt att den gamle stilikonen och estradören Steven Patrick Morrissey under sin vistelsetid i staden, tyngd av vemod och bristande samhörighetskänsla, sjöng att Heaven knows I’m miserable now..?

-So hit em where it hurts. Up you Gunners!