Davidsson & Mannen

Ticktack klockan slår, man undrar vilken toppkvalité vi slutligen får. Ticktack klockan slår, man vrider sig i våndor varenda j-la ett år. Ticktack klockan slår, vad mer måste hända innan nästa stjärna går.

Ticktack klockan slår, men undrar ju någon stans hur Arsène mår…

Tack, med den småskolepoesin i ryggen kan vi konstatera att vi nu äntligen har det högst osköna Champions Leaguekvalet bakom oss och att vi således fortfarande kan försöka upprätthålla skenet av att vara ett storlag. Vi vet alla vad Wenger sade om scenariot om både Fabregas och Nasri skulle lämna oss och vi vet alla vad som hände. Vi har varit inne på symbolvärdet av dessa förluster tidigare, idag skall vi tala om de reella behoven som dessa spelares lämnande innebär för oss.

Vi har sex dagar kvar innan fönstret stängs, varav en kommer att spenderas i Manchester. Vi, här på D&M-redaktionen, är generösa av oss och ger Wenger fem och en halv arbetsdagar på sig att reparera den skada som uppstått.

Initialt bör det sägas att en mittback bara måste in. På min lista står det Cahill, Samba och sedan kanske i viss mån Jagielka. Jag skulle bli oerhört glad om någon av de förstnämnda anlände, men också glädjas åt Jagielka. Trots att Jagielka är mer av det vi redan har och inte, som Cahill och Samba, det vi egentligen behöver, nämligen storlek, styrka och respektgivande elakhet. Men allt är bättre än nuvarande Silvestre, eh… förlåt Squillaci menar jag.

Sedan över till det som inför silly-säsongen inte fick hända, att både Nasri och Cesc lämnade oss, och ser över vilka alternativ som kan bli aktuella. Självklart kan ett lag försöka ersätta de förlorade spelarna rakt av, i vårt fall söka en så lik kopia till Fabregas som bara är möjligt och en detsamma till Nasri. (Kanske även en Clichy-look-a-like fast då med fungerande positionsspel och rättställd inläggsfot, fast vi släpper det just nu. ) Denna strategi känns ofta rätt, att ersätta samma med samma, men jag tror den är ytterst svår. Dels för att dessa spelartyper av rätt kvalité bär prislappar med för höga siffror för Wenger, men även för att dessa karbonpapperstankar sällan fungerar i verkligen. Så låt oss se på några andra alternativ. Dessa kan självklart kombineras, allt utifrån tycke och smak.

Wengers Choice 1: Vi flyttar upp Wilshere på Fabregas plats och skolar in Frimpong på JW´s gamla. Mittfältet blir då inte bara mer defensivt och fysiskt, utan JW får även spela på den position Wenger spådde skulle bli bäst för honom. Ramsey och Rosicky kan agera rotationsspelare, eventuellt också Lansbury om denne stannar kvar, medan Diaby fortfarande inte kommer göra sig aktuell.

Wengers Choice 2: Denna är lik ovan nämnda WC1, men där Wenger väljer att inhandla någon, förslagsvis någon som just lämnat tonåren bakom sig. Här kan vi se någon som exempelvis Yann M´Villa från Rennes.

Wengers Choice 3: Mannen går bananas och handlar inte in bara nödvändig mittback och någon som i WC2, utan även någon som kan ta över efter och ersätta Nasri. I nuläget verkar det, i sådana fall, inte kunna bli någon annan än Lilles Eden Hazard. Lille uppger sig inte vilja sälja, men Wenger får en, ursäkta eventuellt nedsättande uttryckande, lidnersk knäpp och dundrar upp sedelbunten varpå de gå ned i splitt och säga ja.

D&M Choice 1: Vi flyttar ned Robin van Persie som nummer 10 och inhandlar en renodlad striker/nr 9. På något spanskt överskottslager eller i någon italiensk kurva finner vi en kille som kan få smörpass av RvP och göra en herrans massa mål. För visst gör RvP, mellan rehab-varven, många mål, men hans egentliga potential adderat med klubbens nyblivna behov, gör att han får ta ett steg ned och bli vår nye Bergkamp.

D&M Choice 2: Galenpannan Barton lockas över på fri transfer och får en uppgift som moralhöjare och etisk mentor åt våra småkryp till juniorer. På det centrala mittfältet roterar Barton med Song, JW, Frimpong, Ramsey och Lansbury, medan JW också avlöser Rvp som playmaker. Till kanterna handlar vi in någon Hazard-snubbe att göra motståndarnas ytterbackar snurriga. Är det stor skadefrånvaro centralt går Arsjavin in och trollar fram bollar från nr10-platsen.

D&M Choice 3: Wenger trollar med knäna och får en playmaker av världsklass för en halv special grillad med västkustsallad och en årsprenumeration på Buster. Denna playmaker pendlar mellan Cesc´s gamla och Nasri´s gamla platser och utropas, någon gång i januari-februari, till den nye Kaka. Till detta tar vi in Scott Parker för fyra miljoner pund.

Joker i D&M-leken är schackspelsdominanten och snilleblixtaren Bastian Schweinsteiger. Förvisso bunden till Bayern i form av ett långt kontrakt och cup-tied. Förvisso förväxlande lik Bastian Schweinsteiger, men j-klar vad vi saknar en tysk i laget. Blir inte jokern aktuell, så har vi pengar över även till en vänsterback, varför Traoré lånas ut eller säljs och erfaren backup kommer in.

Analys: Chansen att någon av D&M´s idéer blir verklighe kan anses ligga mellan 0 och 0 %. Säkerligen kommer det i stället att sluta i ett Wengers Choice 4, vilket kommer att innebära att en erfaren spelare, a la Squillaci, kommer in, spelar tre matcher, gör bort sig totalt och sedan förvisas till bänken och CC-spel. Alternativt en van der Vaart-liknande transfer där vi alla kommer att prisa Wengers förmåga att upptäcka de röda realapparna där ingen letat och allt blir frid och fröjd. Birminghams Dann ratar i sista stund resandefolket och kritar på ett backup-kontrakt, varpå Wenger berättar för honom att han är toppklasspelare varför Dann blir lika förvånad över detta som du och jag. Till detta landar  han ”Näste Fabregas” i form av random fransk junior med afrikanska rötter och längtan efter spel i ACoN.

Konklusion: Obligatoriskt köp av startklar mittback. Till detta ytterligare två spelare redo att starta ligamatcher, ett antal platsrockader kan komma att bli aktuella. Detta samtidigt som Frimpong får allt mer speltid och alla älskar honom för precis allt han gör. Ungefär så, hur ser dina val ut?

Det är så här det skall vara, det är det här mitt Arsenal är. Som en boxare, svullen av yttre våld, groggy och desillusionerad, nedslagen och sittandes på alla fyra. Där publiken fått vittring på blod, redan cashar in på bettet för att få se honom resa sig på nio. Att ha kraft kvar till ett enda slag för att sedan lyckas få in det rakt i motståndarens stelnande hånleende.

Som ett sent tillfrisknande av en nära anhörig, som ett återdraget varsel om uppsägning eller som ett negativt svar från STD-mottagningen. Det här är mitt Arsenal. Som att rättvist ligga under med ett noll i halvtid för att sedan ändå vinna matchen. Som en lättnadens suck, ett vunnet remi eller ett senkommet brev av upprättelse.

This is my Arsenal. Uträknat, utskrattat och på dekis. Hånat, bespottat och övergivet av dem som borde har varit där för oss, som borde ha burit oss när vi som mest behövde det. Dåliga och utan det vackra spelet. Som en parafras på Millwalls klassiska ”No one likes us, and we don’t care.“ Så långt från tiki-taka du någonsin kan tänka dig, men med omställningar som ställer om världen till god. This is my Arsenal. Knästående och ragglandes, tärda av svåra år, bara väntandes på den sista sparken i ryggen för att cementera fallet, frambringar vi en pistongrörelse som krossar motståndarnas kulor.

Ett billigt trick, en låg nivå och ett skakande huvud. This is my Arsenal. Fulspel, fattigdom och utan flärdfullt ryshpysh. Blekrosa engelsk hud mot solbränd italienskt nopprad dito. Utan framtid, utan lullull och bara bergtagen av nuets magi. Bit för bit tuggar vi oss fram, meter för meter klättrar vi upp ur bråddjupet och millimeter från millimeter reser vi oss från den smutsiga asfaltens förnedrande kyla. Vi spottar blodet i ryggen på antagonisten, men vi viker aldrig ned oss.

Rätt eller fel, orättvist eller ej. Vi är fortfarande kvar, fortfarande där och fortfarande vid liv. Stolpskott, straffräddningar och utan fungerande mittbacksduo. Inte vackra, inte solitt täta, vi står fortfarande upp. Som en lättnadens suck efter sömnlösa nätter av vakande. Som en trötthet du längtat efter, att tillåta dig att känna. Som en lövskog efter åskväder, som ett förlåt efter upprivande bråk.

Det här är mitt Arsenal. Det är det här jag känner igen och det här jag lättast kan relatera till. Vi är alla olika, vi tycker alla olika om vad som är bäst, vackert och vad som egentligen är Arsenal. Men det här är mitt, hur är ditt?

Minns ni den lilla isländska sångerskan Björk och hennes låt ”Army of Me”? Den ultrasuggestiva basslingan, de statiskt hamrande trummorna som tämligen marscherade in i ditt medvetna och med den nästan änglalika sången svävande svindlande högt över den övriga låten långt, långt där nere. Kommer ni i håg?

Och videon? Där den späda och nästan docklikt sköra Björk, i en tid oändligt lång före SUV-ens, framför ett jättelikt fordon genom en gothemskt urban öken. Där hon ur sitt eget inre finner bränsle för vidare färd för att sedan förinta dumhetens självgodhet för den goda mänsklighetens uppvaknande. Boom, där kör hon över. Boom, där gör hon det en gång till.

Och just precis så som superhjältinnan Björk manglar ned och kör över världens alla små onda människokryp, just så, om än något mindre feminin, vill D&M se Arsenal agera i morgon kväll. Som en tre äpplen hög superhjälte som framför sig själv som en manglande monsterbil. Helt opåverkad av yttre omständigheter eller påfrestningar, som med superkrafter fortsätter sin kamp mot fotbollens skitstövlar.

Som Jack Wilshere förra säsongen. På gränsen till påfrestande dynamisk, nästan generande begåvad och med ena benet fortfarande i barndomen, läxade han upp fullvuxna katalaner som framstod som snoriga dagisungar, gnällandes över bristande uppmärksamhet från fröken. Eller som Arsjavin på Anfield Road, våren –09. Utan pardon, utan nödutgångar och fast utan någon Silvestre i backlinjen. Sådana skall vi vara i morgon kväll. Till synes små och bräckliga, till synes på randen till avgrunden och till synes i centrum för salvor som avlossas från alla håll och kanter. Elva snabba och till tänderna beväpnade små arméer. Uträknade av alla, med avstängd härförare och allmänt luggslitna men ändå de som får in sista sparken, vinner den sista avgörande millimetern territorium och sedan avgår med segern.

Intet ont om Udinese, men detta är inte bara matchen om miljonerna, detta är matchen om morgondagen. Detta är matchen som måste avsluta en sorgligt demoraliserande fas och påbörja en annan av dess raka motsats. En fas där färdiga spelare verkligen lockas till oss, där toppspelare vill förfinas och där spelare väljer Arsenal för att deras högsta önskan är att vinna. Om man skall tro på rykten så blir vi, om vi går miste om CL-spel, också utan värvningar av stjärnor. Så ont leder till ont och gott leder till gott. Därför är denna match inte bara en match. Det är ett vägskäl, en skärseld men också en potentiellt tickande bomb.

Med Wenger avstängd, Nasri kvar i England, allmänt elände och tandagnisslan till alla och en var. ”Arsenal är ett sjunkande skepp och spelarna gör vad de kan för att lämna i tid.” Låt folk tro att vi är impotent ofarliga, så visar vi att vi är dödligt giftiga. Låt folk skratta ut oss, låt dem hånfullt nedlåtande se på oss, så tar vi dem när de minst anar. Låt dem hävda att vår tid är över och att vår väg leder nedåt, så skall vi sparka uppåt som de aldrig hade kunnat förutse. Boom. Och sedan Boom en gång till.

Song, Frimpong och kanske en färdigrehabiliterad JW. Boom. Szczesny och Vermealen tryggar försvaret och släcker ned Di Natale med bihang. Gervinho och Arsjavin attackerar på flankerna och mästerstrateg van Persie leder sin rödvita arme av blixtkrigande underhundar att riva Udinese i trasor. Där satt den. Där tog vi dem. Och dem. Och dem där också. Den här fotbollsmatchen är inte liv och död, den är mycket mer än så.

And if you complain once more, You’ll meet an army of me.

Come on you Gunners.

Idag är det måndag, men inte vilken måndag som helst, utan måndagen efter lördagens hemmapremiär mot Liverpool FC. Och hur det gick i den matchen är det väl inte längre någon som inte vet. Det gick rakt åt h-vette. Inte ett rätt i boken utan bara fel, fel, fel och ta hem läxan igen, gör om, gör rätt.

Många av oss hade nog suttit och hoppats på en liten överraskning, sådär lagom till matchstart. Vi hade, fulla av längtan efter positiva nyheter och upprättelse, sett framför oss hur en Cahill, en Parker, en Baines eller varför inte en Hazard, presenterades lagom till avspark. För att göra laget så j-kla mycket bättre än vad det nu är och för att gjuta nytt mod i oss just nu så tillknycklade Arsenalfantaster. Men inte heller det fick vi se. Vi fick se en Nasri, som enligt alla jordens fotbollskällor, redan har sina bopålar nedslagna i Manchester och vi fick se ett inhopp av Bendtner vilken under, i princip, samtliga sommarens dagar, hävdat sig vara på väg ifrån oss.

Vi fick se ett av årets nyförvärv; den nittonårige högerbacken Jenkinson göra hemmadebut, och vad f-sen, han var väl inte helt fel ute. Vi fick se en mittback som vi för några år sedan hämtade från den katalanska sophögen och vi fick se honom bredvid en Vermealen som faktiskt visade en del av det som gjort att många av oss ser honom som en frälsare.

Men bortsett från nämnde Vermealen, kapten RvP och vår välsignade Sagna, så fick vi mest se en herrans massa tonåringar. Inget ont i det. Men när Liverpool bytte in Suarez och Meireles, då skrämde Wenger livet ur Dalglish genom att byta in Lansbury och Bendtner. Där LFC genom sina byten helt kunde ändra sitt anfallsspel, där hade Wenger inget som helst medel att ändra på den negativa trend laget var inne i. Non, nada, nien.

Och här har vi ett av alla de problem vi just nu brottas med. Vi har lånat ut Denilson och Vela, Nasri och Bendtner är, enligt uppgift, på väg bort och vi har redan sålt Clichy, Eboué och Cesc. Det blir, skall vi se här nu, en, två, tre, sju mer eller mindre etablerade spelare ur A-truppen. Och detta har vi löst genom att inhandla Gervinho. Hur många personer är Gervinho? Ja, just det. En. Skall vi se, här. Sju personer ut, en in. Sju minus ett är?

Vi kan tycka vad vi vill om Denilson och Vela, även om nutida Eboué och Bendtner också för den delen. Men att ersätta sju luckor i en seniortrupp med en färdig spelare, det är inte ekvationens lösning. Köper du bara in juniorer så har du bara juniorer att sätta in. Köper du inga toppklass-spelare så har du till slut heller inga toppklass-spelare att tillgå. Lördagsmatchens byten var bara en av många påminnelser om detta vi fått. Liverpool har handlat färdiga spelare, hade färdiga spelare i startelvan och även färdiga spelare att sätta in från bänken.

Nu känner vi alla till Wengers policy om att fylla på underifrån, men en sjuttonåring blir inte en redo A-lagsspelare bara för att han sätts på en EPL-bänk. Och en oprövad 19-åring är inte en världsklass-spelare bara för att han säljer tröjor i vissa delar av Asien.

Så samme Wenger som brukar tala om spelare i termer av antal och inte av visad kvalité, har här inte alls gjort sin matteläxa. Sju minus en blir inte noll, såsom i samma. Det blir minus sex. I vårt fall sex seniorspelare färre i truppen som, enligt Wengers fjolårsord, skulle bli bättre än den som totalt tappade fattningen under våren. Jag får det inte att gå ihop. Inte D&M heller. Gör du?

Klubben räknar fel eller använder fel räknesätt och det kan komma att stå oss dyrt. Fler minus kan komma att följa och därpå än fler. Bilden stämmer inte. Siffrorna på svarta tavlan blir bara en enda stor röra av röda minus. Varför bygga en toppmodern arena för miljontals pund om det ändå inte skall spelas toppfotboll på den? Varför ha en uttalad målsättning att vinna ligan när spelarna inte ens har lämnat Youth Cup bakom sig? Varför investera för framtiden när man inte ens har koll på nuläget?

Ja, D&M vet inte. Det känns bara falskt, otajt och väcker en fadd smak i munnen. Vad vi än tvingas lyssna till, på presskonferenser eller fansträffar, så rullar det en massa pengar och de verkar rulla åt samma håll. Och det är inte åt ditt, mitt eller Arsenals bästas håll...

Under gårdagens fullständigt avskyvärda förlustmatch mot det röda resandefolket från Merseyside, så fattade D&M ett beslut. Någonstans efter Frimpongs utvisning och i samband med LFC´s dubbelbyte, ungefär där förstod D&M vart det balkade och tog också konsekvenserna av det självklara scenariot. Efter beslutet skrev D&M en text om en av ungdomsårens verkliga hjältar. En sann saga om uppgång och fall, ett verkligt exempel på hur den eviga ungdomens lågas självklart förutbestämda slocknande. En berättelse om hur livet kan behandla oss människor.

För vad fanns det annars att skriva om? Vermealens solida mittbacksinsats, Sagnas dito på vänsterkanten eller Szczesnys uppenbart ljusa framtid? Tjaa, absolut men det gick ju ändå åt h-vette. Frimpongs första halvlek, vilken gjorde oss alla nästan kompiskära i en nittonårig Wenger-produkt gone bad? Ja, men han blev ju ändå utvisat och grävde inte bara ett bråddjup för dagen utan även för nästa helgs match mot manu.

Dessa spelare var väl ungefär allt av ljus och värde medan resten var rent och skärt mörker. Mörker och bara mörker. Ni alla såg vad som skedde, det var ond bråd död på en fotbollsplan där ett storlag vek ned sig för att bli ett lag av små räddhågsna pojkar. Precis som du. Arsenal hade ingenting, vi var ingenting och hade ingenting att glädjas åt. Liverpool var inte bra, men vi var bara oerhört sämre. Och vilken balsam skulle finnas att lindra den smärtan?

Så i stället skrev D&M, med full insikt om konsekvenserna, en text om ett tragiskt levnadsöde, en text full av långa meningar, adjektiv och multipla kommateringar. Och självklart blev responsen den förväntade. Kommentatorsfälten fylldes av ”avgå D&M”, ”skitmatch och skitblogg”, ”försvinn D&M och ge oss Kicken tillbaka”, etc. Det användes versaler och imperativ av dess mest smutskastande slag. Och uppenbarligen var det många som inte förstod inte ett endaste dugg. Eller så förstod de kontexten, men var bara så dj-la arga.

Uppenbarligen har många av oss inte följt Arsenal länge nog. Uppenbarligen handlade det om en frustration, om en vrede, om känsla av hopplöshet och om en herrans massa annat onämnbart, som uppenbarligen behövde få komma ut. Men många saknade lämpliga fack att lägga det i, många visste inte hur man gjorde, hur det var att följa ett lag så bedrövligt långt ned i gungfly som Arsenal just nu är.

Ont skall med ont fördrivas. Gårdagens text var och gjorde ont, precis som matchen på vilken den följde. Många svarade med ont tillbaka och D&M var beredd att bära den samlade mängden smärta inom alla era bultande Arsenal-hjärtan. För nu gör det ont, det dags att ni inser läget och vänjer er. För i år kommer det att göra ont. I år kommer ni få lära känna smärtan, långt mycket djupare än den slentrianmässiga besvikelsen över att Wenger inte satsar högre än fjärdeplatsen. Det här är bara början. Vänj dig vid det.

Och nej, D&M har inte ersatt Kicken, han är fortfarande bloggande på sidan. Peripetie likaså. Vi ersätter inte varandra utan kompletterar varandra. Du väljer vad du läser och ansvara för vad du skriver, precis som D&M gör. Och nu är vi i djup skit, nu står vi med smörja upp till knäna och endast Wenger kan göra någonting åt det. Vi kan skrika på avgång åt än den ena, än den andra, men vi är likafullt endast åskådare. Du kan ingenting göra och ingen kommer höra vad du vill säga bara för att du skriker högst, använder versaler eller kallar folk för horungar.

Så välkommen till verkligheten. Det är så här det är att nära följa ett lag, det är så här det är att leva ett verkligt liv. Livet är inte alltid kul. Ibland är det skoj men i många stunder så är det rätt tungt. Med eller utan favoritlag som alltid vinner och garanterar än en plats i snackisarnas hierarkitopp . Med eller utan sockerpappa och med eller utan social prestige, ibland gör det ont. Precis som det gjorde ont igår, och ont skall med ont fördrivas. Eller vad f-n trodde du själv, pojk?

…det räcker för mig. Så skrev en gång en av Sveriges stora nutidspoeter. Eller sjöng en stor populärmusiker eller skrev en gång en ung och begåvad skribent. I sin kontext så var orden både mer avvikande och utstickande, som de var uppenbart självklara och till fullo logiska. Lösryckt förbryllar de men som pusselbit i rätt sammanhang målade de upp en bild så begriplig att det nästan gjorde ont.

Samma poet/sångare/skribent, startade kanske sin karriär som evigt ung i en nyromantisk poporkester. Ungdomligt slät, oförstörd och evigt vacker, estetiskt frigjord och fullständigt obesvärad av morgondagens eventuella konsekvenser. Ständigt på jakt efter nya gränser att passera och ständigt sökande efter nya regler att nonchalant bryta mot. Där det svenska folkhemmets gator kantades av röda gubbar gick den unge mannen mot samtliga han såg. Han gjorde oberoendet till konstart. Han satte ett obetalbart värde i att inte bry sig och odlade ytans glans och själens totala dekadens.

Med en stilla gäspning sträckte han sig efter konjakskupan. Med en nonchalant hängande hands beniga fingrar höll han cigarettförlängaren som om rökandets förströelse var både livsavgörande och dess enda innehåll. Att verka med stil, vackert lidelsefullt och att engagera, samtidigt som om ingenting någonsin kunde få honom att bry sig. Den obekymrade ungdomligheten gick hand i hand med den ständigt närvarande självdestruktiviteten. Dekadens och degeneration blev till en liten mouche nedanför ett vitsminkat kindben.

För några år sedan satt D&M på en krog i den lilla hamnstaden. Det tittades på det blågula Zverige som kvalspelade mot något europeiskt blåbär, Svenne Banan var maniskt upphetsad och från topp till tå iklädd kvällstidnings- och ölfabrikatsreklam. När sällskapet hade genomlidit en sisådär 15-20 minuters antipropaganda, gled en suspekt klädd individ in i salen och satte sig ned framför en av TV-skärmarna. Mannen såg ut att vandra i ålderns höststormar, hade långt tovigt skägg och stripigt hår.

Mannen väckte, i den nationella glädjeyran, initialt inte mycket till uppmärksamhet. Men efter ett tag började D&M lyssna till hans röst. Inte till vad han sade, utan till en liten rest, till en diskret undanskymd ström av lenhet. En ljus och nästan pojkaktig korsning av uppländska och blekingska gav sig till känna under det spruckna rasp som bara en man, väl bekant med livets hårda erfarenheter, kan ge ifrån sig.

Efter detta auditiva tomtebloss började D&M söka sig även visuellt i mannens riktning. Vem var han? Vilket ansikte kan denna ärrade mannen ha burit som ung? Vems ansikte dolde sig under dessa livets omilda konsekvensbeskrivningar? Vems röst var det som faktiskt gick att förnimma? Och plötsligt blev det tydligt för den då smått förvirrade, D&M vem mannen var. Eller snarare hade blivit. Ett stjärnskott skjuten från himlavalvet, en fallen ängel, en tonårsikon som hade fallit offer för den egna myten.

Plötsligt väcktes känslan av att stå i vägen för en ostoppbar våg. Plötsligt kändes mannens uppenbarelse så ålderstigen, så oskyddat sårbar och så bräckligt skör. Obönhörligt påträngande blev mannens hudlöshet inte bara hans egen utan även D&M´s upplevelse av densamma. Den manliga ensamhetens utsatthet blev, där inne i den delade folkfesten, som allra mest påtaglig och ohejdbar.

Och du som håller på Arsenal. Hur tror du att ditt lag skall kunna skydda sig mot förfallets hårda järnhand? Hur skall vi göra för att kläcka koden till det värdiga åldrandets konstform? Hur skall vi kunna gå från ung till medelålders, och vidare till gammal, utan att hålla fast vid det till synes odödligt unga så länge att det stapplas in i det föråldrade. Hur skall vi kunna spänna bågen så hårt som någonsin går utan att få den brustna strängen slagen i ansiktet.

Ditt hjärtas lag som odlat myten av det för evigt unga fyllt av ungdomlighetens löften om ljusnande morgondag. Hur skall vi hantera den hyllade ungdomligheten på ett sådant sätt att vi inte blir offer för myten av densamma?

Konsten måste bli att kunna odla ungdomens frukt och ha vett att skörda i tid, utan att den blir fallfrukt till katalansk röra eller offer för den ljusblåa frostnatten. Att kunna plocka ungdomens druva utan att krossa den under självgod uppfylldhet och att kunna lagra, förädla och att behålla så att vi får njuta av den odlade jordens ljuvliga skörd. Att inte fixeras vid den ungdomlighet som omöjliggör vikten av gradvist mognande.

Att inte stupa inför det omöjliga lagom, utan att acceptera kompromissen mellan dröm och verklighet och kunna ge sig själv förlåtelse för kompromissen? Att kunna brytas ned och raseras för att komma tillbaka med evigt liv?

Jag tror vi blev som han…

I dessa transferryktenas och twittersanningarnas tid om frälsare vi så evinnerligt behöver, är Arsenal nu satta att i morgon runt lunchtid ta emot den rödklädda klubben från staden Liverpool. Och vad passar då bäst, om inte lite objektiva och säkerställda fakta utan några som helst inslag av arsenalsk subjektivitet eller egensinnad elakhet? Ja, jag tänkte väl det. Då kör vi.

Stadens namn härstammar från ett av de keltiska språkens ”LIyr Pwl”, vilket på begriplig svenska (och här släpper vi försöken att förstå invånarnas egen version av engelskan) ungefärligen betyder ”Platsen vid träsket”. Och på den vägen är det. Som ni vet kallas stadens invånare för scousers, vilket kommer sig av att en speciell form av stuvning med samma namn gjort staden känd. Om invånarnas talförmåga även den präglats av någon form av speciell stuvning, förtäljer inte historien, dock finns det mycket som tyder på att just så är fallet. 

Dessa scousers har gjort sig kända för sin önskan att lämna staden, inte bara permanent utan även temporärt, då helst på små upptäcktsresor utanför öriket. De moderna scousernas plundringsstråk längs med Europakuppers knutpunkter är väl dokumenterad, men inte alla känner till den historiskt enormt stabila grund på vilken dessa plundringsstråks ideologiska bas vilar. Staden har nämligen en stolt tradition av piratverksamhet, vilken inte bara inrymde en nyckelposition som knutpunkt inom handeln med slavar, utan även går tillbaka till någon gång i slutet av 1500-talet, då Elisabet den 1:e av England, gav ett antal sjöfarare från staden juridiskt beskydd och rätt att hänge sig just åt piratverksamhet.

Så med drottningens välsignelse idkades det sjöröveri kring de nordvästra sjövattnen. Floden Merseys utlopp blev också inlopp för välbestånd och lycka till alla och en var. Eller kanske inte alls, nej. Staden fortsatte att vara fattig och blev helt logiskt också ett center för den till Amerika inriktade emigrationen. För vissa gick det bättre, för andra sämre.

Några det faktiskt gick ganska bra för var Englands största export av populärkultur, musikkvintetten The Beatles, vilka tog sig en sväng till tyska Hamburg, återkom till Liverpool för att bli en kvartett och sedan skapade musikhistoria. Så bra gick det inte för alla som lämnade Liverpool för en bättre värld. De flesta förblev oförstådda och förföll i sedan i dysfasi, tandlossning och försämrad relation till alkoholhaltiga drycker. Detta går dock inte helt säkerställt att härleda till just resandet. Gener, anlag och uppväxtmiljö sägs också ha haft viss eventuell inverkan.

Så dessa scousers tycker om att resa och nu skall några av dem göra resan ned till drottningens huvudstad, London. Vad skall vi ta och tycka om det då? Ja, till skillnad från andra så kallade resandefolk kommer de inte att medföra några kvinnor i färgglada klänningar och vackra smycken. Inte bjuda på trollbindande ögonkast och ingen som helst Singoallor att bli förförd av och förälskad i.

Just detta måste anses vara en stor förlust för omgivningen, vilken i stället tvingas hålla tillgodo med Adidas ständigt misslyckade försök att återskapa en storhetsperiod som för evigt verkar ha flytt. Det känns således fullt logiskt att just Liverpool Football Club iklär sig tröjor av detta märke, då även LFC verkar göra allt, som över huvud taget står i klubbens makt, för att misslyckas med att återskapa en storhetsperiod som med största sannolikhet flytt dem.

Så tänk om Resandefolket från Merseyside ändå hade kunnat röva till sig någon form av All English tidsmaskin. Om de hade kunnat ta sig tillbaka till tiden före Premier League då de fortfarande var en stormakt att räkna med och då de fortfarande inte bara spred löje och väckte överseende leenden, utan även skräck i städerna de var i stånd att besöka. Det inte annat än att man nästan unnar dem detta, de små liven. Som de nostalgiska tidsresenärer de innerst inne verkar vara. Så upp med Jolly Roger i topp och Adidas WCT-ställ på för här kommer Det Röda Resandefolket från Merseyside.

Nu har du nog allt, som gubbarna brukade säga hemmavid, sketet i det blå skåpet. Och du har ganska exakt fjorton och en halv dag kvar på dig att fixa till det. För idag skall vi prata du och jag, Wenger. D&M et Wenger besoin d’une herure et quart appel.

För Farbror D&M har två saker jag känner att jag måste ta upp med dig, Wenger. Dels måste vi bara vidröra gårdagens match mot fjolårets italienska ligafyra och sedan måste vi samtala kring de problem du har på hand, problem som också blev oerhört tydliga i och med gårdagens match. Eftersom betygen blivit inlåst av Farbror Rektorn, troligtvis tillsammans med random slangbella och några stulna klassbollar, får du idag nöja dig med skriftliga omdömen. Okej? En kopp te eller ett glas Pinor Gris, kanske?

Under gårdagskvällen klarade Arsenal, med ett nödrop, av att besegra våra kollegor från Udine. Visst hade D&M redan förvarnat om deras snabba omställningsspel och visst kände du, med största sannolikhet, att du hade koll inte bara på motståndarna utan även på ditt eget lag. På spelarnas mentala och fysiska status. Du säger ja, D&M säger nja.

Gällande The Back Five, ger jag dig helt rätt i att Szczesny är en förstemålvakt värdig vårt klubbmärke. Förvisso kom han på mellanhand vid något tillfälle under gårdagen, men han utstrålar den nödvändiga pondusen och läser av spelet alldeles utmärkt. I Sagna har du en oerhört god högerback som förvisso ibland är lite småsladdrig med inläggen, men trygg, placeringssäker och en mycket stabil bit i en försvarande enhet.

I Vermealen har du också en stabil fjärdedel av en backlinje. Under gårdagen såg vi lite av den Vermealen-footy vi förälskade oss i förrförra säsongen och där har du gjort helt rätt som satsade på just den killen som en av två centrala försvarare. När det gäller snubben bredvid honom, Koscielny, är jag dock inte lika övertygad. Missförstå mig inte, Wenger, jag vill tycka om honom. Jag vill se att du gjorde rätt, att han är en Vidic eller Ferdinand i vardande, en blivande Terry, minus osköna släktelement och svårigheter med relationen till lagkompisars fruar, eller som en så kallat modern mittback. Jag hoppas att du har rätt, men tror inte så är fallet. För återigen verkade han överambitiöst, hafsigt och gav bort för många frisparkar. För många tacklingar i paritet med målvakters TV-räddningar, vilka alla som ägnat sig åt målvaktsskap, vet om inte är ett tecken på kompetens utan på avsaknad av placeringsförmåga och blick för spelet. Så nja, där har du något att jobba med Wenger.

Och vad händer där ute till vänster? För det är inte så att två halva vänsterbackar blir en hel. Jag vet, det låter konstigt, men 0,5+0,5 är inte lika med en hel ytterförsvarare. Jag tycker Gibbs är oerhört lovande. När han är hel och inte skadad. Hur i hela friden tror du att Gibbs skall klara en hel EPL-säsong, förhoppningsvis kryddad med spel i fotbollens finrum CL? Traoré säger du, redan skadad säger D&M.

När det gäller mittfältet måste jag, paradoxalt nog, berömma dig för att du fått fason på Rosicky. Denna vandrande rehabplan var stor igår. Kanske inte Fabregas passningar, men uppoffrande och löpvillig som bara den. Nu undrar man ju bara när han kommer gå sönder nästa gång. Kanske redan? Jaha…

Ramsey blev bättre i andra halvlek när han fick ytor att spela på, men framför allt när han fick Frimpong bredvid sig. När man ser denna Ghanafödde, före detta Tottehambo, så har man ingen som helst svårighet att förstå var han spenderade sin tid som knäskadad under fjolårssäsongen. I gymmet, inga tvivel. Och det var i detta muskelbergs sällskap som Ramsey liksom vaknade till. I sällskap av Frimpong och hårt löpande Song, så fick Ramsey yta och tid att visa upp lite vad han kan.

I anfallet visade sig ditt, i mitt tycke, enda riktiga köp till a-truppen, Gervinho, upp sig från en oerhört hoppfull sida. TW14 var som TW14 brukade vara, det vill säga snabb som fanken men tämligen resultatlös i slutprodukten. Dock var han fullständig lysande vid målet när han, från central plats i banan, kastar sig fram mot första stolpen och gjorde det mål som faktiskt kan visa sig ha räddat ditt jobb, Wenger.

Marouane Chamakh, som, vid den här tiden förra året, var rakt igenom stekhet, var går totalt iskall. Någon nickskarv här och där var gott att se, men den killen måste du verkligen jobba på om han skall vara nr 2 efter lagkapten RvP.

Och här, bäste Wenger, kommer vi in på dagen andra ämne. Hur f-nken skall du få ordning på detta lag, få dem att hålla en hel säsong och detta inom två veckor? D&M är ingen vän av paniklösningar, snabba köp-sälj men jag hoppas du rycker fram några sköna ess ur ärmen under dagarna fram till lördag, för dessa kommer sannerligen att behövas. Dels måste du bara lösa mittbacksfrågan. Där skall du han in en kille som går rakt in i startelvan bredvid vår belgiske vicekapten.

Därefter måste du få in en ersättare till Fabregas. Det behöver kanske inte vara en liknande spelartyp, det skulle snarare kanske vara bättre med en Scott Parker eller varför inte en skogstokig Barton, så kan JW flytta upp ett steg i banan, till den nr10-roll du för några år sedan förutspådde åt honom? Vi behöver pondus, kraft och tempo, kan du lösa det på två veckor?

Sedan har vi både vänsterbacksplatsen, och vad D&M tycker om den, det vet du redan. Ett problem söker en lösning och det med en gång. Släppa Traoré för att ge plats åt en etablerad vänsterback för Gibbs att alternera med, vad tror du om den? Dessutom är ju frågan hur du kommer att göra när den fantastiske RvP går sönder. Inte om, utan när, för det sönder kommer han att gå. Hur tänker du där? Och sedan har du den där Nasri. Nytt påskrivet kontrakt eller Tevez i utbyte, det är vad jag säger, vad säger du? Det hela avslutar du med att boka in gruppen på ett par sessioner hos valfri terapeut, för visad darrighet är inget som formar mästarmaterial.

Så bäste Wenger. Nu har du två veckor på dig att lösa de problem vi alla ser. Nu har du två veckor på dig att göra denna säsong till någonting bättre än fjolårets. Någonting mer än en ständig jakt på den livsnödvändiga fjärdeplatsen. Någonting bättre än den ljumna kompromiss vi, på senare år, har fått vänja oss vid. Någonting mer än en småstilig accessoar, någonting mer än ögongodis för stunden.

Kör så det ryker. Make us proud. Nous rendre fiers…

Länge leve alla biologer, länge leve människor med päls. Länge leve soffcoacher of the world united, länge leve människor med folköl, chips och en hand om pungen. Länge leve han som alltid vet, han som alltid har svaren och han som alltid har ett kan säga ”vad var det jag sa?” Länge leve han som alltid har någon annan att utkräva ansvar av, någon som borde avgå eller som borde göra allt på ett annat sätt än det nuvarande. 

Idag är det dagen efter gårdagsförlusten av vår tidigare lagkapten Cesc Fabregas. Det är dagen efter att det oundvikliga och det vi inte velat tänka oss, men som alla viste skulle ske, slutligen skedde. Vi tänker tillbaka med saknad, tomhet och i många lägen också ilska. Vi ser tillbaka på tiden med Fabregas, på drömmarna vi närde men också på gårdagens obligatoriska kyssande av klubbmärket. Men vi skall samtidigt också tvingas se framåt. För efter igår kommer alltid idag. Och efter idag kommer alltid i morgon.

I kväll möter vi Udinese Calcio i Champions Leagues sista kvalomgång. Och denna match kan komma att forma inte bara morgondagen, utan även en stor del av vår närliggande framtid. Så trots att många av oss är något emotionellt mörbultade efter helgens ligastart och gårdagens slutgiltiga separation från den spelare som så flertalet burit närmast vårt vitärmade hjärta, så måste fokus plötsligt ställas om till ännu en ny utmaning.

Vi som följt Arsenal några år vet hur viktigt Champions League är för vår manager, Arsène Wenger. Dels för att det är den enda stora turnering/kupp på klubblagsnivå som Wenger inte har vunnit, dels för att prestigeförlusten i ett eventuellt missande av den skulle smärta Wenger något enormt, men även för att vi alla vet Wengers förkärlek till en stabil ekonomi med kontinuerliga inkomster och mindre utgiftsposter.

Kvällens match är, tillsammans med nästa onsdags, på gränsen till livsviktig för klubben. Skulle vi missa CL så förlorar vi inte bara en herrans massa inkomster, en skeppslast prestige utan även det sista en stor mängd nödvändig fernissa i den, i mångas ögon, något krackelerande självbilden av klubben som varandes en storklubb. Missar vi CL så kommer vi inte bara att minska i attraktionskraft för de nyförvärv vi så evinnerligt behöver, utan även ge näring till den eventuella motvilja, som exempelvis Nasri ryktesvis givit uttryck för, att skriva på nya kontakt och binda upp sig till en klubb som kanske saknar den ljusnande framtid som spelarna själva vill identifiera sig med.

Udinese Calcio, som i D&M´s (min!) värld är ett spelskickligt och stundtals ganska charmigt lag, står som sista hinder i vägen för fortsatt CL-deltagande. Ett Udinese som inte helt olikt oss själva har förlorat storstjärnor, i deras fall i form av Cristián Zapata, Gökhan Inler och Alexia Sánchez till våra bekanta i Katalonien, men som ändå besitter stor kvalité och som dessutom har skyttekungen Antonio Di Natale, vilken under fjolårssäsongen gjorde 28 mål på 36 ligamatcher, i laget. 

Udinese använder sig ofta av ett fysiskt centralt mittfält med mycket kraft och spelar ett snabbt omställningsspel som kräver att motståndarnas försvarande spelare, inte bara innehar stor rörlighet utan också perfekt timing i positionsspelet. Somliga anser dem vara inte bara lika våra lördagsmotståndare Newcastle till utseendet, utan även till det kraftfulla spelsättet vars fysik, för många spelskickliga lag, blivit en ganska trist överraskning.

Så om Wengers Arsenal skall vända skutan och segla ut på det stora prestigefyllda europaspelshavet, så måste vi nedlägga de Små Zebrorna (Zebrette) på vägen. Detta skall göras utan avstängda Robin van Persie och Samir Nasri och det skall göras på ett sådant sätt att tvivlen jagas iväg, kaptensförlustsorgen förträngs och framtidens horisont ljusnar. Så att våra hjärtan åter får bulta av stolthet, så att andra klubbars sympatisörer åter ser på oss med respekt i blicken och så att spelarna själva fylls av kärlek, inte bara till sin egen plånbok, utan även till klubben vars vackra tröja de har ynnesten att få bära.

Skepp Ohoj, Arsenal. 

Det skulle vara som när man haft ont i en tand och, eftersom man vet att det kommer att göra så förb-nnat ont, dragit på att kontakta tandläkaren för att få det gjort. Efteråt sitter man med en h-vetisk eftervärk, dreglar sluddrandes på grund av en kvarsittande bedövning, men man gör det med en känsla av lättnad. Över att det svåra är just över och att smärtan nu kommer att ta slut. Ungefär så skulle vi känna denna dag, denna dag när Cesc Fabregas slutligen skrivit på för fc barcelona, lämnat Arsenal bakom sig och då denna ständigt pågående cirkus äntligen fick sitt slut.

Men så känns det inte, inte på något sätt. För till skillnad från en utdragen eller lagad tand, så finns här ingen lättnad. Inget utpustande och ingen känsla av att allt som inte döda härdar en. Bara tomhet, tystnad och en nedslagen blick.

Fabregas är enligt mig topp 5 på sin position i världen och det närmsta världsklasspelare, Arsenal kommer post TH14/DB10(okej läs även: Ray Parlour). Jag skulle ljuga min tunga svart om förlusten av Cesc inte gör oss enormt mycket sämre. Men det största problemet i sig är inte att vi förlorat Cesc till barca och att det oundvikliga till slut blivit faktum. Det största problemet är att det skapar ytterligare minst två:

1: Vår erfarenhet av, och smärtande vetskap om, Wengers dokumenterade ovilja att spendera intjänade transferpengar på andra högkvalitativa och redan färdiga spelare att ersätta den sålde. Det vill säga, Cesc-affären gör oss inte bara en Cesc fattigare utan för oss även tillbaka ett par utvecklingssteg. Som andra försäljningar tidigare gjort, vilka i sin tur tenderar att resultera i än fler stjärnors ovilja att stanna i klubben. Kring detta kan vi endast spekulera, men känslan det väcker är inte den skönaste.

2: Priset och prestigen. När manure visste att Cristiano Ronaldo var förlorad, såg de till att kräma ur så in i h-vette med pengar av Real. Trots att manu och alla andra visste att han bara ville till Real, så tog de ut en hutlös summa pengar, vilket indirekt legitimerade det faktum att SAF, genom affären, gjort klubbens trupp sämre. Nu kan Fabregas statistiskt sett inte jämföras med CR, men då manure fick ca en miljard för honom så är de ca £35 miljonerna, med ytterligare fem vid framgång, som Cesc, ryktesvis skall ha gått för, ett nästan förnedrande pris.

£35 miljoner för en kreativ spelare i världsklass. Med ett tonlass av erfarenhet i en av världens bästa fotbollsligor och med, i varje fall 7-8 gyllene år kvar i sig, måste vara årtiondets bästa affär genomförd av klubben som anser sig vara för mer än alla andra. Grattis barcelona för att ert rent patologiska fulspel gick hem och grattis Cesc Fabregas för att du fick din vilja igenom och fick återförenas inte bara med dina bästisar sedan barndomen (nåja...), utan även med dina drömmars klubb.

En stor förlorare i denna soppa, är Arsène Wenger. Så mycket prestige han har investerat i det projekt som Fabregas var en symbol för, går nästan inte att uppskatta. Symbolvärdet i denna förlust är ofantligt för honom och det ”Wenger knows” som alltid varit ett betryggande mantra för oss arsenalister, saknar numera helt täckning. Där SAF tog hem storkovan för en flyktande Cristiano Ronaldo, och i och med det bibehöll sitt höga huvud, där kröks Wengers rygg än mer. För ännu en oönskad börda och för ännu en tillplattande förlust. Själva galjonsfiguren för hans ungdomsprojekt har lämnat och det är allt annat än betydelselöst för Wenger och för hans, tidigare år sällan ifrågasatta, auktoritet.

Men de största förlorarna är självklart klubben Arsenal och dess anhängare. Som nämnts tidigare förlorar vi en spelare i världsklass, en spelare som är näst intill omöjlig att ersätta och vi gör det i en period där vi inte bara svajat betänkligt och visat mental bräcklighet, utan även visat en nästan parodisk oförmåga att vända underläge, behålla ett överläge och att knyta till säcken. Vi är liksom inte da shit of today, inte riktigt laget folk talar om med darrande respekt i rösten. Vi Arsenalfantaster har blivit driftskucku of the lunchrum, garv of the morgonfika och den reverserade upplagan av det är inte lett att vara est, men det är balt. Det skrattas inte längre med oss, det skrattas åt oss...

Så mest av allt så gör det ont. Mest av allt så önskar man att man kunde önska honom lycka till i framtiden, men det är i denna stund så oerhört svårt att vara den fina och goda människan som gör sådant. Som verkligen önskar honom lycka till.  För du var vår man, Cesc. Det var dig vi var när vi skulle slå frisparkar ute på gräsplanen, det var dig vi såg som framtiden och det var i dina händer pokalen skulle hållas. Och jag önskar jag kunde se tillbaka våra år tillsammans utan att känna mig sorgsen, jag önskar jag kunde fortsätta nynna på ”We Love Cesc Fabregas” i regnet på ungarnas lekplats och jag önskar att jag inte kände ilska, smärta och smaken av svek. För jag är en vuxen man, och jag borde veta bättre.

Jag vet att folk byter jobb och jag förstår att folk ibland upplever möjlighet till utveckling större någon annan stans, än på den lilla plätt jag själv står vid. Jag vet om att Arsenal är så mycket viktigare för alla vi som följer klubben, än för spelarna, för vilka Arsenal är en arbetsplats bland arbetsplatser. Min hjärna vet, men hjärtat har så svårt att ta till sig informationen det får.

Jag får väl försöka mig på att ändå säga tack för glädje du givit mig, för alla stunder i TV-soffan, vid bardisken eller under fotbollsturistande i ditt forna hemland. Tack för allt hopp om ljusnande framtid du gav mig, tack för den fotbollspoesi du stundtals skapade och tack för åren du faktiskt brann för Arsenal. Även om det var ett tag sedan senast jag såg elden i dina mattade ögon.

Men trots att jag önskar att jag kunde, så kan jag inte. Jag kan inte av hela mitt hjärta, som för alltid kommer slå för den klubb du just lämnat bakom dig, önska dig lycka i din nya klubb. Den klubb som förförde dig, som bedrog oss och som drar hela fotbollens vackra ansikte i smutsen. Jag tror du kommer att trivas.