Davidsson & Mannen

Då tackar vi Tandfén, eller om det nu var Fluortanten, för idag och hälsar henne varmt välkommen nästnästa torsdag för ytterligare sköljning. Vidare tänker Dentist D&M nu ha en ringa genomgång om allmän dentalhygien och dess basala förutsättningar. Så hör upp nu alla små barn och kortväxta ungdomar, rätta till era skoluniformer och räta era ryggar, för idag skall vi tala om tandtråd.

Du spänner den aktuella tråden, exempelvis mellan de två pekfingrarna på vilka tråden rullas upp för att kunna stadgas. Sedan för du med stabil hand in tråden mellan tänderna och drar fram och tillbaka ett par gånger, kanske även upp och ned längs med tandhalsen samt mellan den och tandköttet. Detta kan vid ett första användande starta en mindre blödning i ett ovant tandkött, en biverkning som vid frekvent användande slutar förekomma.

En känsla av att tänderna separeras men även en känsla av lättare smärta kan upplevas, vilken i sig kan upplevas både märklig och för många nästan njutbar. Många anser tandtråden vara både högst funktionell och en dentalprodukt som bringar välmående, medan andra ser den som obekväm, smärtsam och onödig. Precis på samma sätt är det med försvarsarbete inom underhållningsbranschen fotboll i allmänhet och i Londonklubben Arsenal i synnerhet.

För många anser försvarsarbete, både att utföra och att bevittna, vara obekvämt, smärtsamt och nästan onödigt. Det hävdas att anfall är bästa försvar, jag vill å det bestämdaste hävda motsatsen. Ett bra försvarsspel är bästa försvar. Dock måste man veta hur man utför det, men framför allt vara beredd på eventuellt obekväma upplevelser. Att man faktiskt upplever en kortare stund av smärta eller en kortare undran om risken för fysiska men, men framför allt har förstått vikten av att hålla rent. Rent kring sitt egna straffområde såväl som kring de egna tänderna.

Ingen Karius eller Baktrius iklädda svartblå tvärrandiga clownställ skall äga tillträde till Arsenals straffområde. Inga fatala tandstenar i form av ljusblåa skitstövlar från Manchester East skall ges möjlighet att få slå rot i vårt territorium och inte heller skall några sunkiga syraangrepp från västra London få ens en millimeter till godo.

Javisst, Dentisten är varse om priset. Det kan göra ont, det kan vara obekvämt och det kan ge dig en känsla av att vara en liten del särskild från den övriga raden av jämnhet. Det kan bringa en känsla av stumhet och ibland till och med trötthet. Men priset för att låta bli blir, med absolut största sannolikhet, mångfalt högre. Långt mycket mer smärtsamt att behöva stå ut med och med ett långt mycket mer smärtbringande åtgärdsprogram på dagordningen.

Farbror Dentist kan, utan svårigheter, fastslå att det inte finns några genvägar till den perfekta tandraden och med precis samma säkerhet, kan också fastslås att det inte finns några som helst genvägar till det perfekta försvarsspelet. Det kanske inte ens är möjligt att uppnå, men görs inte allt vad som överhuvudtaget är möjligt, kan vi lika väl go all english. Köra gulbrunt med enorma gluggar och med en odör som minimerar all fysisk samvaro och omöjliggör möjligheterna till lite lördagshångel. Och det vill ni väl inte riskera, ungdomar?

Nej, fram med tandtråden och få väck smutsen. Få väck överstegsfintande ytteranfallare och få väck inkommande sockrade passningsgeni till centrala mittfältare. Bort, undan och iväg. Inte hit med eran skit. Här skall det vara rent och snyggt, propert och uppstyrt. Nu är det dags att frambringa den där välbekanta och ljuvliga känslan av gott-ont, som när man använt tandtråd för första gången på allt för lång tid, eller som i gott genomfört försvarsarbete .

Det kan göra ont, men det gör också något h-vetiskt gott.

Vi har under så många år varit någon sorts ungdomlig instantvariant av det vällagrat fina årgångsvinet. Vi har varit fransk klass, akademiskt eftertänksamhet och en total ovilja att förlika oss med vår historia som booring Arsenal. Vi har varit scoring Arsenal, Englands barcelona och gemene fotbollskonsuments favoritleksak.

Men lika självklart som att det lilla barnet växer ur sina gamla kläder tröttnar han också på sina gamla leksaker. Han slänger dem på hög och går vidare för nya kickar och nya utmaningar. Nu har Gemene Fotbollskonsuments Favoritleksak Arsenal, också gått och blivit använd, utnött och förbrukad. Nu har Konsumenten 1A tröttnat på att vi inte längre spelar vackert, på att vi fortfarande ingenting vinner och på att vi istället för estetisk feelgood skapar oskön känsla av stundande sammanbrott i magen. Och just därför kastas vi på tippen, någonstans längst bak i baren just vid den fallna barpoeten, innanför pantisarna och reklamkepsarna som ingen längre kan med att bära.

Igår fick vi åter synas på den fina fotbollens scen, UEFA Champions League, och vi gjorde det genom att ta emot grekiska mästarlaget Olympiakos. Till skillnad från förra veckans vardagsmatch så var vår hemmaarenas mest exklusiva delar välfylld av jämt leende tandrader och allt ljus var riktat mot de stora matchernas moderna teater i norra London.

Första 20 minuterna visade Arsenal sig från den bästa av sidor. Ständiga vågor av skummande anfallsspel välde över de stackars grekernas vindpinade försvarsområde. AOC gjorde sitt första CL-mål och så även Andre Santos. Sedan kom ett par fasta situationer och vipps var vi tillbaka i den nygamla Arsenal-sjukan. Kanske inte dåliga insatser av försvarsspelarna, utan dåligt försvarsspel av samtliga utespelare, där själva försvarsspelet, eller bristen på det, var boven i dramat.

Arsenal kom undan med blotta förskräckelsen, tre poäng erövrades och den tredje vinstmatchen i rad bärgades. En viss trupprotation gick att skönjas då Ramsey och RvP satt på bänken fram till 66:e respektive 70:e minuten, vilket inför helgens N17-utflykt måste anses synnerligen lyckat. Inget ögongodis men en synnerligen välbehövlig seger.

Szczesny: 2,5/5. Styrde, ställde och försökte hålla ordning på sitt försvar. Höll på att åka dit när han slarvade med positionsspelet men räddades av ribban, medan målet inte var något att säga om. Han kan liksom inte vara försvarande utespelare också. Szczesny fortsätter att agera lugnt och sprida lugn.

Sagna: 3,5/5. Oj, vad han hade det jobbigt igår. Utan något vidare stöd av Frimpong eller AOC fick han handskas med Mirallas och CO, i princip, helt ensam. Lite fler misstag från Sagnas sida än vad vi är vana vid, men jösses vad han sprang längs den där högerkanten. Någon form av Roadrunner 2.2 och fortfarande en synnerligen kompetent ytterback. Mansgrisar tenderar ibland att tala om kvinnors lungor, men D&M vill sätta fokus på Sagnas.

Per ”Tofflan” Mertesacker: 2,5/5. Oerhört blek vid offensiva fasta situationer, men allt bättre i det defensiva positionsspelet. Stötte upp i banan vid ett antal tillfällen och lyckades med i princip samtliga framstötar då kontringar avstyrdes och inspelsförsök togs hand om. Kanske är han en reverserad Squillaci, dvs. en mittback som gör sin mittbackspartner bra, utan att själv nämnvärt synas?

Song: 3/5. På gränsen till ett högre betyg, gjorde han kanske sin bästa match som mittback. Visst var motståndet inte det tuffaste, men Songs lugn och passningstrygghet var en ynnest att se. Hoppas dock att han får spela CM på söndag, för där gör han än mer nytta.

Mumsebull: 3/5. Underbart mål och oerhört lovande i sina offensiva initiativ. Allt bättre i sitt defensiva spel och med rätt understöd skulle han nog framstått som än mer säker. Spelade vårdat och satte sig heller inte i svåra försvarssituationer genom onödiga framstötar.

Frimpong: 2/5. Här är betygsättare D&M kanske mer än lovligt snäll, för den för godkänt signalerande betygstvåan är skör som en ansatt Arsenaldefensiv. Frimpong hade en god period i andra halvlek, men var fladdrig och visade ett ovårdat passningsspel. Nej, bättre nästa gång, Emmanuel.

Rosicky: 2/5. Starkare än kollega Frimpong, med välslagna passningar och ett ständigt slit. Men varför skjuter inte karln och varför händer det inte mer kring en så kreativ spelare? Kanske ringrostig i och med matchovana? Eller bara en kille som är grym på försäsongen men som tappar när allvaret börjar?

Arteta: 3/5. Växer allt mer in i takthållarfunktionen på det centrala mittfältet. Gick igår ned en del i banan för att fördela bollar och sätta tempo och gjorde det riktigt bra. Behöver bara få igång samspelet och kortpassningsspelet med sina medspelare så kommer han bli enormt nyttig för oss. Underbar räddning på mållinjen i första halvlek.

Arsjavin: 2/5. Även här på gränsen till underkänd. Blixtrar stundtals till, men ser tung, trög och trött ut. Valde vid ett flertal tillfällen under gårdagsmatchen att inte utmana utan stanna upp och vänta in medspelare, vilket jag tycker är oerhört synd. För det är just när han utmanar, trixar och trollar bort motståndarna i man-mot-man situationer, som han är som mest nyttig för oss.

Chamakh: 1,5/5. Ge killen några billiga mål, så kommer han komma tillbaka till fjolårshöstens vara-på-rätt-ställe-vid-rätt-tidpunkt-form.  För där är han inte nu och som passningsläggare eller targetplayer har han en del kvar att jobba på. Dock rätt av Wenger att matcha in honom.

Ox In The Box: 3/5. Vad skall man saga? Mål i CL-debuten och fullständigt lysande första 20 minuterna, då han spelade som i trans. Underbart tempo, fräcka instick och lysande krossbollar. Mattades självklart under matchens gång, men var någon form av TW14 De Luxe. Killen kan vara the real deal.

Ramsey, RvP och Gibbs bidrog inte nämnvärt och betygssätts därför inte. Kanske tur det för lille Aaron som slog bort bollar så det stod härliga till och lät bli att iscensätta kontringar så pannvecken blev till en nyharvad åker någon stans på Skåneslätten.

Wenger: 3/5. Rätt att vila vissa spelare inför helgen och helt rätt att gestikulera, gapa och gå på så att Gazidis generat leende vände sig åt sidan. Wenger såg i övrigt mest ut som den nyvaket morgontrötte Kalle Anka när denne, på julafton, är ute och åker husvagn med Musse och Långben.

Så en skitmatch, utan vackert spel men med tre sjukt nödvändiga poäng och med en galet lättande segerrad. Det fick se ut precis hur knackigt som det ville, bara vi tog de tre poängen, bara vi vann och bara vi fick gå in i helgens derbyinferno med en obruten segerrad i ryggen.

För, för mig är fotboll inte vackert glittrande diamantringar på välgödda kroppars fingrar, av betjänter strukna skjortor för tusentals kronor eller ljudet av skålande Champangglas i kristall. För mig är fotboll den svindlande känslan i magen, tyngden av lera längs med tacklande kortbyxben och lukten av fuktigt gräs om hösten.

Jag spelar hellre grisfotboll och vinner med uddamålet än spelar karnevalsyrigt vacker bolltrill för att i slutändan ändå förlora i en sedvanlig implodering. Jag är hellre full, vulgär och sprudlande lycklig över en oförtjänst uddamålsvinst, än subtilt avnjutande i den stillsamma eftertänksamheten bara en vacker fotbollskonst kan ge.

Up You Gunners!

Då är det dags för europaspel igen. Det är återigen dags för kvällsmatch, vilket egentligen inte borde heta ”Kvällsmatch” utan ”Hela-dagen-match”. För till skillnad från seriematcherna, som i allra största utsträckning spelas eftermiddagar på helgerna, förväntas du inför dessa Hela-dagen-matcher, vara någon form av vanlig människa. Du förväntas svara på tilltal, delta i möten och göra ditt jobb som du är ålagd att göra.

Men i normalitetens absoluta utkant simmar du omkring i svallvågor höga av adrenalin och kortikotropin. Som en liten kork guppar du omkring i det endokrina systemets annalkande stormby och som en randigt klädd bifigur hålls du fången i axelmakter Hypotalamus, Hypofysen och Binjurarnas våld. Du uppfattar yttre stimuli i form av arbetskamrater, To-Do-lists och ringande telefoner, men det passerar dig endast som uppfattad, men inte intagen information. Som en för hastigt passerad 50-skylt, som en produktplacering i en söndagsfilm eller som subtil hint från en annars övertydlig fru.

För du är inte där. Du har förvisso stämplat in och intar din mat ur sedvanlig matlåda. Dina arbetskamrater kan se din kropp gå mellan toalett och kopieringsapparat, vidare tillbaka till din sittplats, så de skulle, om de fick frågan, absolut hävda att du faktiskt var på jobbet morgon. Din mage signalerar någon form av hunger, din hjärna ropar efter mer kaffe samtidigt som hela din kropp skriker att du redan fått i dig för mycket och dina fingrar knapprar likt smältande istappar på tangentbordet. Du iakttas och uppfattas, men du är ändå inte där.

I morgon kväll spelar vi vår andra match i denna säsongs Champions Leaguegruppspel och det är där du varit hela din dag. Inte fysiskt, men emotionellt och kognitivt. Vi gör hemmapremiär i CL, får besök av det grekiska ligavinnarna Olympiakos FC, står mittemellan hemmavinsten mot Bolton– och bortamatchen mot spurs och vi är piskade att vinna.

Ditt Arsenal är piskat att vinna. Ditt Arsenal står på randen till avgrunden och ditt Arsenal behöver framgång i Champions League mer än någonsin tidigare i turneringens historia. Av ekonomiska skäl, av moraliska och självklart av sportsliga. Men också av kontextuella skäl. För är vi inte ett lag involverade i CL-spel och är vi inte ett av de framgångsrika lagen, så kommer inte heller de spelare vi önskar, och så oändligt behöver för att nå framgång, välja oss. De spelare som ser sig som framgångsrika och bara kan identifiera sig med lag som når just framgång. Detta fenomen går idag under namnet Lex Nasri och är både avskyvärt och en högst reell verklighet.

Detta samtidigt som vi står på kanten och riskerar falla ned i oceanen av medelmåttlighet. Av dessa anledningar, måste vi nå framgång i årets CL. Årets CL som började med ett förvirrat kryss i Dortmund och som måste följas upp med en säker hemmaseger mot Olympiakos i morgon kväll. Om inte annat för din hälsa, din familj och din arbetslednings skull. För att du skall slippa leva i cementerad oro, innestängd i en bubbla av latent panik och fången i försöken att leka vuxen.

Ytterligare orsak till att seger i morgon kväll är nödvändig, är den trend som vi, tack vara lyckad lottning i CC och ett Bolton utan mittbackar, i morgon kväll kan sätta. Vinner vi mot Olympiakos så vandrar vi Seven Sisters Road upp med tre raka vinster och kan ha lämnat den rand vi i nuläget står på för allt säkrare mark. Vinner vi i morgon är vi inte längre det förlorande laget som imploderar vid högtryck, utan laget som är kapabel att reda ut stormen och med mental styrka nog att bara bryta ihop och komma igen.

Fotbollsspekulant D&M hoppas på att följande själavårdare får möjlighet att i morgon kväll ta hand om ditt blödande arsenalhjärta:

Szczesny
Sagna – Franz Mertesacker – Koscielny – Santos
Frimpong/Coquelin – Song – Arteta
Gervinho – Chamakh – Arsjavin

Denna startelva tas ut av följande orsaker: RvP får inte vara skadad på söndag och Chamakh måste spelas igång för att finnas redo när RvP inte längre kan bära oss. Både Frimpong och Coquelin ger laget mer än Ramsey just nu gör, varför någon av dessa skall spela bredvid, eller i stället för en frekvent matchad, Song. Oavsett TW14´s hälsa skall Gervinho och Arsjavin spela yttrar och TW14´s medverkande skall vara som inhoppare. Gibbs måste vilas inför helgen samtidigt som Santos skall få möjlighet till positiv arsenalisering. Eventuellt sparande av en småskadad Sagna kan också komma att bli aktuellt.

Så ställ in blicken och fixera den på ansiktshöjd. Gå rakt och förbered dig på att svara på tilltal. Träna på den frånvarandes närvarosimulering och håll alla tummar i världen för Arsenal. Idag, under morgondagen och under morgondagens kvälls Heldags-match. För nu måste vi vinna, nu måste vi åter bli det vinnande laget och nu måste vi göra gott ur ont. För spelarna, för klubben och för dig med Arsenal i hjärtat.

Skall du åka och titta på The Trotters på deras Reebok Stadium så får du lämna tätorten Bolton bakom dig och bege dig rätt ut i ingenstans. Det ingenstans heter Horwich och är en stor slätt omgiven av små kullar vilka du, om du har tur och väljer vintern som restid, kanske kan se en gnutta snö på.

När du hamnat i detta Horwich så undrar du plötsligt om du landat i något av de åtta amerikanska Bolton, men så är faktiskt inte fallet. Du är fortfarande i England, men de för engelsk fotboll klassiska landmärkena lyser med sin totala frånvaro. För vill du ta dig en öl före matchen så får du börja sätta igång och traska. Längs med en motorväg i uppförsbacke vidare genom ingenstans, förbi ett par rondeller och sedan, när du tror att du är på väg att ge upp för att vända och ta en mjölkpallsbuss tillbaka till Bolton, så finner du till slut den pub som är ämnad för bortasupportrar. Väl där har du sannerligen gjort dig förtjänt av en öl.

Efter denna öl börjar snart matchstart närma sig och du måste återigen tvinga dig ut i detta boltonska neverland. Nu har du plötsligt nedförsbacke och du uppfattar, stärkt av den insupna ölen, vandringen som relativt angenäm. På höger sida har du en charmig parkeringsplats, bredvid den ett charmigt Tesco som likt en all-American tillbedjelseplats, reser sig upp ur marken. När du passerat Tescot med tillhörande bensinstation, börjar din mage dock göra sig påmind. Om vi nu här utelämnar eventuell övervikt och defekala krafter, kan vi utgå ifrån att magen gör sig påmind för att den önskar bli påfylld. Med mat.

Ja, men vad härligt, tänker ditt huvud, för det bär på bilder av alla dessa ljuvliga hamburgevagnar du hängt vid och vars kvalitetsprodukter du genom åren smyckat din kropp med. Dina ögon övergår i avsökningsläge, men skickar relativt omgående skrämmande rapporter om misslyckat uppdrag, för de finner inga av de för fotbollsmatcher obligatoriska fordonen. Det enda de hittar är McDonalds, Pizza Hut och ett Kentucky Fried Chicken.

Du skälver plötsligt till av oro eftersom du är helt säker på att du inte fyllt i någon inreseansökan, saknar green card och inte lämnat dina fingeravtryck hos farbror passpolisen. Du ser dig över axeln och tittar efter täckjackor med bokstäverna FBI på och du ångrar den där rösten du råkade lägga på KPML(r) i något kommunalval för ett par hundra år sedan, för du vet att det snart är klippt. Du utgår fullt logiskt från att du har landat i säkerhetszonen usually known as USA. Du som bara ville se på fotboll, dricka öl och äta vinägerindränkt mjukvara.

Innan då ger dig hän åt panikångesten och äntrar marken i fosterställning, ta den utsträckta hand som reseledare D&M nu ger dig. Du är förvisso i Glazerland, men du är fortfarande i England, vad än attribut och miljö antyder. Och du behöver inte ens åka till Bolton för att se på matchen, för den skall spelas i bebott och bebyggt område inne i en stad, i en vacker och välfungerande stadsdel i norra London. Inget vilda västern, utan lugna och trygga, om än något gentrifierade N5.

För vi skall inte på 4:e julifirande hos Owen och hans Superwhite Army, de skall få komma till oss, hemma hos oss i vår fina lilla stuga med vita knutar. Och vi skall bjuda Owen och hans actiongubbar på ett rejält kalas som de sent kommer att glömma. Det blir Irländsk julafton, Svälta räv och Tusen Nålar hela eftermiddagen igenom. Inget öga kommer att förbli torrt och de kommer få åka raka spåret hem till sitt miniamerika för kollektiv tröstätning. 

Arsenal kommer att barrikadera Fort Emirates genom att skicka fram följande meniga:

Szczesny
Sagna/Jenkinson – Keiser Per – Koscielny – Santos
Frimpong/Coquelin – Song – Arteta
Gervinho – van Persie – Arsjavin

Jag vet att Wenger föredrar Ramsey framför Frimpong/Coquelin och jag vet att han kommer att ta ut Arsjavin efter exakt 60 spelminuter, om denne ens får starta. Vi brukar i samband med Arsjavins obligatoriska byte få oss en TW14, men då ger D&M er istället bokstavskombinationen AOC. Hoppas att Sagna är hel men också på inhopp av skyttekung Gibbs, vilken Arsenal Players kommentator senast utnämnde till ”the most unlikely goal scorer” och sydkorean Park som behöver speltid för att komma in och igång.

Så vi säger väl så. D&M säger Keep it country och inväntar Lieutenant Coyles ”Hell, yeah D&M!”
Och Hell, yeah, på dig själv Owen, för nu blir det åka av!

Just nu ler fotbollsgudarna i kapp mot Arsenal och har så gjort den senaste tiden. Eller hur? Okej, kanske inte riktigt helt sant, men ändå. För mellan lördagen då vi ännu en gång imploderade, denna gången mot Blackburn borta, och lördagen då vi tar emot bottenkollegorna i Bolton, fick vi chansen att mäta våra krafter med Shrewsbury Town FC´s, ett lag som för stunden ligger 53 platser under oss i seriesystemet.

För vi som är vana att spela stormatcher mot andra topplag i EPL, har på sistone haft svårt för lag som är serienykomlingar eller som ligger sist i tabellen. Därför får vi ändå säga ”tack för League Two-laget Shrewsbury Town”, när det nu vankades inträde i årets Carling Cup. Och tack för att vi äntligen fick uppleva känslan av seger, förvisso över ett lag tre divisioner lägre, men ändå ett lag som slagit ut både Derby och Swansea ur kuppen innan de lottades mot oss. Så vad tar vi då med oss från matchen?

Minus:
Resultatet: Kalla mig gnälllig gammal farbror, men 3-1 borde har varit resultatet mot Newcastle, mot Swansea eller mot Blackburn. Mot ett lag från League Two borde resultatet vara det inte helt obekanta 8-2, fast med den skillnaden att det är vi som gör flest mål, inte som det brukar vara motståndarna.

Försvarsspelet: Eller snarare den fortsatta frånvaron av detsamma. Jag vill inte gärna hänga någon, men vad pysslar Djourou med? Bara för att hans efternamn har samma begynnelsebokstav som herrar Denilson och Diabys, behöver han väl inte vara lika bedrövlig som dessa två? Vad har hänt med honom? Man känner inte alls igen honom och han gör misstag han inte skulle drömma om att göra för två år sedan. Någon som förstår vad det är med honom? Vi kan väl enas om att Wenger med undersåtar fortfarande har en del defensivt nötande att göra ute i London Colney, för vinst eller inte så kanske detta spel fungerar mot lag 53 platser lägre i seriesystemet men inte mot några andra.

Plus:
Alex Oxlade-Chamberlain: Okej, motståndet var inte av högsta klass, men denne kille visade inte bara fart utan framför allt förmågan att använda farten tillsammans med en fungerande teknik. Välavvägt spel, en god blick för spelet och en vilja att skjuta. Hoppas inte Arsenal lyckas ta det ur honom. Blanda Fabregas och TW14, vattna med en årsnederbörd och du har en mycket kompetent EPL-spelare.

Francis Coquelin: Återigen mot ett enklare motstånd, men denne kille gjorde en mycket bra match igår. På rätt ställe i defensiven, trygghetsingivande och, även han, en vilja att gå fram i banan och faktiskt avlossa de där skotten som faktiskt kan gå i det där målet. En god passningsfot och kanske snart en utmanare till Song eller i varje fall Frimpong?

Carl Jenkinson: Senast vi såg honom var han helt bortkollrad av de röda djävlarna från Stretford, men igår var motståndet mer skonsamt. Fina inlägg och ett välavvägt tvåvägsspel. Kan nog bli någonting av honom med åren, kanske redan på lördag.

Skottviljan: Både nämnda Coquelin och AOC gick på skott, och några andra Arsenalspelare med dem. Återigen var motståndet mer tillåtande än vad vi brukar vara vana vid, men skönt att se att våra spelare faktiskt gick på skott utifrån och inte bara lutade sig mot det klassiskt nutidsarsenalska passa-bollen-ända-in-i-mål.

Så tack för att vi kunde vinna trots det fortsatt darriga försvarsspelet och tack för att vi slapp ännu en pinsam rubrik i de småsadistiska kvällstidningarna, för pöbeln att njuta av. Nu tänker vi Keown-Adams-förhelvette och ser framåt.

Denna vecka kommer att se lite annorlunda ut för bloggredaktör D&M, vilket även kommer visa sig för dig som läsare. På fredag åker jag till England för en helg i fotbollskonsumtionens tecken, varför texten om Owen Coyles supervita arme kommer att landa här redan fredag morgon och inte följas av något skrivande förrän i bästa fall någon gång under tisdagen.

Planen är att se tre matcher, att äta ljuvligt brittiskt och dricka om möjligt ännu bättre. När jag prickade in en Arsenalmatch som jag på grund av detta fotbollsturistande skulle missa, så kändes Bolton hemma som ett säkert val. En match man inte behöver oroa sig för och en match som i efterhand inte kommer att bli någon sådan där stor snackis att ha missat. Nu är Arsenal i den formen Arsenal är och dessutom spelar ju gamle Blackburnvännen Kevin Davies i Bolton, varför inga ben går säkra och heller inga stalltips kan anses trygga nog att förlita sig på. Vi återkommer mer i Bolton-frågan under fredagen.

Keep it country!

Ja, vem f-n gör det, egentligen? Men saken är den att trots det osköna att bryta upp en god ledighet och trots det svåra i att bussa trötta och hemkära ungar till skolan, så gillar jag att gå till mitt jobb. Jag gillar att vara där, att utföra det värv jag är satt att utföra och jag gillar också mina arbetskamrater. De flesta är trevligt snälla och några till och med roliga att hänga med.

Och som Arsenal har man nästa alltid haft en fördel i loppet ur ledigheten. Ett feelgood-försprång, ett välinställt startblock att ta sats ur och ett känslomässigt skohorn att trycka ned den uppseglande arbetsveckan i din lästlika tillvaro, med. För även om din helg i övrigt har varit skit rakt igenom, så har du alltid kunnat referera till en lyckad vändning på Stamford Bridge eller till en skytteligaledande fransman alla supportrar önskar att de hade i sitt lag. Du har kunnat tala om en väg till Wembley som bara blir kortare och mer upplyst för var helg som går och du har kunnat referera till både ärofylld historia och en ljusnande framtid som är under gryende.

Det kan du inte nu. Och du får ingen som helst hjälp, i ditt duellerande med den vardagliga verkligheten, av laget i ditt hjärta. Det som brukar vara en hjälp och det du vant dig vid att ha ständig fördel av, är i dag bara en börda. Alla vet vad det betyder för dig och alla vet vilka konsekvenser det har för dig. Hela ditt liv blir stolpe ut. Du spiller kaffe på skjortan, du svamlar under dragningen och den ihopknycklade pappersbollen studsar kant-kant-ut varefter du är tvungen att resa dig och göra en Golgatavandring fram, böja dig ned för att lägga i dokumentresten i papperskorgen. 

Och detta skulle ha varit en skön vecka. En lugn, trygg och säker vecka, där du skulle ha haft med dig en utklassning borta mot Blackburn i ryggen, med hjälp av ännu en kull lyckade juniorer, enkelt tagit dig förbi ett League Two-lag under veckan fram till en säker hemmamatch mot ett allt skrumpnande Bolton i helgen. Det skulle ha varit obekymrat och du skulle ha varit safe hela j-la veckan. Du vet ju själv hur safe du känner dig just nu. Eller hur.

Så om vi börjar denna plågsamma katarsis, så måste avstamp tas i lördagens implodering på Ewood Park. Jag måste säga att första halvlek gav en verkligt varm känsla i magen. För i min mening lovade Santos första 45 minuter gott. Förvisso den som upphävde offsiden på kvitteringen, men vi som levt med Clichys positionsspel har en tendens att förlåta sådant, och en i övrigt god defensiv varvades efter en stund även med fina inlägg och ett precist passningsspel. På andra kanten gav oss Sagna och Gervinho ett kantspel nästan i närheten till Bobby-cashley/Freddie-Lauren.

Anfallstrion var en enhet i ständig rörelse och med Gervinho på högerkanten fick vi både teknik och fart vilket vi aldrig fått varken med TW14 eller Nasri, vilka var lite antingen eller. Och med Santos bredvid sig framstod Arsjavin som tillbaka till den form han var när han kom till oss och introducerade sig, bland annat genom de fyra målen på Anfield Road. Dessa ting tar vi med oss, resten skiter vi i. Eller kanske inte. För vi har några saker att bena ut.

Wenger: Okej, nu verkar det som om det inte är han, utan några mörka skugglika gestalter i styrelserummet, som gör att vi inte hänger med lönemässigt och således varken kan behålla eller locka till oss storspelare. Så det är inte hans fel. Men hur coachar den killen sitt lag? En ständig övertro till vissa spelare, medan andra ständigt tas ut i förtid eller får sitta kvar på bänken. Med vilka argument i ryggen tog han, som exempel, ut en stekhet Arsjavin och behöll en iskall Ramsey på planen i lördags? När vi behövde kreativitet för att få nytta av den snabbhet som byttes in och när Arsjavin, egentligen, är en central playmaker?  Och varför var den uppenbarligen nyttige Frimpong inte ens med i truppen till en match där just hans fysiska kompetens och die-hard-anda kunde ha varit tungan på vågen? Och varför panikhandla spelare, när de ändå inte verkar vara till för att användas?

Försvarsspelet: Eller snarare bristen på det. Hur kan någon, inklusive Wenger, anse att våra defensiva svårigheter, efter sommarens träningsläger, nu är lösta? Jag begriper det inte. Är Wengers stolthet så viktigt att han inte kan ta in någon ny röst, andra tankar och någon annans erfarenhet, när det är just sådant som kan få ordning på en oreda som i nuläget är så uppenbar? En ny person, ett nytt sätt att se och angripa problemet eller varför inte någon som är dokumenterat bra på att styra upp försvarsspel? Wenger kan ju inte ha missat det för oss andra så uppenbara?

Robin van Persie: Missförstå mig inte nu. Jag älskar RvP. Men sedan han fick kaptensbindeln har han inte varit sig lik. Och hans gestikulerande är inte bara oskönt att se, det är den totala motsatsen till vad en lagkapten skall ägna sig åt. För du blir inte världsstjärna bara för att du börjar bete dig som Ibrahimovic eller Berbatov-i-spurs. Han skall som kapten uppmuntra sina medspelare att våga skjuta, att våga ta chansen, inte banna dem när de misslyckas.

Det centrala mittfältet: Visst lider vi av att Fabregas och Nasri inte längre är med oss, visst saknar vi deras kreativitet, Fabregas förmågan att se luckor och kommande löpningar långt före alla andra och visst saknar vi Nasris tråcklande dribblingar in från kanten in i skottzonen. Men mest av allt saknar vi den dynamo vi i fjol hade i Jack Wilshere. Vi har varit inne på det tidigare i denna blogg, men luckan efter JW fortsätter spela oss ständiga spratt. D&M rådde Wenger att sätta in Frimpong, ge Song mer frihet och skapa ett centralt mittfältslås som inget lag kommer förbi. Ungefär som vi hade under vår storhetstid, när Vieira tillsammans med olika co-aktörer tämligen åt upp motståndarnas centrala spel. Så har inte skett, och motståndarna får fortsätta slå genomskärare till djupledslöpande medspelare, när bollen egentligen aldrig skall få levereras, när motståndarnas kreatörer egentligen skall ha en ryggsäck i form av nasty Arsenalspelare, som omöjliggör hela levererandet.

Så nej, denna måndag är du inte kung på jobbet, inte grabben hela dan. Du är inte den bekymmerslöse spjuvern som muntrar upp måndagströtta med spetsunderfundiga skämtsamheter. Du är tyngd och bekymrad, du ligger ständigt ett halvt steg efter och du har så mycket som upptar din tankeverksamhet.

I morgon är det Carling Cup mot Shrewsbury Town, på tredje plats i League Two. I normala fall skall de utgöra ungefärligen lika mycket fara som ett fallande höstlöv, men eftersom denna Arsenal-höst inte är som andra, så måste vi skänka dem, tillsynes onödig, uppmärksamhet.

De arsenalska juniorer som ställs på banan måste se upp med skyttekungen Marvin Morgan, som med sina sju mål toppar klubbens skytteliga. Så även med League Twos egen Lionel Messi, förlåt Lionel Ainsworth skall det ju vara, som med sina nio målgivande passningar på nio spelade matcher, får anses stå för den kreativitet som Vieira med medspelare brukade ta död på. Arsenal bör ställa upp med följande lag:

Fabianski
Jenkinson – DJ Oro – Miquel – Gibbs
Frimpong – Ramsey – Benayoun
Oxlade-Chamberlain  – Park – Miyaichi

Alternativt kan Coquelin knuffa bort Ramsey eller Benayoun från mittfältet och säkerligen bör spelare som Aneke, Afobe (finns han kvar?), Watt och Ozyakup vara aktuella för spel.  Självklart skall den här matchen bara vinnas, men lika självklart skall det vara att de som framträdde i lördags inte på något sätt skall känna sig säkra på spel kommande lördag, mot Bolton.

För nästa vecka kommer även den att börja med en måndag. Och därefter kommer det komma ännu en. Och ännu en och ännu en. Och snart måste vi återfå rätten till att kunna glida in på jobbet i sällskap av självklar trepoängsboost. Snart måste vi få tillbaka den oslagbara känslan av oövervinnelighet som bara ett vinnande Arsenal kan ge. Snart måste vi återfå måndagar att se fram emot. 

Då kan vi bocka av denna match. Vi kan lägga Ewood Park och alla dess samlade faror till handlingarna och se framåt, vidare emot en godare fortsättning på EPL 11-12 än dess början hade att erbjuda.

Ni vet ju själva hur Blackburn brukar vara, och undertecknad hade även förvarnat er, det varken var eller är ädelt bolltrillande överst på Rovers dagordning. Och ni vet även hur vi brukar rygga för fotbollsvåldet när det kommer i vår väg.

Denna lunchmatch blev inget undantag. Efter en första halvlek där matchen skulle vara över, död och begraven, lät vi Rovers få ta över matchen. Två självmål, uselt positionsspel och allt gott som första halvlek lovat vändes över i bedrövelse. Ren och skär bedrövelse. Rovers gameplan, att göra sönder våra bästa spelare, kickade in till punkt och pricka. Den arsenalska högerkant som var dödlig med en, förvisso ego men ändå lysande, Gervinho tillsammans med en ständigt överlappande Sagna, blev hux-flux Djourous arena, och vad kan man förvänta sig av ett sådant scenario?

Wenger gör allt han kan för att vi skall bli sämre. Han tar ut första halvleks bästa spelare; Arsjavin, och sätter in TW14 på högerkanten. Han låter Ramsey vara kvar och förvisar Gervinho till en vänsterkant han aldrig producerat från. Vi har ungefär tusen chanser, Blackburn har två och de vänder ändå matchen. För de behövde egentligen inte mycket till spel, vi gav dem det. Vi gav dem chanserna och avslutade desamma. Vi är de killarna, de hyggliga, de naiva och de som blir totalt överspelade.

Jag hade för avsikt att sätta betyg på dagens spelarinsatser, men jag orkar inte. Jag kan inte förmå mig. De positiva ansatser vi såg i första halvlek slaknade till den ständiga impotens vi ständigt fastnar i just nu.

Arteta vann med sitt Everton och förlorar med sitt Arsenal. Är det där vi är i år? Är det så dåliga vi har blivit, eller ser jag fel? Ett brunkargäng som vi skall vinna över alla dagar i veckan framstår, i vår närvaro, som smarta och funktionella. Vi är laget som alla vill möte, laget de möte när de skall vända en negativ trend och laget de kan besegra utan att ha ett eget spel. Det är vi. En vänsterback som kan slå inlägg och en högerytter med teknik räcker inte, vi saknar fortfarande förmågan att stänga matcher och förmågan att vinna matcher.

Vi är idag bara en dysfunktionell OBS-klass, en neuropsykiatrisk diagnos, en imploderande skolresa där samtliga resenärer skickas hem i förtid.

Let me get what I want, this time. Som så många gånger förr så får en av vår tids stora konstnärer stå för orden. För precis så känner jag inför morgondagens match, borta på Ewood Park. Snälla, snälla, snälla, låt mig får vad jag önskar, denna gång.

När Arsenal åker till Blackburn brukar vi inte få vad vi önskar, vi brukar mestadels bara få oerhört ont. Vi får kanske med oss tre poäng därifrån, men gör det i sällskap av en allt längre skadelista. Vi fantaster sitter i våra soffor och hoppas på vackra passningar, säkra försvarsingripande och på gjorda mål. Men framför allt måste vi, varenda j-kla gång vårt Arsenal skall besöka Ewood Park, sitta och hålla tummarna för att våra stjärnspelare inte skall bli sparkade sönder och samman. Att ett besök där inte skall resultera i tusenfalla avbokande till andra och att vårt lag inte skall se ut som ett enda rödfärgat plockepinn när matchen väl är över.

För Blackburn Rovers har alltid verkat i fotbollsutvecklingens tjänst, alltid varit steget före och alltid stått på bolltrillandets barrikader. Allt från soccerns skilsmässa från The Rugby football till Sugardaddyns rätt att vrida den moderna fotbollens snedspark ännu ett varv. Det förstnämnda när klubben, i slutet av 1880-talet, var en av de drivande bakom professionaliseringen av fotbollen och det senare då stålindustrilisten Jack Walker, i januari 1991, tog kontroll över klubben och hämtade den gamle Liverpool-legenden Kenny Dalglish till klubben för att göra honom till manager med en enorm spelarbudget till förfogande.

Med dessa monetära muskler kunde då Dalglish locka över en massa spelar till klubben, främst från Liverpool FC, den klubb Dalglish just kommit från, och Rovers tog sin enda ligatitel i modern tid våren -95. Men så mycket mer glamoröst än så blir det aldrig där vid skogarna i Lancashire. Rovers är liksom inte det laget och har heller aldrig varit. Det hör på något sätt till att motståndarna skall behöva vara lite extra på spänn och lite extra rädda. För här kommer stora, stygga Rovers och då skall de där bolltrollande småkillarna som fått för sig att besöka oss, få åka på ett rejält kok stryk om de inte förstått bättre.

Så därför ber jag, snälla. Låt oss ställa över de mest skadebenägna och bensköra spelarna. När vi nu redan har både Vermealen och Wilshere på skadelistan så låt oss skydda livsviktiga spelare som RvP, Sagna och Arteta och låt oss trumma ihop ett så elakt centralt mittfält som bara är möjligt. Snälla Wenger, låt oss inte falla för frestelsen att använda vår fotbollstekniska överlägsenhet, för den kommer bara att slå tillbaka i form av fradgadrypande Roverssepelare, som med mord i blick kommer att slita våra fotbollsförsök i stycken.

En annan tämligen oskön samling Blackburn-kopplingar

På grund av rådande omständigheter bör vi ställa upp med följande lag. Inte för att motståndet är ringa eller för att vi inte behöver våra bästa spelare, utan för att dessa bästa spelare även behövs i matcher efter lördagens.

Szczesny
Jenkinson –  Kaiser Per – Koscielny – Santos
Song – Frimpong – Benayoun
Gervinho – Park – Arsjavin

Santos går självklart att byta ut mot Gibbs, men med tanke på den senares skadebenägenhet och stundande CC-match mot Shrewsbury, bör detta övervägas med största försiktighet. Både Park och Arsjavin kan också tänkas behövas skyddas mot dessa Lancashiremonster, varför Chamakh och kanske TW14 då kan ersätta, men även här hyser D&M frågetecken över lämplighet. Man skulle även kunna låta mittfältet bestå av Song-Frimpong-Coquelin, och låta Benayoun ta en offensiv kant, vilket skulle kunna bli som att bekämpa eld med eld. Men det är en lite småmysig tanke, eller hur!

Så allsmäktige fotbollsgud, du som i The International Football Association Board äro, låt oss slippa brutna ben, urleddragna axlar och bespottade ansikten. Låt oss slippa den högst osköna känslan som ännu en favvospelare på skadelistan bringar. Låt oss få komma hem med både tre poäng och intakt spelartrupp. Please, please, please. Let me get what I want, this time…

Hela din gårdag var en enda långsam vandring. Hela din arbetsdag var en enda lång charad där du låtsades leka vuxen och simulerande deltagande i de aktiviteter som vuxna människor förväntas delta i. Hela din gårdag hade ett enda mål framför ögonen. Att klockan skulle bli 20.45 och att avspark mellan ditt Arsenal och den tyska ligasegraren Borussia Dortmund skulle tas.

Klockan gick och matchen var likaså igång. Våg efter våg av gult välde över oss, gång efter gång höll Borussia på att överlista vår högt stående backlinje och vi hängde på en skör tråd av upprepade räddningar av vår målvakt Wojciech Szczesny. Våra högt flygande och som vanligt dadaistiskt naiva idéer om att vi skulle vara spelförande slogs bryskt i spillror.

Efter den inledande delen hittade vi något sånär rätt i positionerna och vi sjönk också lägre ned i banan. Ett tyskt felpass i 42:a, en RvP-glidtackling vidare till TW14 som plötsligt ägde allt spelsinne i världen. Detta spelsinne gav RvP en smörpassning varefter han bara väntade, siktade, väntade och siktade igen, för att sedan dra till med sin högerfot. Boom. Inte på något sätt rättvist, men oerhört skönt.

Andra halvlek var inte längre tvåmål, utan bara spel på vårt. Vår backlinje, föredömligt ja nästan italienskt låg, med ett CM just framför. Panik säger ni, taktik säger D&M. Och som ni vet, så  höll vi på att klara oss. Koscielny efter Koscielny tillsammans med stabiliteten personifierad i form av Szczesny höll på att ta oss ända hem. Nu kom ett konstmål i vägen och vi tappade ledningen, vilket alltid smärtar, särskilt om ledningen varit orättvis.

Vi fick med oss en poäng, vilket är en mångt mycket mer än vad vi förtjänade. Ändå smärtar det rejält att vi var så nära att spela uselt och ändå vinna, vilket hade varit grymt skönt. D&M tar risken att dra på sig en halshuggning, när jag ändå provar att sätta betyg på gårdagens Arsenal.

Szczesny: 4/5. Mkt bra. Alltid på rätt plats och lugn ända ut i fingertopparna. Jag hävdar inte att vi i honom har en världsmålvakt, ännu. Men närmre Safe Hands, minus ponytail och usla landslagsinsatser, var länge sedan vi kom. Målet var inget att säga om, bara trist att det kommer just mot oss.

Sagna: 3/5 Ingen märkvärdig match från Sagnas sida. Tillät lite väl många inlägg från sin sida, och hade kunnat producera enormt mycket mer och bättre offensivt, men i övrigt, som vanligt, en bra högerbacksinsats.

Per ”Franz” Mertesacker: 2/5. Nja… Ännu inte en vital del av vårt försvarssystem. Individuellt skicklig i man-mot-man-situationer, vilka han vinner de flesta, men inte den ordningsman man hoppas av honom. Igår var han en av fyra delar i en linje, inte en fjärdedel av en enhet.

Koscielny: Före smällen: 1/5, efter smällen: 4/5. Vad är det med den snubben? Klipp till honom i nyllet och han blir hur grym som helst. Fortfarande fladdrig och positionslös (kan man säga så?), men precis över allt och räddade boll efter boll efter boll. Ja, j-klar vad han stred i går den killen. Man kan inte annat än älska när spelare verkligen försöker. När de strider och visar upp någon form av vilja, i kontrast till den apati som stundtals tenderar att sprida sig i laget. Nej, gott jobbat!

Gibbs: 2,5/5. Tja… Vad skall man säga om killen? Hade perioder med offensiva framfötter, men dessa var få, ringa och för sällan. Defensivt var han bättre och slapp ur den så kallade Clichy-fällan, med ett bättre positionsarbete och en bättre man-man-insats. På det stora hela anser jag gårdagen vara ett steg åt rätt håll.

Song: 3,5/5. I första halvlek såg han nästan ut som Eboué, minus tokrolig humor. I andra växte han sig enorm i området just framför den låga backlinjen. Mycket bra andra halvlek, mycket rappare steg och en offervilja som värmde den höstavkylde i soffan.

Benayoun: 1,5/5. Var han med? Såg ni honom? Jag såg att han täckte ut ett Dortmundanfall till plockpotatis, någon gång i första, men i övrigt? Förväntades han vara offensivt kreativ eller skulle han bara täcka ytor? Nej, ingen vidare debut som startman i Arsenal. Förhoppningsvis mycket kvar att hämta i honom.

Arteta: 3/5. Rookie of the gårdagsmatch. Inte heller övertydlig i sitt varande. Men slet, täckte ytor och vågade hålla boll, när vågorna gick höga. En stor spelare som Arsenal kan komma att få stor nytta av när han vuxit sig konform med laget och spelet. Jag tycker vi såg tendenser igår, vilka lovar gott.

TW14: 1,5/5. Precis som i fallet Benayoun så var Walcott, i princip, helt osynlig. Fick kanske inte några bra bollar att jobba med, men jag vet inte om det försvarar den rejält bleka insatsen han visade upp igår. Betyget räddas dock av denna Lidnerska knäpp som gav RvP smörpasset till målet, men i övrigt inte mycket att skriva hem om.

Gervinho: 2,5/5. Otacksamt ensam på sin kant, när Gibbs prioriterade försvarsspelet. Fick ingen hjälp heller av det centrala mittfältet utan stod nästan alltid ensam med tre-fyra gula kring sig. Tycker ändå att han var på gränsen till en 3:a och detta då han försökte skära in i banan och ge plats för överlappningar, han försökte dribbla sig fram och han försökte skapa någonting i all den övriga bollrädslan.

van Persie: 3,5/5. Underbart mål som höll på att ge oss segern. Dock lider RvP av systemet, eller snarare av den roll han nu har i systemet. Han skall vara både avslutare och framspelare, vilket faller på sin egen orimlighet. Han skall gå ned i banan och hämta boll, men har därefter ingen löpvillig att passa vidare bollen till. Nej, ned i banan med RvP och in med en rejäl målskytt framför honom, så  har du en DB10 i vardande.

Frimpong, Chamakh och Santos, omöjliga att bedöma. Dock ett litet plus för Frimpong för denne vilja att glidtackla, sweet säger D&M.

Sammanfattningsvis: En poäng är rejält mer än vi förtjänade och jag tycker detta således var en bra start på gruppspelet. Deppigt att tappa en oförtjänt ledning, speciellt på ett sent konstmål. I perioder ett bedrövligt spel, men hade vi vunnit hade denna bedrövlighet blivit någonting positivt. Som när minus och minus blir plus. Att kunna vinna trots uselt spel, eller att kunna komma hem med en poäng, trots uselt spel.  

I några av de saker du företar dig, måste du alltid ha en pågående tankeverksamhet. En del saker är svåra att genomföra medan andra bara färgas av att du vill framstå i god dager. Men i de flesta situationer agerar du bara efter ett invant mönster. Några delar driftstyrning, några genetiska förprogrammeringar lagt till miljö och gängse normuppfattningar. Inlärt och internaliserat, klart och betalt. Du agerar i stund, är spontan och förhoppningsvis lyckas du framstå som välfungerande, välintegrerad och kanske till och med lite trevlig. Men du tänker inte utan är, du handlar och agerar.

Svårigheten är bara att din kartbild över normalitetens huvudleder inte stämmer överens med andras. Dina mellanmänskliga trafikomläggningar är inte som din omgivnings. Din bas för interagerande är inte den din omgivning tror att den är, eller kanske borde vara.

För om någon frågar dig om hur läget är eller om hur helgen har varit, så undrar de med största sannolikhet om du hittat på något extra trevligt, ägnat dig åt något speciellt spännande eller träffat någon intressant person. Om dina sociala erövringar motsvarat dina förväntningar eller kanske om hur din gravida fru mår. De undrar kanske kring om hur de går för ungarna i den nya skolan, om du sett något bra film på sistone eller om du lyckats hålla dig fri från förkylningar över helgen. Men de undrar inte med den frågan hur det gick för Arsenal senast.

Så när du, på frågan om hur läget är, svarar ”helt åt helvete, vi blev överkörda på Old Trafford, vann med ett nödrop hemma mot nykomlingen Swansea, har både Vermealen och Wilshere är långtidsskadade och möter i morgon kväll Borussia Dortmund borta” så kanske de i bästa fall ler lite överseende. De kanske vet vem du är och tror sig känna dig, men de bär inte på någon som helst beredskap på att du, i din värld, är lika med Arsenal. De kan förstå att Arsenal förlorade grandes mot manu och i helgen just spelade jämt med nykomlingen.  De kan även ta in att Arsenal på tisdag kväll inleder gruppspelet i CL, men att ”vi” är i resultatens gungfly och att ”vi” nu går in i ett kanske framtidsavgörande gruppspel, och att du av den andledningen är en totalmess, har de liksom svårt att ta in.

Och om de har svårt att ta in det faktum att du är vi med ett fotbollslag, hur skall du någonsin kunna få dem att förstå vilka samband det finns mellan Arsenals resultat, passerat genom dina förhoppningar om detsamma, vidare till ditt mående? Är det liksom ens någon idé att förklara? För era pusselbitar passar inte ihop. Era operativsystem är inte kompatibla och era konsoler har inte samma regionskodning.

Att vara ”vi” med sitt fotbollslag kan vara rent fantastiskt. Att kunna få sola sig i glansen av en framgångsrik klubbs vinster, kan göra ditt liv till en enda lång medvind. Men att vara ”vi” med ett fotbollslag kan också innebära ständigt nagelbitande, en latent bipolaritet och ett ständigt återkommande tvång till social parallellslalom.

I morgon kväll möter vi Borussia Dortmund på Westfalenstadion. Den Gula Väggen kommer skrika oss rakt i ansiktet och vi kommer att möta ett lag som på många sätt är mer fungerande arsenalsk än vi själva just nu. Med tanke på att både Song och Gervinho är tillgängliga kan inte komma att se ut på något annat sätt än följande:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Santos
Frimpong – Song – Arteta
Gervinho – van Persie – Arsjavin

Inget konstigt med den uppställningen, hårt arbete och fortsatt tillbakabändning till den vinstvana som vi en gång i tiden ansåg vara normen för Arsenal. Ett centralt mittfält som säger Grrrr och en Wenger/Rice som låter Arsjavin, för en gångs skull, få spela en hel match. Det kommer f-sen inte att bli lätt, vi kommer få slita som hundar och det finns ingen garanti för någonting. Bortsett från att du på onsdag morgon, helt naturligt och utan att tänka dig för, kommer att berätta om hur det gick för oss i matchen. Hur det gick för oss när vi mötte Borussia Dortmund borta.

Länge leve ditt, mitt och vårt Arsenal.