Davidsson & Mannen

Är du en snart medelålders man, har bakgrund som bandledare inom hårdrocken och senare även inom indiepopen, så vill du inte vara Fotbollsturist enligt standardmall 1A. Trots att du för länge sedan förslutit dina band, slagit dig ner i äktenskapets lugna hamn och accepterat din lott i livet, så vill du ändå inte vara som de. Som de andra. Du vill fortfarande, om möjlighet finnes vara lite indie. Du kan själv.

Så när D&M med lekkamrater åkte till Stoke-on-Trent var de övertygade om att det här, det fixar vi, inga problem. Förvisso var hela området runt tågstationen knökfullt med hjälpsamma Stewards som erbjöd assistens och förvisso visste denna sagas huvudfigurer, att det gick bussar från centrum ut till Britannia, men det gällde liksom inte dem. De kunde ju fixa det hela själv, hur svårt kan det vara?

Så killarna började knalla på in mot den stadskärna de ansåg sig vilja ha som bas. En pub med Sky Sport skulle, med tanke på eftermatchverksamhet, lokaliseras men efter att detta var gjort, så gick männen med raska steg i den riktning de ansåg arenan ligga. Hej då bussarna, hej då Stewards och hej då gemene fotbollsturist. Stadskärnan lämnades och motorväg korsades. De såg arenan resa sig långt borta i horisonten och de såg en ocharmig gångväg parallellt med motorvägen, men ansåg sig så klart stå över sådana förenklande steg av stämningsförlust.

Lost In Pottersland. Foto:manumats

Så de fortsatte rakt fram med tanken om att man alltid kan vika av på någon småväg senare. De hade gott om tid och friska ben, så det var bara att gå vidare. Ungefär 20-25 minuter senare, när ölen från tågresan höll på att gå ur kroppen och tröttheten ta över dess plats, var tonläget ett annat. De unga männen stod då mitt i ett förvisso genuint radhusområde, men ändock någon form av radhusområde. Ingen Britannia Stadium var längre skönjbar och inga rödvitrandiga replicatröjor heller. En och annan rostig trehjuling och övergiven sandlåda, men inte mycket som påminde om en närvaro till världens bästa fotbollsliga. 

Men som en hägring under en wengersk ökenvandring, reste sig då en själavårdande syn. En kvarterspub i samma gamla vackert röda tegel, med samma gamla skyltar och med samma gamla självklart inbjudande lockelse. En paus, en öl och sedan skulle allt bli bättre. Med en Bombardier satte sig våra hjältar ned för en stunds överläggning. Olika alternativ lades fram och till och med det nästan onämnbara, att fråga efter hjälp, dök upp för förkastelse.

Då reste sig några av lokalens mest lokala män, i ungefärligen samma ålder som berättelsens huvudfigurer, upp och kom fram till bordet där de satt. En kort sekunds undran och ett kort ögonblick av reservation övergick till ett positivt kontaktande. De förvillade fotbollsturisterna fick all hjälp de någonsin kunde tänkas behöva. De råddes att sitta kvar, hänga i socialt umgänge för att sedan åka med i den minibuss, de nyfunna vännerna alltid brukar ta, en sådär 15-20 minuter före avspark, och så blev också utgången. Våra fotbollskonsumerande hjältar kom till arenan och fick avnjuta sin EPL-fotboll. De hade riktigt goda stunder både före och efter matchen, slutet gott och allting gott.

När du summerar din läsning finner du att D&M och hans lekkamrater således inte var mycket till indie. De visade sig verkligen behöva den hjälp de fick och hade inte alls kunnat själv. Vad de än önskade om sig själv och sitt oberoende, hur de än såg på sig själva i förhållande till andras fotbollsturistande.

Och kanske är det så att Tony Pulis också vill vara indie. Han kanske inte heller vill följa standardmall 1A. Han kanske också kan själv. Ja, alltså, skapa fotbollslag som faktiskt spelar fotboll är kanske inte riktigt hans grej, men vem vet om det verkligen är det han strävar efter. Han kanske inte ens bryr sig, han kanske är så j-la indie att han absolut hade odlat det klassiska indielandmärket Lång Svårmodslugg om han bara kunnat?

Tony kanske fullständigt struntar i sportens utformning så länge han når resultat i den. Så länge hans Indiepotters någon gång då och då, kan sparka ett storlag sönder och samman så kanske det inte spelar så stor roll om de inte lyckas sparka in bollen i något av de där burarna som finns i varje kortsida av slagfältet. Det kanske inte ens är det viktigaste. Det kanske är viktigare för vår vän Tony att göra själv, att göra på sitt eget sätt, hellre än att göra bra? Det kanske är mer viktigt att vara skitbra på att vara dålig, än att vara medelmåttlig på att vara bra? Och Tony Pulis kanske är mer lik D&M än vad man får anta att någon av dem egentligen skulle vilja erkänna? Eller om det kanske var vice versa, vad vet jag?

Först måste ni tillåta mig att citera forumaktivist Ashamble då denne, just när gårdagsmatchen blåstes av, i versaler skrev: ”Jag vill ha sex med dom där tre poängen, så jävla sköna är dom.” Och precis så gott kändes det. Man satt där i soffan, smått resignerad och lätt överseende. Man hade börjat fundera på tandborstning och morgondagens skjortval och så kommer detta.

Det för det moderna Arsenal ovana slutet, så oväntat och så dramaturgiskt briljant. Man satt där som en pösmunk i soffan och bara fick feeling.

För om sanningen skall fram så var gårdagsmatchen inte mycket att hänga i julgranen. Om gameplanen och förhoppningarna var att åka till Marseille och få med sig ett poäng, så såg allt ut att gå efter ritningarna, men om vi åkte dit för att röva tre poäng, så gjorde vi, fram till 92:e minuten, nästan allt stolpe ut.

Vi satt med en defensiv så låg att man inte riktigt visste om Mr Wenger givit sig attan på att leka Mourinho eller om det var D&M som försökte spela försvarsspel på FIFA12. De centrala mittfältarna var samtliga defensiva och RvP seglade omkring helt allena i, för övriga medspelare, helt okända farvatten. Om vi var den finska julgranen eller bara utan reellt positionsspel, vet bara Mr Wenger, men både Walcott och Arsjavin gick ned som femteback beroende på vilken kant Marseille anföll på.

Det offensiva spelet lyste med sin frånvaro, från början till slut. Den ende som passade framåt var Rosicky och den ende som tog löpning var paradoxalt nog Arsjavin. Efter 66:e minuten, när hörnspeciallist TW14 lämnade över till Gervinho, kunde Arsenal dock börja göra lite mer än bara slå meningslösa inlägg till en ensam RvP, vilket höjde stämningen i soffan.

När Ramsey byttes in så suckade man i vanlig ordning och tänkte att nu stabiliserar Wenger än mer för att fylla ut de 23-25 kvarvarande minuterna med passningar i sidled. Och visst var det så, men vad nämnde Ramsey mer gjorde, det vet ni redan. Han gav Ashamble, D&M och säkerligen flertalet med oss, rejäl känsla för feeling. Tre poäng, klart och betalt.

D&M leker betygssättare och trollar fram följande individuella domar:

Szczesny: 3/5. Hade inte så mycket att göra, men det han fick tog han hand om. Lugn och trygg, gjorde rätt positionsval och var kanske den Arsenalspelare med högst passningsprocent. Vad det nu säger, om vilka?

Jenkinson: 2,5/5. Ja, men det var la roligt då. Inte att han gick av skadad. Utan att han visar att det inte bara är Sagna, i dagens Arsenaltrupp, som faktiskt kan slå inlägg. Har på de fåtal matcher han spelat i år, slagit fler inlägg på rätt yta, än vad Clichy gjorde på hela fjolårssäsongen. Behöver dock pitcha upp sin defensiv ett par steg, för där fladdrade han till rätt rejält under vissa perioder. Hoppas hans skada (var det baksidan låret?) är snabbt övergående, för DJ Oro på högerbacken lugnar inte D&M´s redan franska nerver. 

PM4: 3/5. Återigen en riktigt bra match av vår tyske fälthare (nja, kanske inte den bilden…). Han var överallt i försvarsspelet och stal bollar från snabba Marseillefötter och han imponerar allt mer. Saknar dock fortfarande hans huvudspel vid offensiva hörnor.

Koscielny: 3,5/5. Fungerade igår utmärkt tillsammans med den något lugnare PM4. Koscielny gjorde som Koscielny gör, dvs. stöter upp och ned hej villt, men visade även välavvägda val av brytningar, lugn och trygg bollhantering och sedvanlig frenesi i sitt defensiva slit. Täckte även upp för den något mindre positionssäkre:

Santos: 2/5. Räddas av sin andra halvlek när motståndarna sprungit sig trötta och således inte orkade utmana honom så mycket. Ett tag under första halvlek, så funderade jag på att ta upp den gamla klassiska ovanan att bita på naglarna, men tack vara Fullers IPA, Generalsnus och någon modern Creame Cheese-variant från OLW, så är fingertopparna fortfarande intakta. För det var inte tack vare Santos strålande defensiva spel, för där är vi inte på långa vägar hemma.

Song: 2,5/5 Även han räddas av den andra halvleken. För i den började han slå passningar till medspelare och då slutade han med slarviga brytningsförsök och lufsande på felaktiga rastgårdar. För som den snälle Golden Retriever-look a liken han spelmässigt brukar likna, var liksom inte alls på humör i början. Stingslig och inte alls i fas, högg på fel ben och tog konstiga löpningar. I andra spelade han däremot mer Song-likt och det gjorde han rätt i.

Arteta: 2/5. Ett stort defensivt arbete, med många avlagda meter i det tysta. Tyvärr var detta kanske på bekostnad av det offensiva arbetet, för han slog inte många djupledspassningar under gårdagskvällen. Han vände hemåt, slog en säker passning och lät tempot gå ned. På gränsen till ett än mer svagt betyg, men hans starka svärmorsdrömsutseende räddar honom i den moderne och öppensinnade D&M´s liberala ögon.

Rosicky: 3/5. Precis som i Artetas fall så gick mycket energi åt till defensiva göromål. Men där Arteta safade, där försökte Rosicky. Och som han sprang. Som han slet, rev och bökade fram bollen, meter efter meter. Inte alltid vackert, men med visat hjärta kommer man långt i dessa tider av resignerande fotbollslatmaskar med för många nollor, såväl på lönechecken som, i valet av lagkamrater. En bra match.

Walcott: 1,5/5. Kanske skall TW14 inte fasas in till central anfallare, utan skolas om till högerback? För det är liksom mest när han slår inlägg som han kommer upp i acceptabel nivå på bollhanteringen. För i övrigt såg han mest rädd ut, så fort han fick bollen. Han tog fart och verkade sedan komma på att ”just det ja, det var ju det där med bollen också, den tycker ju dom skall följa med också.” Var som bäst på offensiva hörnor, då tre äpplen hög Theo skulle screena bort fyrtorn till målvakt. Bra tänkt där, Wenger.

RvP: 2,5/5. Som nämnts tidigare så var RvP så avskild från övrig verksamhet, som bara en stationär klassisk 9:a, utan passningar, kan vara. Blev tydligt att han skulle ha behövt en RvP bakom sig, så att han hade fått några passningar att jobba med.

Arsjavin: 2.5/5. Ja, där hände inte mycket. Alltid inlägg när han borde utmanat och snurrat upp ytterbackar som vi alla vet att han kan. Hans starka betyg får han för att han fortsatte att löpa, både i försvarsarbetet och i de ringa anfallsförsöken vi hade. Tog mycket stryk, men gnällde inte över det, utan fortsatte sitt sisyfos-arbete som kreativ centralfigur utlokaliserad på en kant.

Djourou klarade sig, Gervinho satte fart och skapade i alla fall ett ringa uns av dimension i vårt i övrigt enkelspåriga anfallsspel och Ramsey gjorde det avgörande målet. Domaren får rakt igenom underkänt för alla de kort och frisparkar han till synes slumpvis delade ut, medan D&M får med beröm godkänt, för naglar som är intakta, för att frugan inte väcktes av segervrålande och för att chefen ännu inte upptäckt att det skrivs blogg på arbetstid.

Inte vackert, inte snyggt och inte som man bör göra. Men gott. Precis som när Ramsey gav oss en oförtjänt seger i matchens absoluta slutskede. Och vad man älskar oförtjänta segrar i matcher som avgörs i det absoluta slutskedet. One-nil to the Arsenal, gott är det. Som att vilja ha sex med tre poäng.

Om vi tar emot dessa bevingade ord, utan att fokusera på den övertydligt gubbsjuka anspelning som endast en man i 50-årsåldern med ojämn ansiktsbehåring att lägga till ett fascialt papilomvirus, kan tvinga fram. Om vi tar orden till oss och om du betänker att de skrevs av en striphårig hårdrocksfarfar, i en tid långt före Viagrans allmänna förekomst, så kanske du har överseende med vilka medel som krävdes av en före detta amfetaminstudsboll i dennes försök till närmande av en, typ, tjugo-tjugofem år yngre varelse av det motsatta könet.

Du förstår vad som då behövdes, du kan förlåtande bortse ifrån det lätt sexistiska anslaget och du kan njuta av orden i en helt annan kontext, nämligen Arsenals. För nu är det dags för oss att låta den hand som kramande kväver vår klubbs kropp till ödlelikhet, få sig ett rejält ormbett till livs. Nu är det dags för oss att låta udda vara udda, jämt och ständigt och inte alltid vara så himla dåliga på att spela grisfotboll, om grisfotboll för stunden är just det som behövs.

Nu skall ditt hjärtas lag åka till den franska hamnstaden Marseille och möta stadens bollklubb Olympique. Vi gör det under en höst där varje europaspelsmatch känns som ett sista återbesök, på valfri fungerande vårdinstans, då de nödvändiga kryckorna sedan länge krävts åter, varefter vi fritt skall förfalla till konstant konvalescens i hemsjukvårdens nedrustade regi. För att inte tala om rädslan för att hamna i händerna på den palliativa ditons.

Så vi måste, med varje till buds stående medel, vinna över gruppledarna Marseille. Eller i absolut värsta fall ta den beräknande bortapoängen för att sedan förlita oss på den slaka lina som tre poäng hemma-principen innebär. Vi måste jaga bort den ständigt pålutstående oron för den defensiva oredan, de alltid utslagna armarna som i ansvarslös resignation och den gnagande närheten till panikens lamslående strypgrepp. Vi måste sänka huvudet i den motvind som stormar emot oss, dra ärmarna över våra frusna händer och aldrig sluta springa. Denna metamorfos kommer ske, troligtvis, med följande uppställning:

Szczesny
Jenkinson – PM4 – Koscielny – Santos
Song – Rosicky – Arteta
Gervinho – Kung – Arsjavin

Wenger väntar på sena besked kring Ramsey (hamstring), Rosicky (ljumske) och Gibbs (blödning på muskel i magen). D&M säger: Släpp den förste, vänta in den andra, men låt den tredje vila. Wenger spelar RvP på topp, denne är magisk även där, men jag vill se honom som nr 10 bakom en upptinad Chamakh, eller bakom en acklimatiserad Park eller kanske bakom TW14. En TW14 som i så fall visar varför Wenger en gång köpte honom och att det just nu faktiskt finns en position där han (TW14) är bra. Jag har gärna fel, men…

Som vanligt vill jag se Frimpong och/eller Coquelin någon stans på det centrala mittfältet, men troligt är väl att detta, som vanligt, blir av intet. Men jag tror mig se kamp, jag tror mig se ett herrans liv och jag tror mig se en svår nöt att för alla kanonörer att knäcka. Och för detta måste vi vara redo, för detta måste vi stå pall.

Vi måste tänka sydkurva mot nordkurva och vi där mittemellan, ett Les Phocéens rest som fågeln Fenix och lukten av återupprättelse inom räckhåll. Vi måste tänka grovkornigt distad basgitarr, skrovlig Jack Daniels-röst och trumm-ljud stora som Emirates hela system av lyxloger. Vi måste tänka oss en Ian Fraser Kilmister, när alla bandmedlemmar övergivit honom och Det Stora Skivbolaget likaså, på vilket han svarar genom att skriva karriärens allra främsta epos. Vi måste tänka ormgift, huggtänder och det slutgiltiga nedläggandet av allt j-la motstånd som just nu står i vår väg.

Och vi gör det till lukten av bengaliska eldar, taktfast trumslag och scenistiskt överdåd. För vi kommer inte att gå under bara för att vi inte kommer att spela i Europa nästa år. Vi kommer inte att gå under bara för att vi inte kommer att vinna Champions League i år heller och vi kommer inte att gå under om vi inte går vidare från det nu pågående gruppspelet. Det kommer bara att kännas så.

But it don´t make no difference
´cos I ain´t gonna be, easy, easy
the only time I´m easy´s when I´m…
…Killed by Death

För några veckor sedan satt Herr D&M och diskret lade örat i riktning mot en diskussion som fördes några barbord bort. Det handlade om en kille som outade sig själv och det faktum att han just då, trots sin relativt vuxna ålder, hade fått en så kallad tonårsfinne. Och inte på vilket ställe som helst. Den satt på, det för finnplacering högst olämpliga stället, pungens baksida.

Hans problem var att det, enligt honom själv, gjorde väldigt, väldigt ont. Men också att det att mannen, när han vistades bland folk, inte på något sätt gick att påverka situationen och mildra lidandet. Förvisso kunde han, för att temporärt tillrättalägga saker och ting, hålla på och rota i byxorna. Fast då med konsekvensen att folk antingen trodde han var gravt perverterad, fullständigt asocial eller bara dum i huvudet. Han hölls således gisslan inklämd mellan smärtan och risken för att bli sedd som Byfåne. Det enda han hade att göra var att stå ut med lidandet och ta ett gångsteg till, därpå ännu ett. Att låta bli att agera och bara acceptera. Att, som det heter, bara gilla läget.

I precis samma läge satt vårt älskade Arsenal inför denna match mot Sunderland. En sju herrans elakhet till värk, på helt fel ställe och med överhängande risk att bli idiotförklarade vad vi än försökte göra åt situationen. Denna lätt osköna förutsättning hade vi med oss när vi idag tog emot den inte alltid genomsköne Steve Bruces och hans för säsongen något pimpade mittenlag Sunderland på Emirates Stadium.

Och helt logiskt hade vi en fullständigt lysande period av 20 inledande minuter. RvP´s rekordsnabba mål efter Rosickys underbara passning till Gervinho som gav RvP smörmacka från himlen sänd. Vi fortsate att gå rakt fram, bet i hop och trummade på utan perverterade pungkliande. Dundrade in chans efter chans och skulle så klart ha punkterat matchen långt före den frånfallna Larssons smackade in sin delikatess till frisparksmål. Rosicky var årets bäste Fabregas men allt var så Arsenal som Arsenal är denna höst.

Vi tappade spelet och lät Sunderland få grepp om matchen. Jenkinson hade en tuff tid med nämnde Larsson och Gibbs hade Elmohamedy att försöka få grepp om. Song kom på mellis och WS var både Almunia och sig själv inom en tidsrymd av bara minuter.

Andra halvlek var rena rama Hela Havet Stormar med generösa Arsenal som bjöd gästerna på alldeles för stora ytor och chanser. Arsenalkillarna själva passade på att missa de chanser de hade, men en kille Arsenal hade, som Sunderland saknade, var Kung Robin van Persie. Denne hederstryffel som missat så många frisparkar senare tiden frälste oss från pungsmärtans ondo och ledde oss in i den salighet vi varit utestängda från så ofta, senaste tiden. En sådan ljuvlig frispark av en sådan ljuvlig spelare.

Arsenal höll, vår vana trogen, på att sjunka ned i WS´s knä av defensiv haschtomtenojja, så när hela fem övertidsminuter var slut, var man också helt slut. Så många försök, så lite resultat. Och ändå. Ett underbart resultat, tack vare en underbar lagkaptens underbara fötter. Nu kan friden lägga sig över den D&M´ska söndagseftermiddagen.

Jag skall härmed försöka räta ut några frågetecken och jag gör det genom att ta tjuren vid hornen och sätta betyg på de spelare som för dagen fick äran att representera Arsenal:

Szczesny: 2/5: Höll sig utmed hela det spanska målvaktsspektrat när han var Almunia i ena sekunden och Casillas i andra. Inget att göra på målet, men en del att jobba på när det gäller fotarbetet.

Jenkinson: 2/5: Hade en tuff timme med Herr Larsson och fladdrade hej vilt i defensiven. Fina inlägg och goda intentioner i det offensiva.

PM4: 2,5/5: Bra framstötar och allt mer acklimatiserad. Ser långsam ut men lyckas ändå vara på rätt ställe vid de flesta rätta tillfällen.

Koscielny: 2/5: Fortsatt till synes fladdrig men ändå, liksom kollegan Per, på rätt ställe. Krigar på och var jämnare i denna match än han brukar var.

Gibbs: 2/5: Goda ansatser att vara den moderna ytterbacken, men blev också upprullad av Elmohamedy ett par gånger. Fullt logiskt gick han, skadad, ut i början av andra halvlek.

Song: 1,5/5: Ingen höjdare denna match. Slarvigt passningsspel och ambitioner som inte matchade dagens förmåga att spela tvåvägsspel.

Arteta: 2/5: Stundtals osynlig, men gjorde ett stort jobb i det tysta. Finkänslig med bollen och ett gott understöd till övriga framstormande lagkamrater.

Rosicky: 3,5/5: Näst bäste Arsenalspelare idag. Underbara djupledspassningar och denna säsongs bästa Fabregasinsats. Slalomkung och smörpassare av rang. Fullständigt ologiskt utbytt i 76:e, vilket kan dock räddas och få sin förklaring om han startar även på onsdag.

Gervinho: 2/5: Grym insats inledningsvis men mattades mot slutet av de 67 minuter han fick på planen. Borde skjuta mer och borde skjuta bättre än han gör. Bildade, under matchens första 25 minuter, en härlig triangel tillsammans med Gibbs och Rosicky.

van Persie: 4,5/5 Borde gjort tre mål före halvtidsvilan och var hur bra som helst under den tidigare nämnda inledningen. När vi återigen hade börjat misströsta, så frälste han oss. Vilka mål, vilken briljans och vilken kaptensinsats.

TW14: 1/5: Theo var är du? Var var du? Inte på Emirates i alla fall.

Santos: 2,5/5: Bra inhopp, med bra instick centralt i banan. Underskattad defensivt, vilket jag anser han klarade av utan anmärkningar idag. Startar mot Marselle (kanske inte så svårgissad, men ändå).

Arsjavin: 3/5: Mycket piggt inhopp, både med dribblingar och löpningar utan boll. Gav, från TV-soffan, intrycket av att vara mer pådrivande än han brukar vara. Gapade, gestikulerade uppmuntrande och uppfodrande samt drev på med den egna insatsen.

Benayoun: 2/5: Även han pigg i sitt inhopp. Sprang och täckte ytor, men slog även ett par välavvägda passnignar.

Ungefär så, varken mer eller mindre. Mina åsikter och mina spelarbetyg. Min syn på mitt och ditt Arsenal av idag. Klubben man liksom aldrig kan sluta älska, aldrig sluta hålla så nära sig. Även om man säkert skulle ha mått mycket bättre av att ha kunnat. På samma sätt som att man gärna slipper en så kallad tonårsfinne, sittandes på ett högst oskönt ställe. Andan i halsen och oro över hela kroppen. Vi får väl, med tanke på omständigheterna, fastslå följande: Hellre en dansk på läktaren än en finne på pungen.

Om du under landslagsuppehållet, missade den nakna sanningen om vad som hänt med Laget I Ditt Hjärta, från den framgångsrika tiden fram till situationen idag, så får du här ännu en chans.

Sunderland AFC bildades 1879 under strängt överseende av Mr James Allan. Denne James Allan var en från Skottland utvandrad lärare och skolledare med ett brinnande intresse för sporten Association Football. Klubben bildades som Sunderland and District Teachers AFC och var sin första tid någon form av korplag för unga magistrar.

Efter att ha skippat skolvårdsreferenserna och kortat ned sitt namn blev klubben medlem i den nationella ligan lagom till säsongen 1890-1891. Lagets spelarbas var då inte längre folkskollärare utan de något mindre akademiskt inriktade skottar som värvats till klubben. Immigranterna från norr hade tagit med sig en stor dos fotbollskompetens och klubben tog hem sin första ligaseger redan säsongen 91-92. Klubben skänkte därigenom staden Sunderland ett lyckans ljus av framgång, ett ljus den kanske inte riktigt var van vid.

För livet i Sunderland var under denna period inte alltid helt enkelt. Det var fiske i snåriga vatten, fulhandel och nasty sjöfart, kol, salt och spannmål. Det var karg kyrklighet, Victoria Hallkatastrofer och slagsmål med grannstaden Newcastle. För dessa städer kunde verkligen det där med rivalitet, med grannschismer och det var Mackems mot Geordies i frejdigt handgemäng så ofta som det någonsin var möjligt. Och så skall det tydligen ha fortsatt än idag.

Dagens Sunderland AFC styrs av den gamle Unitedmittbacken Steve Bruce. Denne Mr Bruce är en man som står upp för sina nära och kära och verkar verkligen vara en man av principer. Minns ni FA-kuppmötet mellan vårt Arsenal och Bruces Blades, i februari –99? När Overmars gjorde mål efter att Kanu råkat bryta mot koden att, sparka tillbaka bollen till motståndarlaget, när de rullat ut den till inkast på grund av eventuell skada? Bruce gick bananas och hotade med att ta sitt lag av planen om inte målet underkändes och ströks från protokollet.  Kanu fick gråta ut en ursäkt i kvällspressen och Firma Wenger-Dein erbjöd omspel i Sheffield. Men Steve Bruce lät sig inte hunsas eller falla till föga för smickrande locktoner av ursäkt från någon storklubb eller nigeriansk gästarbetare. Gjort är gjort, rätt skall vara rätt, dum är ond och stackars är det synd om.

Riktigt så rigid var Mr Bruce inte när han, i början av juni -09, lämnade sin dåvarande arbetsgivare Wigan Athletics för det rödvitrandiga laget i nordost. Han skrev då på ett lukrativt treårsavtal med klubben som är hans barndoms favoritklubbs absolut största antagonister och blodsvurna fiender. Vi känner ju redan till städerna Newcastles och Sunderlands rivalitet och du säger oskön sell-out medan D&M säger kärleksfull brobyggare med sinne för ironi.

För som en fredens lilja lägger Steve Bruce sin ganska gedigna lekamen över floderna Tynes och Wears kalla och mörka vatten. Som en genetisk busgrogg av Bantar Björn och Lillen Eklund korsar han alla revirgränser i fredens, samförståndets och förbrödringens tjänst. Född och uppvuxen på Brown Ale, grötig toonska och St Jamesiska drömmar om storhet, är han så uppfylld av önskan om gränslös samvaro och kärlek, att han låter udda vara jämnt, förlåtelse vara all och medmänsklig storhet ledstjärna i det nordengelska mörkret.

Men hur skall vi som blivande antagonister göra för att rasera denna monomentala brobyggare och det lag han har sina solida korvfingrar kring? Jo, det skall jag säga dig. Det finns två alternativ, Wengers och D&M´s, dessa lyder som följer:

Wenger choice: Mr Wenger kommer att köra med sitt vanliga mittfält, där Song och Arteta kommer att spela bakom Ramsey, vilken inte kommer att kunna leverera några som helst användbara passningar till någon av TW14, RvP eller Gervinho som, avskiljda från övriga fotbollsfastland, kommer springa omkring i sedvanligt ingenmansland. Av den andledningen skall vi i stället fundera kring:

D&M choice 1: Szczesny i mål, en backlinje bestående av Jenkinson, PM4, Koscielny och Gibbs/Santos. Ett mittfält där Song tillsammans med någon av Frimpong och Coquelin spelar bakom Arteta, vilka levererar skönspel till kreatörer Arsjavin och RvP samt blivande måltjuven Gervinho.

D&M choice 2: Redan nämnda Back Five, därefter ett mittfält bestående av Song och Arteta bakom, en på rätt plats spelande, Då D&M och Mästare DB10 är rörande eniga varför RvP kommer att få spela på DB10´s gamla position. Rättvänd och just bakom anfallstrojkan. RvP kommer matchen igenom att servera briljanta smörpass till Arsjavin, Chamakh (ja, det är sant) och Gervinho.

D&M choice 2.5: Att vi spelar någon av Gervinho eller TW14 centralt framför RvP, och/eller ännu hellre ge AOC chansen från start. Oavsett, så borde AOC, Park och TW14 ligga bäst till för inhopp, vilket även Rosicky och Coquelin, beroende på matchbild skulle kunna göra. Jag vet att Arsène ”Skynda Långsamt Till Folk Somnar” Wenger vill vänta in AOC eller låta andra spelare, som han kanske anser står före i kön, spela, men i D&M choice skall bästa spelarna vara på plan, oavsett ålder. Gör AOC för dagen mer nytta än TW14, så skall han spela. Gör Coquelin eller Frimpong mer nytta än exempelvis Aaron Ramsey så skall inte Ramseys namn stå med i startelvalistan. Så är det bara. Oavsett vad motståndet heter. Enda undantaget heter Trupprotation, men eftersom det begreppet verkar vara okänt för Wenger, så är regeln bara att följa.

Denna match skall vi bara vinna, denna match skall vi bara äga. Sunderland är ett mittenlag, förvisso ett pimpat sådant men fortfarande ett mittenlag, som vi bara skall hålla bakom oss. Ett Sunderland utan egentliga anfallsspelare, speciellt i denna match när de stympas av vår egne Nicklas ”Fuck You I’m Nick” Bendtners frånvaro, får liksom bara inte vara ett hot mot oss. - Trots att denna säsong mest verkar vara fotbollens version av Vill Uppochned. Vi skall egentligen bara ta dessa svartkatter i svansen och hysta dem åter till landets nordvästra hörn, där ingen egentligen verkar vilja bo kvar, ingen Mack får sinnesfrid och där ingen WAG finner shoppingro.

Men tänk ändå om fler kommunalpolitier, näringslivspampar och skolledare kunde ta efter killen Bruces exempel. Tänk om fler magistrar, rektorer eller fotbollsmanagers kunde vända sin kupade hand för de goda värdena skull, på samma sätt som Mr Steve Bruce från Corbridge, Newcastle upon Tyne. Sträcka upp sin kupade hand, varsamt hållandes en fredens lilja, och med kraftfullt magistral röst stämma upp i I will lay me down, Like a bridge over Trouble Water. Oh, så vackert, Bruce.

Vi står just ni in the deep shit och om det kan det inte råda några som helst tvivel. Vi ligger på 15:e plats, förlorade just före landslagsuppehållet mot värsta rivalen och har ungefär trettiofemtusen av våra mest viktiga spelare på skadelistan. Om inte värst vore illa nog, så förlorade vi under sommaren som var, inte bara vår lagkapten till hans upplevda modernklubb, utan även en av fjolårssäsongens mest tongivande offensiva spelare till en av våra stora konkurrenter. Vi gjorde det dessutom utan att ersätta dem med adekvat spelarmaterial och dessutom utan att täta de defensiva läckor som då redan var pinsamt uppenbara.

För att fortsätta frossandet i vårt miserabla gyttjebad till fall, så har vår nye lagkapten Robin van Persie, börjat skicka signaler, förvisso hedrande subtila, om att hans framtid inte lika säkert är just i Arsenal. Att hans önskan om att vinna är så stark och att möjligheten att göra det i Arsenal inte längre är så stor. Att han påtalat behovet av att värva men att Mr Wenger, eller någon/några andra, har kommunicerat att handbromsen fortfarande är lätt åtdragen.

Vi kan tycka vad vi vill om den moderna fotbollens närmast sjukliga löneutveckling, där proportioner och rimlighet för länge sedan lämnat bordet. Men till syvene och sist, så jämför våra vänner toppspelarna sig med andra toppspelare och de bästa spelarna kommer, så länge det ges utrymme för detta, kräva de bästa lönerna. Och vill vi vinna troféer så behöver vi de bästa spelarna. Det går liksom inte längre att blunda för läget, vad man än tycker om det.

Vill vi vara en mittenklubb så kan vi fortsätta med nuvarande lönepolitik, men vill vi vara med och utmana om titlar så måste vi hoppa på tåget, hur galet det än må framstå eller till och med vara. Vill vi behålla våra bästa spelare så måste vi inte bara ge dem högre lön, utan även värva andra toppspelare vars glans de kan spegla sig i.

I dessa tider av svårmod, förfall och desperation höjs fullt rimligt också ropen på förändring. Och som bloggkollega Kicken, för några dagar var inne på, så verkar det som olika fraktioner, kring Wengers situation i klubben, utkristalliserats bland klubbens fantaster. Det är liksom ”Avgå Wenger” vs. ”In Wenger we trust” hela tiden och däremellan finns ingenting eller i bästa fall en grå massa av menlösa personer som inte vågar ta ställning. För eller emot, antingen eller, svart eller vitt.

Själv står jag så klart i den ovan nämnda grå massan emellan de olika argumentationsytterligheterna. För jag vill inte sparka Wenger, jag respekterar honom och hans strävan så djupt. Men jag vill vinna och jag är så erbarmligt trött på att ständigt vara på den förlorande sidan. Jag är trött på att vara trött. På att förlora så mycket energi på något som för i världen istället brukade ge mig energi. Som brukade lyfta min tillvaros tunga stunder till uthärdlighet. Som brukade ge mig ett halvt plus tillgodo i alla lägen, eftersom jag alltid kunde falla tillbaka på en kommande kuppfinal, ett holländskt spelgeni som alla ville ha men som bara ville spela för oss eller på en självklar tätkänning i ligatabellen.

Tyvärr sitter jag inte inne med lösningen, jag har kläckt koden eller funnit trollformen. Däremot när jag ett hopp, inte bara om att Platinis FFP-regler helt skall kicka in, utan även om att Wenger skall visa vilken klok man han fortfarande är. Att han skall vara stor nog att inse att han behöver få in en ny röst, en ny infallsvinkel eller en kraftig dos av den gamla vinnarkulturens kraft av självklarhet. Att han, trots sina trettio år av tränarerfarenhet, skall visa sig vara så ödmjuk som endast en riktigt stor man kan vara, och efterfråga hjälp när han så behöver.

När jag läser den här artikeln så fylls hela jag av värme. Framför mina ögon framträder inte bara bilden av den vackra historien utan även bilden av framtiden i form av Wengers nya assistenter. Det perfekta paret i träningsoverall, den perfekta lösningen på det svåraste av problem och den ultimata win-win-situationen. Ett offensivt geni tillsammans med ett defensivt monster av cynisk insiktsfullhet och båda stöpta i en form av att vinna är allt och att förlora inte ens finns med som alternativ.

Om vi nu tror att endast pengar är lösningen, så kan vi värva hur mycket som helst i januari och betala hur höga löner som helst till hur stora namn som helst. Men om vi inte får bort möglet från väggarna, rosten från stålbalkarna och den fadda eftersmaken av unkenhet, så kommer vi ändå inte hitta tillbaka till vad vi en gång var. Tillbaka till glädjen, till vinnandet och tillbaka till den nästan berusande känslan av att vara en upp på alla du möter. Dennis och Martin kan faktiskt vara lösningen på fallet. Men då måste Wenger först komma till insikt och se fallet…

En gång i tiden var ditt Arsenal av det goda slaget. Hårt arbetande vanliga män grundade klubben, byggde upp den och hårt arbetande vanliga män spelade, i förlagor till dess ljuvligt vackra tröjor, för den. Sen kom en lättsamt skönt wheelande-dealande lokalpolitiker, flyttade klubben till sin rättmätiga hemvist och resten är, som de brukar säga, historia. 

 Vi hade goda perioder och vi hade mindre goda. Vi spelade vacker fotboll och vi hade, om sanningen skall fram, ganska långa perioder där vi spelade en allt annat än vacker fotboll. Men vi kämpade så gott vi kunde, vi stred med stolthet i vårt bröst och vi var av någon form av godo. Islington/Highbury utnämndes till Englands 9:e värsta ställe att bo på, men klubben skänkte områdets invånare en liten orsak till att känna någon form av stolthet.

Sedan började importerna välla in över den engelska ön och Arsenal gick i bräschen. Vi tog inte bara in franska världsmästare, exotiska afrikaner utan även en udda fågel i form av en fransk akademiker som fick ansvaret att leda laget och dess utveckling. Gammalt mötte nytt, engelskt mötte utländskt och vi vann, vi vann och vi vann ännu lite till. Vi spred skräck i motståndare, inte på grund av något övervåld utan för att våra motståndare inte hade en aning om hur de skulle besegra oss. Snabba, smarta och med kvickaste av omställningar gäckade vi motståndarna till att jaga skuggor i en annars väl upplyst tillvaro. Vi var bland de största, de bästa och mest vackraste fotbollsvärlden hade att uppvisa. Vi var Arsenal och vi var bäst.

Om du nu fortfarande tror att så fallet är du lika vilseledd som invånarna i den lilla Evenemangsstaden. Tror du att laget du bär i ditt hjärta, om du är tärd av tunga stunder, skulle bära dig på sina kraftfulla axlar, så tror du inget annat än fel. För ditt lag är inte längre ditt. Det du tror dig se är inte längre sant och Arsenal är inte längre Arsenal. Det du trodde var en stor klubb, rent av en storklubb, är nu bara en i mängden. En liten fisk i stora vatten, redo att simma vilse eller att bli uppäten av någon större.

För ditt hjärtas klubb har blivit kidnappad av de små människornas draperande syndikat. De små människorna är så små att du aldrig ser dem och absolut aldrig, om du skulle råka snubbla på någon av dem, tror att de spelar någon egentlig roll. Men de har tagit över det du trodde var ditt och gjort det till sitt. Och om det har du varken något att säga till om eller att skylla ifrån dig för. Det bara är så. Ja, det bara blev så.

Laget innehavs nu av sluga små representanter för tjocknande magar vars enda önskan är att växa sig ännu tjockare och bli än mer inflytelserika. I alla ändar finns de. De bara är där. Hux-flux, som en axelryckning vid en väldoftande pissoar. Prinskorvstjocka direktörsfingrar i ena änden och fotbollssparkande hybris i den andra. Som lätt glänsande kackerlackor klättrar de utmed väggarna in över AG´s betong och du är så bedövad av showbiz att du inte hör ljudet av deras små tassande steg uppför halsen på din älskades hals. Och där, någonstans vid sidan av, där står du och tror att du har koll och inte alls är bortkollrad.

Men detta är ändå inte det värsta. För mellan dessa små människors draperande syndikat och profithungerns väktare, skvalpar klubben numera runt i en ocean av medelmåttlighet. Vi säljer biljetter som smör i solsken, bufféer går åt i rasande fart och vi har ligans bästa rulltrappor. Islington är alltid nystädat, vi har världens grönaste gräs och vi har en massa spännande spelarnamn att trycka på de inhandlade klädesplaggen. Vi är unga, vackra och nästan lika kortväxta som världens-bästa-messi.

Men vi vinner aldrig någonting. Vi blir aldrig längre bäst på det som klubbens hela existens går ut på. Vi är vackraste ytan men saknar numera helt innehåll. Vi har det mest välbesökta av evenemang, gladaste gästerna men får aldrig mat på det egna middagsbordet. Spunnet socker och lukten av fotbollscharter, men det ekar av tomhet i prisskåpet. Konsumenterna står i kö för att konsumera ännu mera, pengarna rullar i en allt stridare ström men inget ges till de svältande fantasterna. En inbjudande arena med mjukaste av stolar, formad som en berg-och-dalbana, men inga troféer att skänka stolthet till området där den ligger. Upp och ned, ned och upp, grisen gal i granens topp.

De små människorna har gjort big business av ett lag från norra London och de har samtidigt förminskat ett tidigare storlag till ett skrumpnande skrott. Vi har blivit lika ekande tomma som en Evenemangsstad utan fungerande infrastruktur. Lika obetydliga i värde som ram utan innehåll, som ett giftermål utan kärlek eller som en stad vars huvudsakliga mening är besökande turisters plånböcker.  En vattenfestival, en multiarena långt bort i obygden eller en imploderande eventkonsult. Förut var vi en vinstmaskin fruktad av alla, nu är vi en underhållningsenhet som alla andra ler överseende åt, men som ingenting vinner.

Vill du läsa den inldande västgotiska delen av dystopin, så finner du den här: http://www.arsenal.se/index.php?option=com_myblog&show=Evenemangsstaden--en-socialpornografisk-dystopi-i-tvA-delar.html&Itemid=59

Det finns en liten stad, någon stans i vårat land, som bara de som gått vilse kan finna. I denna stad är alla glada, har gröna öron och pratar ett språk som bara består av högljutt ljudande vokaler. De som bestämmer i staden kläckte en gång idén att få ihop verkligheten genom att göra om den till en enda stor berg-och-dalbana. Och om sanningen skall fram så består numera hela staden endast av en herrans massa olika berg-och-dalbanor, hopknutna av spunnet socker och gladlynt gubbrock uppslängt framför fötterna på en kissande havsgud. Invånarna spenderar mestadels sin tid med att stå bredbent och applådera allt de ser och hör, skratta åt grannens goa vitsar eller med att knåpa fram några egna av samma sort. Mer av samma, gratis godis åt alla barnen, stora som små.

För i den här staden tror folket att allt de ser är sant. Att så länge ytan är vacker och solen skiner så är allt väl. Så länge en massa människor vill komma och besöka staden så måste den ju bara vara hur bra som helst. Och är staden hur bra som helst, ja då måste man ju vara glad. Och är man bara glad så är ju, som nämnts, allt hur bra som helst. Och på den vägen är det. Som yra hamstrar i löphjulen springer de kring, runt, runt, lyckligt ovetande om allt och ingenting.

Det stadens invånare inte riktigt känner till är att de, där bland parisarhjul och tjockmagade underhållare, egentligen inte finns. Eller ja, de kanske existerar som en liten del i en statisk kolumn, men de vet inte hur man gör för att tänka och de har ingen aning om hur saker och ting verkligen är beskaffade. De har ingen mat att äta och ingenting meningsfullt att göra om dagarna. I stadens parker kvittrar ensamheten och längs dess gator kissar tomhetens skuggor i kapp med fredagsfyllans drömmar om delaktighet och innebörd. I skolorna lär sig barnen absolut ingenting, deras gamla far- och mor föräldrar ruttnar bortglömda på hemmen och stadens sjuka ligger döende i personalöde sjukhuskorridorer. Ut med maktens korridorer stoppar rikligt kliade ryggar ned sedelbuntar i varandras fickor, samtidigt som den lilla stadens invånare hålögt ser på med dreglet rinnande ur mungipan.

Men så länge alla är glada och tycker om människorna så spelar ingenting egentligen någon roll. Den lilla staden utses år efter år till så vackra saker om som Årets Evenemangsstad och det låter ju hur bra som helst även på det lokala tungomålet. Om invånarna nu skulle få för sig att ägna en stund åt tankeverksamhet, så är det ungefär så de tänker. Och sedan drar de en vits, dunkar någon medlevande låtsaslasse i ryggen och går in och hämtar grogg gjord på smuggelsprit och östeuropeiskt läskeblask.

Nu skall du dock inte se ner på stadens stackars invånare. De gör liksom så gott de kan. De vet inte bättre och de tror fortfarande att de är av det där goa slaget. Du skall heller inte tycka synd om dem. För visst är det på många sätt synd om dem, men även om du om detta intet vet, så är du i samma situation som de är. Du är de och de är du.

För du är lika lyckligt ovetande som de. Du går lika lyckligt ovetande till jobbet, gör ditt jobb, kommer hem och kramar om din fru samt spenderar din tid framför TV´n, lika lyckligt ovetande som folket i Evenemangsstaden. Du tror att du håller på ett fotbollslag, men sanningen är att det för länge sedan håller dig. Att det har tagit makten över dina görande och över ditt livs emotionella innehåll. Du tror att du följer Arsenal, men sedan lång tid är det Arsenal som förföljer dig.

Och du tror att laget i ditt hjärta är av det goda slaget. Det är inget av de monetärt dopade che£sky eller man-shitty, ej heller det dubbelmoraliskt hymlande fuskbarca eller stöddigt skolgårdsmobbande we-get-what-we-want-manu. Du tror att vi är de goda killarna. Att vi är skönspelande esteter, företrädare för den goda sortens fotboll och att vi står för de goda värdena i livet. The last man standing, the last of the good guys and whatevva whatevva.

Men detta är endast en lögn. Allt är lögn och du förstår inget av vad som har skett eller av vad som sker.

To be continued... Troligtvis i morgon eller i övermorgon. Och då kommer det, än mer, att handla om vad som håller på att hända med laget i ditt hjärta.

Det finns texter du längtar efter att författa och det finns texter du nästan fruktar att du behöver befatta dig med. Den här är av den senare sorten. För jag hade planerat att skriva igår kväll, efter matchen mot spurs, men jag kunde inte förmå mig. Jag kunde inte få mig att försöka sätta ord på mina upplevelser av vad vi just nu går igenom och jag kunde inte förmå mig att vara kvar i det som gjorde så förbannat ont.

Nu har vi mött två av de lag som, enligt expertisen, skall utmana oss om kvalplatsen till Champions League och vi har förlorat båda. Vi ligger på femtonde plats i tabellen vilket är elva platser fel, om vi fortfarande förväntar oss vara ett så kallat topplag, och vi är i fritt fall. Vi förlorar mot bottenlag, släpper in onödiga mål och beter oss överlag som det juniorlag vi är. Klubbens ledning har helt tappat verklighetsförankringen, höjer biljettpriser men sänker lagets kvalité genom ett konsekvent uselt värvningsarbete. Wenger talar om att vi skall vara ett världslag och mitt i detta elände står Du, Arsenalfan, och försöker förstå vad som håller på att hända med ditt lag.

Matchen igår var inte dålig, vi var tvärtom bättre än vad vi varit på senare tid. Vi hade en målvakt som förvisso släppte in ett något billigt mål och vi hade ett mittbackspar som självklart brast i kommunikationen, som nykomponerade par gör, men som var den här säsongens bästa mittbackskombo och vi hade en defensiv mittfältare som inte bara stoppade bollar utan även fördelade densamma.

Men som ni vet räckte inte detta. Inte på långa vägar. För långt däruppe sprang en anfallstrio helt avskuren från övriga laget. Den länk som det centrala mittfältets offensiva del skall vara saknades helt och när de fick bollen så missade Gervinho självklara målchanser medan TW14 mestadels var den parodi av sig själv vi tvingats vänja oss vid. Gervinho och TW14 skall inte spela samtidigt, Gervinho är som sämst på vänsterkanten och TW14 saknar helt den fotbollsintelligens som ett dynamiskt ytterspel kräver. Och RvP var helt omsvärmad av försvarare där han, ensam i ingenmansland, sökte deltagande i ett spel som hölls utom hans räckhåll. 

I denna bedrövelse är det smått omöjligt att ge en objektiv bild av respektive spelares insatser, men jag skall ändå göra ett försök:

Szczesny: 3/5. Fuskade på förstamålet genom att släppa bortre stolpen och skulle absolut ha tagit Walkers 2-1-mål, men var trots detta en av de bättre igår. Räddade minst tre klara frilägen, dels med spektakulära räddningar, men framför allt genom att ha is i magen och vänta ut Tottenhamspelarna. Känns oerhört orättvist att 2-1-målet fick bli avgörande, för Szczesny är värd att ha ett bättre anfallsspel framför sig.

Sagna: 3/5. Fram tills hans skada var Bale, i princip, osynlig. Därefter blev han hela N17´s favvogossedjur. Sagna är en av få stjärnor i dagens Arsenal, och hans gårdagsmatch var inget undantag från regeln, där han gör det mesta defensivt rätt och även mycket gott framåt. Rapporterna talar om minst tre månaders frånvaro, vilket måste anses vara de sämsta av nyheter.

PM4: 3/5. Ett par kommunikationsmissar i förhållande till hans nya mittbackspartner och en viss passivitet vid 1-0-målet, men i stort gjorde Per en stabil och bra match. Vältimade uppstick och lugna passningsfötter, vilket gör att vi nu bara vill se honom bättre och mer framträdande på offensiva hörnor.

Song: 3,5/5. Man of the Match, enligt D&M-sekretariatet och på gränsen till ett ännu högre betyg.  På rätt plats nästan hela tiden, lugn och säker i brytningarna och med ett passningsspel som borde väcka avund i vilken central mittfältare med nr 16 på ryggen som helst. Ingen slump att han stod för assisten till målet. 50% av denna säsongs bästa mittbackspar, men trots detta känns det, på grund av hans pånyttfödda passningsspel, nästan som slöseri att spela honom som mittback. Dock bör han vara kvar där till Vermealen återvänder till startelvan.

Gibbs: 2,5/5. Ganska bra, fast bara nästan. Han fortsätter att glädja oss med sina offensiva löpningar, instick och riktigt stabila inlägg. Men ger oss även huvudbry genom att ständigt släppa förbi sig motspelare på väg framåt. Hade en tuff match mot van der Vaart och fick slita hårt för att hänga med.

Coquelin: 3,5/5. Hack i häl på Song när denne blev MOTM. Återigen en mycket bra insats av fransmannen, som höll lugnet, täckte ytorna och tog bort merparten av Tottenhams central offensiv. Oerhört nyttig inte bara med sitt defensiva slit, utan även med sin förmåga att slå passningar framåt i banan. När Song lämnar backlinjen och återfår sin plats på det centrala mittfältet måste han ha Coquelin bredvid sig. Hör du det, Wenger!

Arteta: 2,5/5. Oj, vad han saknade medspelare i rörelse. Oj, vad han stod och letade efter passningsalternativ och oj, vad ensam han var där i kreativitetens navkapsel. En stabil EPL-spelare, men ingen arvtagare till Cesc Fabregas, för den killen hoppar nyopererad kring på kryckor. Behöver sällskap på CM.

Ramsey: -/5. Här väljer jag att inte sätta något betyg. För jag ogillar syndabockstänkandet och jag ogillar att lägga all smörja på en person. Men där även en blind höna kan hitta ett korn, där kan även en rakt igenom usel Arsenalspelare göra ett mål. Ramsey var igår, och detta smärtar mig något oerhört att skriva, rakt igenom usel igår. Passningar slogs bort i tid och otid och det defensiva alibijoggandet fick, i D&D´s frånvaro, ett nytt ansikte. Jag känner verkligen med Ramsey, som före skadan var hur lovande som helst, men efter densamma mest ser ut att vilja gå och gömma sig.

TW14: 1/5. Var han med igår? Jo, jag såg några skott vina upp på kortsidesläktarna, men var det en professionell fotbollsspelare i ett världslag som stod för dessa? TW14 gör sig bäst som inhoppare, när motståndarnas ytterbackar redan är tröttkörda, men som startspelare hade han återigen inget att ge. Och på något sätt känns han förstörd och förbrukad. För när han får bollen, och istället för att antingen vänta in ytterbackens överlappande och kuta in i mitten, eller fortsätta anfalla själv med bollen, stannar han bara upp och slår en passning bakåt till en stillastående CM. Och där dog ännu ett anfallsförsök kvävningsdöden. Ännu en gång, ännu en gång.

RvP: 2/5. Oerhört svårbedömd. Fick inga bollar att jobba på och hade ständigt två killar på sig. Han måste ha sovit dåligt i natt av all den ilska han borde känna inför sina medspelare som kategoriskt vägrade ge honom något att skapa av. En ensam ö i en ocean av bedrövlighet.

Gervinho: 2/5. Som jag var inne på tidigare, så skall Gervinho inte spela med TW14, för han behöver något att samspela med, byta kant med och dra isär backlinjen tillsammans med. Det kan han inte tillsammans med TW14. Brände lägen han absolut borde satt och verkar vara på väg att redan ha smittats av Arsenalsjukan.

Benayoun, Arsjavin och Jenkinson bedöms inte. Två av dem borde ha spelat från och den tredje kommer få spela konstant de närmast tre månaderna, så därför släpper vi ämnet.

Wenger: 1,5/5. Bra DM-val och förutseende att ha Jenkinson på bänken, men i övrigt mest sådär. Fortsatt feghet att inte vilja spela ett centralt mittfält i form av det låset som exempelvis Coquelin-Frimpong hade utgjort och fortsatt envist in i förbannelse.

Och med tanke på denna envishet, samt hur matchen utvecklade sig, är det inte annat än att man tänker på Scott Parker och dennes sommarval. Detta lågbudgetköp som borde har varit så lockande för Wenger, vars pris vi hade råd med och vars löneanspråk vi lätt hade kunnat matcha. Hade han spelat för oss hade han varit en tredjedel av mittfältet, i min värld länken mellan den främst defensive och den främst offensive tredjedelen, mellan Coquelin och Arteta, och ni vet ju själva vem som hade den platsen igår.

Detta får mig att tro att den där sanningen om att Wenger vill vinna till varje pris, bara är en myt. Att det inte alls är så att Wenger vill vinna till varje pris, utan att han, till varje pris, vill vinna på sitt sätt. Att det viktigaste inte är att Arsenal vinner, utan att Arsenal vinner på Wengers vis. Och hur är det talesättet lyder? Högmod går före...?

Ni vet hur det är med jobbiga småbröder eller med de där kusinerna från landet som helt saknar koll. Med klassens nye kille som direkt vill visa att han verkligen hänger med, att han kan slänga sig med de fräckaste uttrycken och innehar de senaste attiraljerna och accessoarerna. Killen som vill lite för mycket, som jobbar lite för hårt på det och som är igång och försöker precis hela tiden.

Först går du kanske på spektaklet och tycker att killen faktiskt är ganska okej. Sedan märker du att det under den uppdaterade ytan inte finns så mycket av det där han utger sig för. Du fylls då av en gnagande känsla av att vara insvept i en allmänt oskön social sfär och försöker långsamt dra dig därifrån genom att bara undvika killen. Fortsätter han med sin act, så blir du till slut ilsken och markerar avstånd. Du tycker han är jobbig, ocharmig och ingen som du vill bi associerad med.

Eftersom du är en fin människa och din mamma lärt dig att man skall vara snäll, så går du en match i den intrapsykiska ringen, vilken leder till att du snart förlåter killen för hans något osköna och ständiga pådrag. Du kanske inte försöker bli bästis, men då låter honom i varje fall få vara med i leken och du ser till att faktiskt till välja honom någon gång då och då, när ni skall dela upp lag till lunchrastens fotbollsmatch. Era familjer kanske inte firar midsommar tillsammans med hamnar ni bredvid varandra på skolavslutningsutflykten, så accepterar du att ha deras picknickfilt bredvid eran. Inte för nära, på ett visst behörigt avstånd och med en outtalad överenskommelse om att det är du som är kungen, dina regler som gäller och ditt accepterande killen även fortsättningsvis alltid kommer att sukta efter. För du tycker nästan lite synd om honom. Och du vill inte göra honom ledsen.

Ungefär så är det med fotbollsklubben Tottenham Hotspur och ungefär så relationen mellan Arsenal FC och detta Hotspur. Arsenal är kungen och killen med kollen, medan spurs är snubben från landet som åker in till stan och leker världsvan. Arsenal är coola katten och spurs Allan Ballan. Arsenal är en blå Puch Dakota och spurs en gammal ärvd trampmoppe som toppar på 25 km/timmen i nedförsbacke, hemlängtan och bajsnödig.

De vill liksom vara med och leka med de stora killarna. Spotta längst och klättra högst. Palla flest äpplen och ha farligaste storebrorsan. Ha alla hårdrocksskivor som folk pratar om och ha massvis med nitbälten, fast de alltid liksom råkar glömmas kvar på landet. De ljuger alltid ihop historier om hångel med än den ena än den andra av parallellklassens tjejer, även om alla vet att de närmsta de kommit är en nekad långtradare med hon Clearasiltjejen. 

 Spurs vill vara med i smeten, men fixar aldrig att klamra sig kvar. De vill vara ett bland CL-lag men vi vet ju alla hur det gick och alltid hur det går med den saken. De vill vara det genuina laget i norra London, men kan inte ens få en tunnelbanelinje framdragen i acceptabel närhet till sin arena. De tar i så de spricker men blir aldrig ändå stora.

Men vi i Arsenal är de goda killarna och vi låter gärna spurs hålla på och konstra sig. Vi låter dem hållas. Självklart på behörigt avstånd och självklart på sin plats, men ändå så nära så att de tror att vi har accepterat dem. Vi låter dem leva i denna villfarelse och vi gör det för att vi är hyggliga och inte vill göra dem ledsna. Vi låter dem vara med och lattja trots att de alltid måste testa cykelsparkar och alltid bara skjuter bort bollen. Och vi låter dem ha sin picknickfilt på samma gräsplätt som vår är på, för vi har överseende med dem, den lilla finniga kusinen från landet.

De elva som skall åka upp till den norra oroshärden och bitchslappa fason på den odräglige lille klassclownen, bör i och med rådande omständigheter, vara följande ordningsmän:

Szczesny
Sagna – Kejsar Per – Song – Santos
Frimpong – Coquelin – Arteta
Gervinho/TW14/AOC – RvP – Arsjavin

Högerkanten är fram till värmningen ännu lite osäker och vänsterbacksplatsen kan vara vikt åt Gibbs, men i övrigt är det inga svårigheter med den utan endast det, för samtliga närvarande, uppenbara. Inga problem, bara lösningar. Förresten, tror ni verkligen att det kan vara sant, det där om att inavel är en lagstadgad rättighet där uppe i N17?