Davidsson & Mannen

Lördagen den 13:e augusti spelade vi 0-0 borta på St. James’ Park i Newcastle upon Tyne och inledde genom detta EPL-säsongen 11-12. Nu har det snart gått tre månader sedan och mellan då och idag har vi varit helt uträknade för att sedan återerövra viss förlorad mark. Mellan då och idag har även ett transferfönster hunnit slå igen. Ni minns alla förutsättningarna för detta transferfönster. Ni minns hur Wenger gick ut i medierna och satte ned foten genom att på ett ungefär hävda att ”släpper vi både Fabregas och Nasri, så kan vi inte längre anse oss vara en storklubb”. Ni vet även hur det gick med den saken. Fabregas släptes till barca för en spottstyver, samtidigt som den klubben, som anser sig förmer än en klubb, ljög om andra övergångssummor som de i samma fönster spenderat, allt för att få ned priset på vår dåvarande lagkapten. Och ni känner också till att Nasri till slut fick sin gyllene biljett till bänkvärmandet i Willy Wonkas Chokladfabrik, där han åter fick sällskap av vår gamle avdankade Roadrunner.

Det som, enligt Wenger inte kunde ske, men som vi alla andra uppenbart såg komma, skedde följaktligen. Och innan fönstret hade slagit igen hade en omvälvning som aldrig tidigare skådats under Wengers era i klubben, skett. Nämnda Fabregas, Nasri och Clichy hade, tillsammans med Eboué, till viss del Traore och vissa utlåningar, lämnat ganska rejäla luckor efter sig. Luckor som Wenger valde att inte bara fylla med spelare från det egna juniorledet, utan även med erfarna spelare utifrån.

Åtta nya nummer i shoppen. Bild: Lander, A-C eller annan tung ArsSwedensnubbe.

Några av nyförvärven anlände redan under sommaren, medan en merpart kom i fönstrets allra sista skede, då Arsenal gav intryck av att vilt hugga på precis allt som rörde sig och närmast gick att likna vid en akutmottagning. Nu när kalendern lämnat sensommaren för den mörka hösten, anser D&M det vara på sin plats med en första utvärdering av nyförvärven. I utvärderingen tas endast med spelare som, under hösten, figurerat i klubbens representationslag, med och jag lämnar eventuellt barca-DNA i juniorlagen åt framtida diskussioner. I denna första utvärdering vägs inte bara prestation in, utan även prestation i förhållande till förväntningar och spelarens betydelse för laget i dess nuvarande skede. Eftersom vår ekonomi, oavsett vad transferpolicy kan ge intryck av, är stabilt god, lämnas inköpssummor åt en annan diskussion.

Vi har till dags datum spelat 11 ligamatcher, vunnit 6, förlorat 4 och spelat 1 oavgjord. Vi har 19 poäng, har gjort 23 mål och släppt in hela 21. I Carling Cup har vi spelat 2 matcher, vunnit båda och har en målskillnad på 5-2. Vi har genom två vinster mot Udinese (sammanlagt 3-1) tagit oss till Champions League där vi på 4 matcher tagit 8 poäng och har +2 i målskillnad. I kronologisk följd betygsätter D&M enligt följande:

Carl Jenkinson: Ryktades vara klar under ganska lång tid i våras, då han lämnade League One-laget Charlton för klubben i sin barndoms drömmar. Med åtta matcher i League One och 12 i The Conference, var Jenkinson ett högst oprövat kort när han, den åttonde juni, som första nyförvärv blev en del av klubben. En ung högerback inköpt för framtida bruk, men som i och med Eboués flytt, plötsligt framstod som tänkt som Sagnas back-up. Och i och med vissa initiala vänsterbacksdilemman och Sagnas skada har Jenkinson matchats flitigt under hösten. Han var med och blev uppsnurrad på Old Trafford, men han har också varit med och tagit oss till CL´s gruppspel, varit småskadad men gjort comeback både i CL och i ligan.

Jenkinson har en uppsyn som ger intryck av en ständig hjärtesorg, vilken kanske går att härleda till hans finska rötter, men denna uppsyn av svårmod är enligt mig helt onödig. Jenkinson har, sin ringa ålder och sin nästan obefintliga erfarenhet till trots, gjort en väldigt bra höst. Ständigt kämpande, bra inlägg och helt utan den faiblesse för filmningar, som hans föregångare ständigt visade upp. Betyg: Med tanke på de adekvat ringa förväntningarna, satt i förhållande till hans prestation och betydelse för ett Arsenal utan Sagna: 3,5/5

Gervinho: Kom till klubben den 11/7 och gjorde mål i träningsmatchdebuten mot Köln. I sin första ligamatch slappade han Barton lätt på kinden, varpå denne föll som en död fura, Gervinho åkte på rött direkt och fick tre matcher i frysboxen. Det var väl ingen höjdarstart direkt. Även han spelade CL-kval och började stundtals glimta till med ständig rörlighet mellan kanterna, bra tempo och en riktigt god passningsfot. När han återkom i ligaspel gav han oss ömsom vin ömsom vatten, men har mot slutet visat upp gott samarbete med både RvP och Ramsey.

Gervinho behöver bli jämnare och behöver även tygla sitt stundtals, som det heter, sydländska humör. Den i många ögon svåra omställningen för offensiva spelare till EPL, verkar han dock klara galant och han kommer, med stor sannolikhet, kunna bli enormt viktig för laget, ju mer in i den engelska fotbollen han kommer. Minus för att han kommer lämna oss för AcoN i januari, men stort plus för hans senaste veckor på planen. Betyg: En redan etablerad spelare som faktiskt levererar riktigt bra mot slutet. 4/5.

Alex Oxlade-Chamberlain: Med dryga 35 League One-matcher i ett Southampton i vandring upp i seriesystemet, hade han trots sina 17 år, en viss erfarenhet då han den 8:e augusti, skrev på för klubben. Varandes nästa stora sak i fotbollslandet England, har han rätt mycket att leva upp till. Detta har han, vid ett flertal tillfällen också gjort i landets U21-landslag där han både gör egna och passar till andras mål i parti och minut.

I Arsenal får man nog anse honom stå på väntelistan. Han gjorde ett, efter omständigheterna piggt inhopp i eländesmatchen på Old Trafford, och följde upp det med att inom en vecka både göra debut och mål i både Carling Cup och Champions League. Efter detta höjdes röster för en snabb inskolning, vilket kanske bromsats något i och med hans, enligt rapporterna, bleka insats mot Bolton i CC. Betyg: Att nästa stora sak kommer till Arsenal är ett gott betyg för Wenger och AOC kan vara en fixstjärna i vardande. I många stunder känns han som en TW14 de Luxe, med både speed som TW14 men med en spelförståelse troligtvis överlägsen densamme. Är just nu ytter, men Wenger talar också om honom som en blivande central kreatör. Betyg: På grund av få framträdande, låg ålder och på att han måste vara tänkt att vara futurum snarare än presens, är det nästan omöjligt att sätta betyg. Får dock 3/5, med reservation för framtida ändringar.

Chu Young Park: Som förste man ut under The Transfer Day 31/8, signade han på från degraderade AS Monaco, just framför ögonen på Gervinhos gamla och det kända transfermålet Eden Hazards nuvarande, klubb Lille OSC. Inga hårda känslor gentemot Arsenal, hävdade klubbens ordförande varefter han hängde upp både Park och dennes agent rejält. På sina dryga hundra matcher i den forna storklubben gjorde Park 26 mål och detta adderat till en landslagssituation där han inte bara är lagkapten utan en notorisk målskytt, bådade gott för oss, då oerhört utsvultna arsenalister.

Sedan anlände han till London och vi väntade, väntade och väntade. Till slut gjorde han en blygsam debut i Carling Cup-mötet med Shrewsbury vilken han dock följde upp med ett bättre när vi mötte Bolton i samma kupp. Åter blygsam, eller till och med osynlig, i sin CL-debut mot Marseille, ger oss en högst tveksam hand. Att han dessutom, i och med den planerade militärtjänstgöringen senast 2013, är här på lånad tid ger oss en viss känsla av oskönhet. Wenger talar om tiden då Chamakh och Gervinho är på ACoN, och att vi då är korta på anfallsfronten, men annars väcker den här transfer fler frågetecken än utrop. Betyg: Någonstans mellan två CC-matcher, en transportsträcka i CL, ACoN och militärtjänstgöring, landar vi på högst ett högst tveksamt 2/5.

Det var allt för idag, kära Arsenalister. Om några dagar kommer en del två i kvartalsrapporten, då herrar Santos, Mertesacker, Benayoun och Arteta kommer att avhandlas, vändas och vridas på. Bidra gärna med era egna åsikter här nedan. För även om D&M alltid vet bäst, alltid har rätt och alltid ja, ni vet, så är vi alla supportrar av Arsenal. Vi har alla våra rätt och våra fel, våra preferenser och våra aversioner, men vi möts ändå i vårt gemensamma älskande av fotbollsklubben Arsenal. Världens bästa och vackraste fotbollsklubb. Det är f-n inte illa det.

Bilder från Bildbyrån, förutom den första

samlingsbilden som är ArsSweden all over.

Efter att herr D&M hade haft en synnerligen stökig vecka och var i något skrynklig form, insåg Fru D&M läget och började kallprata om det ämne som hon, i sin stora vishet, vet alltid är ett säkert kort för att få D&M i form: Hon frågade om kvällens match, vilka vi mötte och om det var en viktig match för oss.

Som den enkle och något lättsuggererade man D&M är, gick han rakt i fällan och pratade upp sig ur svackan genom att berätta en ansenlig mängd fakta om ämnet som han egentligen borde vet att fru D&M inte bryr sig ett endaste dugg om. D&M pratade på, vävde in CL-läget, bortamatchen mot che£sky och det faktum att vi ännu är långt efter den fjärdeplats som många, för framtida överlevnad som storklubb, anser oss vara beroende av att ta. Det rundades av med en liten jämförelse mellan Tiden Med Almunia och Tiden Med Szczesny och plötsligt kändes allt faktiskt ganska bra i D&M Wonderland. Och så avslutade hon genom konklusionen: ”Alla matcher är viktiga”.

Och genom en så enkel åsikt, i många ögon en ren plattityd, satte hon ord på så mycket. Jaa, det är så det är för oss, addicts. Alla matcher Arsenal spelar är viktiga. Även om vi möter ett lag som knappt vunnit på bortaplan. Även om vi möter ett synnerligen trevligt lag, med en trevlig svensk i backlinjen och med en trevlig manager vid rodret som gör det svårt att ogilla motståndet. Även om det är en match vi skall vinna åtta dagar i veckan. Alla matcher är viktiga.

Matchens inledande 20 minuter var som en logiskt hösteftermiddag i sovstaden. Det hände precis ingenting. Och allt var som vanligt. TW14 tog en löpning, gick på ytterbackens utsida och slog en passning i det vanliga Ingenmanslandet. Santos skojade upp både med och motspelare med innovativt lateral-spel blandat med obefintligt försvarsspel. TV5 gick framåt och Koscielny glidtacklade stora fåror i gröngräset.

Men så, i 21:e matchminuten, slog Ramsey en sån där passning vi alltid hoppats att han har i sig. TW14 bröt sitt mönster och dumpade inläggslyran för ett skott och världens bästa Robin högg på returen. 1-0 till Arsenal och D&M kunde i i lugn och ro gå ut i köket och hämta mer ESB. Spelet vaggade därefter oss till en lätt gäspning fram till lite spännande Arteta-väggspel, några vackra inlägg från Jenkinson och en befriande utskällning av Kebabfet från TV5´s sida, väckte oss ur dvalan.

Från ingenstans skickade Song in en lyrboll som RvP tog ned och slog en gudabenådad bakåtpass till en framstormande Vermaelen, vars vänsterfot visade oss hur saknad den varit. 2-0 till världens vackraste lag och inte ens en utspark från helvetet från Szczesnys sida kunde bringa oss ur fattningen.

I halvtidsvilan fick D&M en Norrlands Guld och Broccolipaj, varför livet fortsatte att behandla honom väl i ännu en stund. Andra halvlek rullade långsamt fram, Rosicky och Benayoun ersatte Ramsey och Gervinho och plötsligt hade klockan tickat fram till den 74:e minuten då One Man Army stod för ännu en ljuvlig passning, denna gång till Arteta som smackade in 3-0 och där kunde till och med bloggförfattaren själv, känna sig lugn som en filbunke. Szczesny fick halvlekens första arbetsuppgift runt 85:e varför Arsenal, på något märkligt sätt, såg ut som det Arsenal vi de senaste 6-7 månaderna, med några undantag, knappt sett skymten av. Vi kändes nästan säkra bakåt och rullade runt i lugnande tempo i anfallandet. Inge nervösa imploderande i försvarsspelet och inga huvudlösa rusningar som ruckade den betryggande lunken.

Allt var frid och fröjd, ännu en livsviktig match spelades av och ytterligare tre livsviktiga poäng ordnades. På grund av ovan nämnda Broccolipaj, och den tid intagandet av densamma tog, vågar D&M inte sätta några matchbetyg. Dock vill vi alla här hemma plussa för Jenkinsons ypperligt moderna högerbacksspel, Vermaelens uppläxande av en defensivfuskande Kebabfet (Nattefrost TM) och en oerhört livlig Mikel Arteta. RvP är alltid RvP och med ett mål och två assisterande passningar är han svår att förbise. Ramseys lysande andra-assist till 1-0-målet bör ge även han ett par ord på denna blogg.

RvP, Arteta och random Arsenal-dude enligt Son of D&M

Så denna Alla Helgons Dag slutade i ett matt ljus av belåtenhet. Av tillfredsställelse över sådana där tre poäng som borde vara självklara, men för oss Arsenalister, under så lång tid förvridits till frågetecken. West Brom hemma utan Almunia i målet kändes som en oerhört skön eftermiddagstillställning så här i den regnruskiga Arsenaltillvaron. Well done, Wenger med bihang.

Artwork: D&M med familj

I morgon eftermiddag skall Arsenal ta emot West Bromwich Albion FC, vilka för dagen lämnar sitt West Midlands för att ta sig ned till huvudstaden Londons nordliga pärla. Längst fram i bussen sitter chauffören Roy Hodgson med ett fast grepp kring ratten. Nu kanske han varken innehar D-körkort eller framför fordonet, men han verkar vara en man med glatt humör, precis som en busschaufför skall ha. 

När det gäller gentlemannen Roy så har han haft en tämligen ovanlig karriär för att vara engelsk manager på toppnivå. För om vi, tidigare här på bloggen, läst oss till att laget Swanseas fantaster tvingats utveckla någon sorts berg-och-dalvana, så borde man nog utgå ifrån att Roy, hans familj och hans eventuella fantaster gjort detsamma.

När han någon gång runt 1975 avslutade sin spelarkarriär i amatörligan med det så vackert klingande namnet Isthmian League, hade han redan skaffat sig erfarenheter av att leda fotbollslag. Som assisterande i Maidenstone United men även som spelande manager i Carshalton Athletic. Han tog 1976 steget till det lilla fotbollslandet Sverige och dess Halmstad BK och förde den då ganska risigt till liggande klubben till två SM-guld varav det första redan debutsäsongen.

Hodgson kom att, tillsammans med kollegan Bob Houghton, fullständigt revolutionera svensk fotboll. Det tidigare ganska tyskinspirerade fotbollslandet övergick nu, i princip, helt till ett rakt 4-4-2 med zonförsvar. Detta 4-4-2 har, med vissa varianter varit totalt rådande från förbundshåll ända fram till att Erik Hamrén tog över herrlandslaget och gjorde det till det leende. Men det är inte det vi skall prata om, inte heller om Erik. Vi skall fortsätta vår fotbollsvandring tillsammans med den sympatiske Roy.

För Roy fortsatte även han sin vandring fotbollsvärlden runt. Han lämnade lyckan i Halmstad för ett Bristol City i finansiellt gungfly men återfann den sedan i svenska klubbar som Oddevold, Örebro och slutligen Malmö FF. Tiden i MFF var fantastisk både för Roy och för klubben. De vann en herrens massa matcher, kupper och mästerskap och hann även slå ut FC Internazionale Milano, ur en sen variant av Europakuppen.

Därefter vände den framgångsrike, men kanske inte så välavlönade, Roy sina blickar mot Schweiz och tränade där både laget Neuchâtel Xamax och senare även landets representationslag, vilket han 1994 tog till sitt första VM på nästan 30 år. Han lämnade ett enormt framgångsrikt landslag, för att i november –95, ta över samma italienska storlag som hans dåvarande klubb MFF, bara några år tidigare, fört bort från europaspel.

Roys tid på San Siro blev allt annat än lyckosam. Han fick sparken från klubben vilket även han fick från den dåtida storklubben Blackburn Rovers bara några år senare. Ett kort inhopp som assisterande i Inter, ett schweiziskt återfall till Grasshoppers, innan han förde lycka och framgång till den danska huvudstadens FC Köpenhamn. Därpå raskt tillbaka till Serie A och till att få kicken från Udinese efter bara några månader innan han tog en sväng till Förenade Arabemiraten och Norge för att sedan landa i Finska landslaget, vilket han faktiskt fick riktigt hygglig fason på.

Ni känner alla till hur han räddade Fulham från till synes stensäker degradering och plötsligt återfick sitt goda renommé som manager. Så till den milda grad, att han erbjöds arbete i storklubben Liverpool FC, som efterträdare till demontränaren Rafael Benítez. Redan före Roys ankomst till Liverpool skall, enligt uppgift, marken under hans fötter ha varit bränd. Eldmästare skall ha varit den gamle storspelaren Kenny Dalglish som redan vid tillsättningen av Roy, påpekat att det var han, Gamle Goe Kenny, som  egentligen var den rättmätige arvtagaren till klubbens tron.

Så blev som ni vet också fallet, i varje fall Roys. Han fick sparken från storklubben och ränksmidare Kenny tog över. Roys tid som framgångsrik manager var dock inte på långa vägar över, för han fick redan efter 33 dagar på A-kassa nytt jobb, denna gång i The Baggies from The Hawthorns.  Han gjorde där det han brukar göra bäst. Rädda mindre lag på fallrepet upp till säkrare mark. 

Och det är nog så man skall se vår gode Roy. Som en kille som hellre är en stor fisk i lugnare vatten, än hugger på storbeten i något världshav. Små fotbollsländer eller små klubbar, där gör han gott och ibland till och med underverk, medan försöken att göra entré på storscener oftast slutat med dåliga recensioner, pajkastning och en och annan dolk i ryggen. Och kanske är han för god, för ärlig eller för angelägen. Kanske vill han inte, eller saknar förmåga att, delta i nepotistiska spel och socialt intrigerande eller så är han bara bra på starkt försvarsspel och alla jobbar hem, men mindre bra på att skapa det egna spel som tenderas att efterfrågas av ett, så kallat, storlag.

Men vi gillar ju ändå Roy. För det han gjort för svensk fotboll, för den svenska anglofilin och för att han verkar vara en gammal farbror med glatt humör. Och att han vindlägger sig och verkar vara angelägen om att även andra människor också skall trivas.

Foton: Bildbyrån

…sjöng den sjukligt underskattade Rasmus Kellerman under sitt alias Tiger Lou på A Partial Print-skivan 2008. I samma banor tänkte, och detsamma ville, D&M göra igår. För i den självcentrerade anda som nuförtiden är rådande, klädde jag mig i min guldfärgade SEGA-tröja från –01. Samma tröja som jag bar i lördags. För att dra mitt strå till stacken, för att göra vad jag kan för mitt Arsenal. För att gå i bräschen för laget att följa.

För det är ju så vi alla är. Mer eller mindre. Vi kan kalla det vidskiplighet, oupplyst skrock och referera till troll som står i farstun eller till stegar du inte skall gå under. Vi kan hävda att det är dumhet och barnslighet, något för de rädda som behöver tröst och en känsla av säkerhet eller något för de neurotiska som behöver ordning i sin kaotiska tillvaro. Men trots att vi lever i världar av upplysthet så faller vi i svåra stunder tillbaka till känslan av egenpåverkan och det magiska tänkandet. Som när vi följer ett lag som inledde årets säsong med att följa upp elände med elände och toppade anrättningen med ännu ett uns elände. Som när detta lag behövde någon form av trendbrott, någon form av förändring och någon form av magisk påverkan.

Om klubben nu upplevt sitt trendbrott, har vänt skeppet och är på säker kurs, vågar jag ännu inte sia. D&M är född och formad till logisk negativist med högst konservativa förtecken, varför inga ”hej” skall ropas förrän vi är innehar 4:e-placeringen i ligan, vunnit vår CL-grupp och lottats mot ett annat lag än barcelona, i det vidare CL-spelet.

En bit på vägen till, i varje fall två av dessa tre indikatorer, var att under gårdagskvällen, ta emot  fotbollslaget Olympique från Marseille i Champions Leagues fjärde gruppspelsomgång. Att ta den hemmaseger som hade varit så värdefull och som hade givit oss en plats i åttondelsfinalen. Ni vet själva hur resultatet blev.

En lite knackig matchinledning följdes av en väldig lovande resterande del av första halvleken. Ramsey och Gervinho hittade varandra fint, mittbacksparet fungerade som ett mittbackspar skall göra och Song gjorde en av sina bästa förstahalvlekar denna säsongen. Förvisso tog Ramsey ungefär en kvart-tjugo minuter på sig att fundera kring vilken Marseillespelare han, helt fri med målvakten, skulle skjuta bollen på och visst rundades Santos lite väl många gånger, fast å andra sidan stängde Jenkinson nästan helt av andra kantens framfartsmöjligheterna och vårt offensiva spel hintade både om högre omställningstempo och brytande av gamla mönster. Man satt liksom och kände att det här kan bli en bra andra halvlek.

Nu blev det inte så. För när Arsenal skulle byta växel och vika ned Marseille, hände nästan ingenting. Vi föll in i gamla vanor att vänta in, slå av tempot och ägna oss åt det, för fotboll, så förhatliga handbollsrullandet. TW14 sökte sig återigen mot kantens utsida och på det centrala mittfältet var det nästan bara Song som behöll passningsskärpan. RvP bytte av en nästan osynlig Park och Rosicky kom in som en injektion av energi med de älskade glidtacklingarna, men framåt var vi ändå fortsatt trubbiga. En av kvällens bästa, Gervinho, byttes ut mot Arsjavin, men inte heller han väckte liv i vårt sömniga anfallsspel.

Min vana trogen vill jag sätta betyg på Arsenalspelarna, vilka blir som följer:

Szczesny: 2/5. Det finns säkert många som tycker det är fräckt, kaxigt och ett tecken på attityd, när Szczesny dribblar i straffområdet eller lämnar det för att nicka bort kontringsförsök. D&M delar inte den åsikten. Jag tycker det mest är onödigt och lite korkat. Szczesny är en världsmålvakt i vardande och det är just sånt tramsande, som nämnts ovan, som han måste jobba bort, för att betraktas som en stor målvakt, en målvakt av klass och en målvakt som ingjuter trygghet i sina medspelare. Betyget räddas dock av att han faktiskt räddade det han skulle, samt av att han redan har en stor del pondus att vika åt rätt ändamål.

Jenkinson: 3/5. Mycket bra match av Jenkinson, snudd på ett högre betyg. Jämför man med hur högerbacken såg ut i lördags, så var gårdagens ett under av soliditet. Bra inlägg, bra positionsspel och ett ständigt hemjobb av denne kille, som av någon anledning alltid ser så plågad ut. För han borde le och vara nöjd med sig själv. Att som nittonåring vara en helt okej back-up i ett CL-lag, som Arsenal, är inte fy skam.

PM4: 3/5. Ser så långsam ut, men är hux-flux ändå plötsligt på rätt ställe i rätt ögonblick. Till skillnad från i lördags var PM4 igår, en dominant i luftrummet och väldigt bra i man-man situationer. Och jag gillar också hans no-nonsense-ränsningar. Det är liksom inte Wenger-ball, när han skickar bollen till månen, men det ger ett pressat lag ett visst andrum.

TV5: 3/5. För någon vecka sedan uppgav Vermaelen att han inte behövde spela en massa matcher för att komma/vara i form, och detta gav han, under gårdagskvällen, ett exempel på. Liksom mittbackskollega Per, var han mycket bra man mot man och han kan även lägga det till en snabbhet som är få mittbackar förunnade. Några sköna uppvandringar lovade också gott inför framtiden.

Kebabfet (Nattefrost TM): 1,5/5. Spännande offensiv skulle kanske ha kunnat väga upp hans väldigt fladdriga försvarsspel. Det gjorde det inte igår. För på samma sätt som det är en fröjd att se honom skära in i banan och söka skottläge, som om han vore vänsterytter, är det ett rent lidande att se honom, gång på gång, bli rundad eller bortspelad på egen planhalva. Han höll liksom våra mittbackar på alerten.

Song: 4/5. I mitt tycke MoTM. Fick även han täcka upp för Kebabfets offensivlusta och gjorde detta och övriga försvarsarbete, lysande. Två bra halvlekar med klarsynt passningsspel och en underbar förmåga att, långsamt och till synes småluffsande, täcka bollen för motståndare som på något sätt aldrig kom åt varken honom eller bollen.

Arteta: 2,5/5. Mycket bra i första halvlek, tämligen osynlig i andra. Fick dra ett tungt lass i det defensiva vilket självklart hämmade den, i första halvlek, oerhört lovande offensiven.

Ramsey: 3/5. Skulle så klart gjort 1-0 i den 29:e minuten, när han efter smörpass från Gervinho, hade all tid i välden att placera in bollen i Marseillemålet. Tyvärr förbrukade han all denna tid varför ett franskt försvarsben fullt logiskt täckte skottet, när det väl kom. Fungerade annars fint med nämnde Gervinho och trots att Ramsey mattades rejält i andra, kan han bära huvudet högt tack vare en bra insats i första.

TW14: 2/5. Liksom många andra var han i första halvlek lovande lördagslik, men föll i andra tillbaka i de gamla klassiska synderna att stanna upp och vänta in, respektive alltid gå på ytterbackens utsida och sedan slå inlägg i ingenmansland. Han har potential denne kille, men till skillnad från Gervinho, som söker sig in centralt för att bli spelbar och deltagande, drar TW14 allt för ofta, sig ut mot långsidelinjen. Och där gör man sällan mål.

Park: 1,5/5. Ja, det här var ingen rolig match för Park. Nästan helt osynlig och märktes endast när han gick ned och deltog lite i mittfältsspelet. Det är bara att glömma, gå vidare och göra bättre nästa gång.

Gevinho: 3,5/5. Stod tillsammans med Ramsey för nästan allt chansskapande. Underbart att se honom lämna kanten för att delta i det centrala spelet. Klurig, avig och en bra passningsspelare. Lite bättre skärpa i avsluten så hade han varit hemma.

RvP spelade en halvtimme, men kom aldrig riktigt in i matchen. Rosicky stred som en ursinnig best medan Arsjavin inte syntes nämnvärt i den dryga kvart han fick. Wenger borde nog ha behållit Gervinho när han bytte in Arsjavin, men i övrigt gjorde han nog vad som hade kunnat krävas av honom.

Så nej, Arsenal är fortfarande i tabelledning, men efter att Dortmund hemmaslog Olympiakos, är vi långt ifrån säkra. Vi tog inte den chansen till säkerställande vi hade, vi tog inte den biljett till åttondelsfinalerna som fanns tillgänglig för oss och vi kunde inte knyta åt den säck som under matchens första halva stod vidöppen för oss.

Nu blir hemmamatchen mot Dortmund nästintill avgörande för oss, nästintill livsfarlig och nästintill olidlig att se. Men vi kommer ändå sitta där, på puben, i TV-soffan eller framför datorns stream. I matchtröjor eller med halsdukar, med speciell dukning eller vätskeintagsritualer. I turkalsonger eller i magisk bortatröja från -01. För nästa gång, då j-lar kommer det hjälpa, då kommer det göra skillnad, då kommer den magiska kraften från just ditt val fälla avgörandet...

Vi har varit inne på ämnet tidigare, här i bloggen, men jag kan inte ljuga. Jag har så otroligt svårt att formulera meningar för utsidan som inte matchar insidan. För visst skulle jag, eller snarare borde jag, ha sagt någonting i stil med ”tja, bilen måste tyvärr in på service igen, men frugan har inte varit otrogen den här helgen heller”. Eller kanske ”vi hade sällskap med en tredjedel av landets ljudligt skrikande småbarnfamiljer på IKEA lördag förmiddag och därefter gick vi igenom något sorts vuxenlivets mekano resterande del av helgen, men vi är fortfarande gifta”. Eller kanske ”ja du, omställningen till vintertid var väl inte riktigt kloss an med ungarnas upplevda sömnbehov och en av mina singelkompisar har åkt på klamydia för tredje gången på bara ett halvår”. ”Men annars är det bra”.

Visst borde jag ha försökt, visst borde jag i varje fall ha tagit ett litet steg ur min lilla semiautistiska bubbla, men D&M är liksom inte den killen, jag har liksom inte det i mig. Jag saknar de välslipade sociala redskapen, fingertoppskänslan och den oerhört adaptiva effekt som ljugandet bär med sig. Smälta in, snacka dokusåpor eller senaste Idolförnedringen, det är inte jag, hur mycket jag än önskar motsatsen.

Så det fick bli som det var förutbestämt att bli. ”Ja, va f-n, 5-3 mot che£sky, gott är det”. ”Forever in our shadow you will be”, jajjemensan, det med. ”I lördags vrålade jag så att hela gatan flipprade på telefonens 1-1-2-knappar, och sedan gick jag bara runt och log hela resterande del av helgen”. För det var stort, det är stort och hade vi varit våra debila grannar i N17 så hade DVD-pressarna redan gått på högvarv. Spelarna firades som om de vore på Wembley och på något sätt så kändes det så underbart att även de levde ut sin eufori, att även de visade hur stort de tyckte det var och att även de gav uttryck för de känslor som vi alla lät pysa ur oss i lördags.

Att vinna borta mot den blåa ondskan var oerhört skönt. Det skedde vid absolut rätt tidpunkt och efter en fantastiskt välavvägd dramaturgisk mall. Det var ungefär så bra det kunde bli. Men precis som D&M måste släppa helgen och låta den gå för att ladda om till veckans arbetsliv, måste även våra vänner spelarna ladda om till nästa uppgift. Jag hoppas Du som läsare har överseende med mitt val av rubrik, med att texten fick heta som en urusel mellanplatta av ett gäng chanserande och före detta pionjärer, men det är just det vi efter helgens upprättelse måste göra. Arsenal skall i morgon kväll ta emot Olympiqe de Marseille och måste till dess ha laddat om kanonerna. Rejält.

Trötta kroppar måste åter vara stint pigga. Tomma hjärnor måste återigen vara fyllda av endast en uppgift, ha ett fokus och ett enda mål. Blesserade kroppar måste orka tvinga sig till en extra löpning, till att sträcka sig en extra centimeter och till att vara beredd på att ta en extra smäll. Egon som blev tilltufsade av en bänk- eller läktarplats, måste vara redo för att gå in och vara exakt så bra som de är kapabla till.

Hur skall detta göras möjligt? Ja inte f-n vet jag. Hur skall jag kräva något av dem som är omöjligt för mig själv? Jag kan således inte kräva, bara hoppas. Hoppas och tro att spelarna och Mr Wenger är så professionella, så kompetenta och så taktiska, att de kan ta med sig lördagen som nytta, som drivmedel och som elixir. Att de har mental styrka för att prestera på topp så nära en så total urladdning. För jag är fortfarande helt väck. Ikväll skall jag se Stoke köra över Toons, eller för den delen vice versa, för att i morgon kväll vara åter i god form för att se Arsenal ta emot killarna från Stade de Vélodrome. Eller hur.

Att förutse vilken startelva Arsenal kommer att ha i morgon kväll känns lite som att gissa den tredje. De som vilade i lördags bör ligga bra till och ännu har ingen ny skada rapporterats. Mellan tummen och pekfingret kommer den att se ut ungefär såhär:

Szczesny
Jenkinson – PM4 –Koscielny/Vermaelen – Santos
Song- Ramsey/Arsjavin –Rosicky
Benayoun – Kungen av Kungar – Arsjavin/Gervinho

Visst kan Wenger fortsätta med den pånyttfödde TW14, som i lördags faktiskt vände inåt i banan och som faktiskt slog underbart precisa passningar på rätt sida sina medspelare. Han kan välja att fortsätta med den stringente balansministern Arteta och han kan fortsätta spela EA Sports-passande Gervinho. Wenger skulle kunna vila RvP för Chamakh eller ge Park en förtjänt chans, centralt eller på en kant.  Jag trummar som vanligt för Frimpong och Coquelin, väljer Arsjavin som nr 10 och utgår ifrån att Benayoun kommer fungera säkrande framför Jenkinson. Inte heller Wenger brukar lyssna, fast det har ju, de senaste matcherna, gått ganska bra ändå.

D&M skall göra vad som göras kan, jag skall ta min del av ansvaret och göra det svåra valet att använda den enormt exklusivt använda turtröjan. Den som inte bärs i publika sammanhang, den som endast får användas vid speciellt viktiga matcher och den vars magiska värde för klubben inte går att underskatta. Jag skall bära den guldfärgade bortatröjan från 01-02. Den som inte Arsenal inte kunde bära i Italien utan tvingade fram en europatröja, den tröja jag bar i lördags…

Come on Mr Wenger, reload your Gunners.

Tänk er en liten hamnstad någon stans i vårt avlånga land. En del kallar den för Sveriges Framstjärt medan andra använder än värre epitet för dess existens. Tänk er några veckor av solsken, varma dopp och glassinköp, och tänk sedan att resterande del av tiden är dess absoluta motsats. Vi har tidigare varit inne på ämnet både här och ganska mycket här i bloggen, men idag skall det bara användas som referens eller som bild.

Tänk dig att ditt lag, Arsenal, var en varelse som tvingades vandra genom dessa regntyngda gator, förbi hål i gatorna och förbi bråddjupa stup i populationens allmäntillstånd. Tänk dig ett ständigt mörker av den sort som ingen gatubelysning någonsin kan jaga bort. Och tänk en tomhet så stor att inget nöjesfält knökfyllt med gröna kaniner och sockerberusade barn, någonsin kan fylla den.

Tänk dig Arsenal som en bedagad skönhet, som en fallen ängel eller som en gestallt så stolt över sig själv och sin ärorika historia men ändå så tyngd av det rådande nuet. Tänk dig detta Arsenal just undvika att bli överkörd av en fartblind kommunalpolitiker, kasta sig åt sidan för att inte överfallas av en samling tonåringar som saknar framtid, och precis kommit till insikt om just detta. Eller tänk er detta Arsenal fälla upp kragen och försöka täta till den slitna rocken runt nacke och hals, som ett sista försök att stå emot det ständigt fallande regnet. Regnet som faller från sidan.

Idag var detta Arsenal på besök i en av nyrikedomens högborgar. Där nya pengar kuperas in bland de svarta av en croupier med blod på sina händer. Där det goda inte längre är rättesnöret och där ondskans färg är blå. Välkommen till Stamford Bridge, Den Moderna Fotbollens Sköte.

Som så många av de Arsenal-fans som vandrat genom svåra stunder, genom extremt oskönt och genom en säsongstart, den sämsta på mannaminne, så har även D&M längtat efter återupprättelse. Efter en vinst som är oväntad och inte krävd. Efter en vinst som, för att parafrasera föregående inläggs Roland Järverup, ger oss det solsken efter långa tider av regn.

Arsenal gick ut och vägrade backa hem, vägrade vara underhundar och vägrade vika ned sig. Ett Arsenal som tog ett steg fram när trycket var som värst, som vågade där vi tidigare darrat och som tog en smäll för att kunna ge en multipel åter. Ett Arsenal som vi minns, som vi älskar och som vi burit inom oss alla dessa dagar av svårmod, av lågtryck och av regn som aldrig verkade sluta falla.

En dag som idag kan man inte ge annat än:

Szczesny: 5/5. På rätt plats och väldens bäste målvakt, förutom vid målen.

Djourou: 5/5. Torskade med 2-4 mot cashley, men vad spelar det för roll, en dag som denna?

PM4: 5/5. Var delvis ansvarig för che£skys två första mål, men i övrigt underbar på att äga bollen vid sina gigantiska fötter och fantastisk på att vara rätt man på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Koscielny: 5/5. D&M skrev i sina anteckningar ”spännande” när Koscielny valde att attackera långt uppe i banan och lämna en jätteyta bakom sig. Men killen löser liksom det hela. Han får fram en tå, en höft eller bara sin avlånga lekamen och gör sitt jobb. Well done, mannen.

Kebabfet: 5/5 (tack Nattefrost för epitetet, helt rätt). Tappade markeringen på che£skys två första mål, men så kom han fram, på kanten eller mitt i banan. Och vilket mål, i vilken avgörande frekvens och i vilken match. Kungligt.

Song: 5/5 Ibland slarvig med bollen, men i matcher som denna, så ser man vilken stor spelare han är. Täcker yta och äter upp små initiativ hos motståndarna. Gluffs, så är bollen vår.

Arteta: 5/5. En balansspelare av klass. Allt är förlåtet. Tog, tillsammans med Song, bort Torres så gott som helt från matchen. Klass, Mikel. Hoppas A-C finner något gott rött, från just din del av Spanien och dricker det till din ära, för det är du värd.

Ramsey: 5/5. D&M går ned i splitt för din skull. Jag har hacket på dig, jag har krävt din frånvaro och jag har tvekat på vad du egentligen är. Men i dag, främst i andra, gjorde du centrala instick, små finurliga passningar och var den spelare du tydligen har potential att vara. Aaron, kom hem. Dörren står öppen för dig.

Gervinho: 5/5. Längst med marken, ett udda ben framför ett annat och helt inkilad i den elaka ligan EPL. Du är killen, pannan och tempot. Du får vara med och leka med D&M, vilken dag du än önskar.

King of Kings: 5/5. Hattrickhjälte, vår hjälte, vår man i allas våra hjärtan. Du är kungen. Men du var i gott sällskap, ett sällskap värdigt en kunglighet som du. Vad du än gjorde vid målfirandet, så måste det varit en replica på avdammandet av axeln. Din klassiker. Du är en klassiker.

TW14: 5/5. Shit vad du gav tillbaka. När vi alla räknat ut dig och kallat dig endimensionell, one-trick-monkey, så gav du oss bara precis vad vi förtjänade. För vilket mål och vilka framspelningar till målen som aldrig blev, i första halvlek. Du är tillbaka och jag tar emot dig. Med huvudet sänkt i skam och med öppna armar. Du är Arsenal, Theo.

Jenkinson, Vermaelen och Rosicky gjorde underverk, allihopa. Jag vänder mig mot Islington och knäböjer. Tillber och kuvar mig. Arsène, du vet, jag vet. Förlåt att jag tvivlade.

För efter allt det regn, kommande från sidan, obönhörligt och aldrig vikande, kom i dag solsken. Yes, Arsenal. F-n vad gott. Vi är Arsenal, kungar av London. Vi har de bästa spelarna, de bästa fansen och vi vandrar upp i en aldrig sinande vandring. Vi är Arsenal, booring and scooring Arsenal, -fucking Arsenal.

D&M är helt väck, full av Ale och full av av kärlek. Till alla spelare, till Wenger, till klubbmärket och till så mycket mer. Till så mycket mer som det innebär att följa ett lag som Arsenal, laget i våra hjärtan. Upprättelse Arsenal, upprättelse.

Nu är det dags för denna säsongs andra Londonderby och den här gången är det dags att avlägga de behöriga 8,2 milesen till det osmakliga fuskbygget vid Fulham Road. För det vankas match mot Den Stora Blå Maskinen. To Modern Football, From Russia With Love.

Om du frågar någon fotbollskunnig person vem som är Chelseas viktigaste aktör, vad får du då för svar? Om du undrar över speldirigent, vems namn får du då tillbaka? Anfallsvapen? Strateg? Säkerhetsansvarig, vems namn finns då på den svarandes läppar? Ja, precis. Roman Abracadabrovitj. Där har du det ständiga svaret. För aldrig någonsin, inte ens under Jack Walkers storhetstid i Blackburn Rovers, har någon betytt så totalt allt, som denne ryske trollkarl gör för sitt Chelsea FC. Visst hade de vunnit stora segrar och visst hade klubben en relativt solid fanbase att vila sig på. Men vid Romans övertagande av klubben hade det gått nästan 50 år sedan den senaste ligavinsten och vid Romans övertagande var Ken Bates den klubben hade att hålla i handen när åskan gick.

Chelsea hade stått och vinglat vid ruinens och konkursernas brant vid åtskilliga tillfällen under årens lopp. De hade sålt sin hemmaarena för att kunna betala ut löner och blivit gjorda till åtlöje av fotbollsfantaster landet runt. De hade haft perioder av publiksiffror just över 5 000-strecket och varit hyresbetalande gäster på ett Stamford Bridge som inte bara var nedgången på gränsen till obrukbar, utan även vid avspark ekat ödsligt tom. Klubbens fansskara var känd för sin ständiga önskan att slå andra fotbollsbesökare på käften, extremhöger och fascistoida tillmälen hade blivit vardag på terrasserna där ”Black goals don’t count”. Och under en period övervägde klubbens styrelse till och med att sätta upp elstängsel runt The Shed.

Så trots att klubben, i händerna på den notoriske klubbuppköpsmissbrukaren Ken Bates, just genomgått en viss monetär uppryckning, så var klubben inte mer ansedd än en axelryckning. Så när Chelsea, i juni –03, togs över av oligarken från Saratov, så lämnade de en era för en annan.

Roman började sin raketkarriär genom att under sin tid som arméanställd stjäla, och sälja, armens bensin. Vinsterna av denna rörelse tillsammans med en bröllopsgåva från hans svärföräldrar på ca 2 000 rubel (då ca 12-14 000 svenska kronor), blev den ekonomiska basen för hans nya rörelse smuggling och svartabörshandel. Efter att omvandlat sin investering till en smärre förmögenhet, tog han steget över till tillverkning av bildelar och olika leksaker i plast, för att sedan ge sig på den då chockteraperade ryska avregleringen.

Det den ryska staten plötsligt trodde sig varken behöva eller ha någon ideologisk rätt att ha kontrollen över, det krängde den till hugade intressenter. Dessa intressenter insåg alla dumheten i det infantila sättet avregleringen genomfördes på. Den driftige Roman såg här en möjlighet att göra en ganska ljusskygg verksamhet något mer rumsren och köpte, enligt uppgifter inte helt utan mutor, nepotism eller hot om våld, en ansenlig mängd av, för en nyliberal rysk stat, olämpliga inkomstbringande rörelser. Han gjorde sig, i spåren av de ryska politikernas totala dumhet, således en rejäl hacka. Detta samtidigt som det ryska folket plötsligt stod utan både utbetald lön, mat på bordet och fungerande infrastruktur. Så kan det gå.

Så visst kan man fundera på hur proper and fit vår gode Roman egentligen var när hans klubbövertagande godkändes av FA. Och man kan även undra över hur mycket gott denne Roman egentligen gjort för världen. Kanske plockat upp ett tappat kolapapper från gatan eller hjälpt någon rollatorframförande gammeltanta över någon av Moskvas breda avenyer, vad vet jag? Vad vi vet är dock att utan Roman Abramovic, och dennes intresse i en fotbollsklubb i västra London, skulle dagens möte aldrig ha kommit till stånd. Då skulle vi ha kunnat möta lag som Forest, Charlton, Crystal Palace eller Middlesbrough. Och det hade vi ju också kunnat stå ut med.

Gissa torsken: Roland Järverup eller André Villas-Boas?

Så hur skall vi då göra för att få bukt med denna neokapitalistiska såpbubbla? Denna skräcködla av ”eftersom mansour gör det värre, gör vi inte längre illa”? Hur skall vi hantera denna klubb som egentligen bara är ett glansigt blått skal av Championship Manager IRL?

Jo, nyckeln till segern är det fungerande defensiva spelet, att hålla bollen längs marken i det offensiva och att aldrig sluta strida. För till skillnad för Arsenal i säsongsinledningen, så har Arsenal idag faktiskt ett spel att lita på. Inte nödvändigtvis vackert, inte nödvändigtvist så himla bra, men ändå någon form av kropp, någon form av gestallt och någon form av trovärdighet i sitt agerande. Det kan faktiskt vara så att vi plötsligt är på rätt väg. När det gäller startelva så finns det ungefär lika många alternativ till den, som det finns människor som följer den moderna toppfotbollen. Här kommer några:

Wengers choice:

Szczesny
Djourou – PM4 –Koscielny – Santos
Ramsey – Song – Arteta
TW14 – One Man Army – Gervinho

D&M choice:

Szczesny
Coquelin – PM4 – Koscielny – Vermaelen
Frimpong – Song – Arsjavin
Gervinho – One Man Army – Benayoun/Park

Som ni säkert redan vet så önskar sig D&M en RvP, bakom en striker, ett mittfält bestående av Song och någon av Frimpong/Coquelin samt en Gervinho på högerflanken. Den senare önskan kanske Mr Wenger kommer att uppfylla, men inte de två första. I backlinjen kan Wenger med D&M´s tillåtelse även sätta ut Koscielny på högerbacken, låta Santos vara kvar som vänsterback och sätta in Vermaelen bredvid PM4.

Mot che£sky är det av yttersta vikt att inte tappa in det först målet, ej heller det andra, varför alla defensiva kort skall placeras på bordet från start. Enligt radiorapporten och Arsenal Players 12 minuter långa sammandrag, var Arsjavin lysande som nr 10 mot Bolton i tisdags, varför han skall få ha kvar den positionen även i morgon.

Arteta har jag absolut inget emot, men här skall han vilas till förmån för en defensiv bully i form av Frimpong eller den något mer spelskicklige Coquelin. Gervinho och RvP behöver ingen förklaring, men på vänsteryttern ser jag gärna den, även han, tisdagsframgångsrike Benayoun, en Rosicky om denne år åter från skada eller bananskruvsmästaren Park, som kan komma in från kanten på gammalt kärt Henrymanér.

I morgon skall vi fortsätta på den väg som vi, bortsett från debaclet på Three Point Lane, vandrat den senaste tiden. Ett tätt mittförsvar som ligger lägre i banan, en Song som spelar två andra halvlekar och en målmaskin på topp. Vi skall ha kantspel med fart och centrala instick där mittbackar är som sämst, nämligen på marken och vi skall aldrig sluta rulla boll, aldrig sluta springa och aldrig någonsin ge upp.

…and we shell never surrender.

Pojkar, pojkar! Så ja, räta led, det blir bra. Alla ställer sig vid sin krok, lägger sin vänstra hand på densamma och ser efter att mössa och vantar ligger nedstoppade i någon av jackärmarna. Något som saknas, inte? Bra. När magister D&M säger ”god morgon gossar”, så svarar ni alla ”god morgon magister D&M”, varpå vi i samlad trupp marscherar in i klassrummet. Frågor på det? Seså, då går vi in.

Varsågoda och sätt er på era platser. Stolarna skall som alltid vara ordentligt indragna så att midjan snuddar bänken, händerna på bänklocket och glöm heller inte att kontrollera att knästrumporna är ordentligt uppdragna. Vi har ju sparbeting här på skolan, så koleldningen går, om vi tillåter magister D&M att skämta till det en smula, lite på sparlåga. Lite höstkyla är bara danande för era unga personligheter, men man kan gott unna sig rejält uppdragna strumpor nu när graderna krupit ned under minusstrecket. Friskt, härligt och ljuvligt uppiggande.

Barn, idag skall vi vidröra ämnet Hemkunskap. Är det någon som känner till ämnet hemkunskap och grunderna i detta? Någon? Ja Ivar, vad har du på hjärtat? Ordning och reda? Ja, absolut, ordning och reda är alltid en förutsättning och en bas varpå en god kunskap om hemmets rådande regler vilar. Arvid? Nja, mjöl, socker och rikligt med grönsåpa är inte riktigt vad jag tänker på, men tack ändå för ditt engagemang och din räta hållning på stolen.

Nu skall vi ta svarta tavlan till hjälp, ser ni nu alla hur magister D&M med den vita kritan ritar upp dessa linjer och rutor? Bra. De små runda ringarna är vi och de små kryssen är våra motståndare. Det här är en mittlinje och det här är våra motståndares målområde medan fyrkanterna här borta är vårt egna. Frågor på det, inte? Bra.

I aktuell situation, Magistern ämnar börja med, tänker vi oss att vi äger bollinnehavet och snurrar som vanligt lite lättsamt runt ett handbollsförsvarande motståndarlag. I aktuell situation kontrar motståndarna, låt oss kalla dem för Stoke, och skickar upp en långboll med mottagaradress Crouch. Vår vän Koscielny blir felaktigt bestraffad av Lee Mason som ger Stoke frispark. Den slås från detta kryss och dimper ned i det här området fyllt av kryss, ringar och obetänksamma oreda.

Vi stannar upp ett ögonblick här. Vad är första åtgärden för att lösa det här uppkomna problemet, gossar? Ja, Filip? Att någon av våra spelare återtar bollen genom att använda sig av ett stort mått av övervåld? Tjaaa, kanske något ickeortodoxt och kanske inte helt enligt regelboken, men en innovativ tanke Filip, det måste medges. Någon annan som har något förslag? Sixten, ja? Just precis, mitt välartade lilla gossebarn. Defensiv framförhållning, helt riktigt. Precis. Tät markering, absolut. Genom rätt placering i banan, rätt antal personer bakom bollen och rätt yta att prioritera för avtäckning, hade den uppkomna situationen strypts i sin linda. Bollen hade inte fått åka omkring som en flipperkula och den där långe drasuten Crouch hade inte fått möjligheten att, med fötterna, få bollen i Arsenalmålet.

Detsamma gäller vid gårdagens Boltonska 1-0-mål. Hade Squillaci haft vett att återerövra den förlorade bollen, täckt av rätt yta eller släckt ned Pratley, så hade den gamle arsenaljunioren Muamba aldrig kunnat skjuta bollen bakom den knästående Fabianski.

Detta är således grunden i all hemkunskap: Att kunna ta det defensiva arbetet och jobba hem, att veta vilken yta som skall täckas av och att kunna markera bort motståndare från händelserna eventuella orienteringspunkter. Även om det bästa ni vet är att, som små sprittande kalvar på första grönbetet, springa framåt i spelplanen, alltså släppa ansvaret för hemmet och de elementära strategierna för att skydda det från motståndarangrepp. Ha framförhållning, pojkar.  I tanke och i kroppslig handling, säkerställ ett elastiskt fotbollsintellekt och en förmåga att underkasta sig lagets bästa, så har ni ert på det torra.

Lär ni er detta, mina små gossar, så kommer morgondagens volframlampa att lysa upp er tillvaro på önskvärt sätt. Gör ni det inte så kommer ni att förledas i överstegsfinternas och den spända ansatsens förmörkande tillvaro. Era liv kommer fyllas av oro och implosivitet snarare än kraft, makt och explosivitet. Och er nästa kommer att drabbas av den nedärvda ärkesynden varpå människosläktet kommer fortsätta att se George Graham, som någonting annat än den visionär, konstnär och strategisk utvecklare han var. Res er upp och ställ er upp bredvid era bänkar. Säg efter Magister D&M; ett, två, tre. ”Anfall äro icke bästa försvar. Ett solitt försvarsspel och inpräntad Hemkunskap äro alla dagar bästa försvar.” Jättebra pojkar, tack för idag.

Nu är det återigen dags, äntligen. Efter skärselden mot Shrewsbury gav Fröken Lotten oss Bolton hemma. Och oavsett om vad man tycker om Bolton, eller för den delen Lotten, så är det så oerhört härligt med matcher i Carling Cup. Och speciellt matcher i dessa tidiga omgångar. Låt mig få berätta varför.

Initialt måste tydliggöras att bara för att någon, exempelvis jag, bär på positiva upplevelser av och till CC innebär det inte att vi gått och blivit spurs. Att vi blivit sådana som blir skogstokiga, går upp i brygga och smetar in oss med bussparader över en vunnen CC-trofé, det är inte så det är. Det kan kanske delvis ligga i det för tottenham klassisk ”nästa år, då jäklar”-syndromet, men så länge vi låter oss vara medvetna om det, har det under kontroll och inte lägger allt vårt varande i det, kommer det inte äta upp oss.

Nej, Carling Cup är för oss Arsenaladdicts en underbar möjlighet att få en oss en dos även under arbetsveckan. Dels är den lättare att avnjuta, då en eventuell förlust alltid går att avfärda med den oftast ganska höga juniornärvaron, vilket gör att du lättare kan underhållas och inte per automatik förfaller åt lidandet, som annars är så brukligt. Men framför allt är, och här är jag medveten om att vi närmar oss spurs-syndromet, det så underbart att få öppna dörren till den ljusnande framtid, som sig bör alltid är vår. Och så alltid har varit.

För alla dessa Randalls, alla Aliadière och Baptistas. Alla Selleys, Stacks och Morrows. Alla Hoytes, alla Gilberts och alla Cesc Fabregas med nummer 57 på ryggen och fladdrande hårdrocksnacke. Spelare som vi en gång var så säkra på en dag skulle bära Arsenal på sina, med vissa undantag, då späda axlar. Alla som skulle bli någonting, som var nästa stora sak, som var nästa stora stjärna. Alla de som startade som unga och lovande men till slut hamnade i Woking FC, Maidstone United eller Croydon Athletic.

Nu kanske varken Fabianski eller Park, och absolut inte Squillaci, är att betrakta som Arsenals framtid, men Oxlade-Chamberlain, Frimpong och Coquelin kan säkert ses som just det. Miquel, Aneke, Watt och Afobe kanske också kan komma att representera klubben i ligasammanhang. De kanske kan komma att visa sig ha vad som krävs för att vandra den långa vägen. Vad som krävs för att bli det så många unga pojkar runt om i världen drömmer om att bli. Vi vet ännu föga om detta, vi kan bara spekulera och hoppas.

Så Carling Cups tidiga omgångar är som en köpoption någon gång i greppbar framtid, som en önskan om samvaro med någon högt över ens egen sociala position eller som en i alla fall tagen chans trots att ingen trodde på dig. Som att längta efter äpplet högst upp i trädet, efter rökrutans enligt ryktena mest erfarna flicka eller som att fråga efter grovhångel när du inte fick ens en puss. Som en längtan efter en annan morgondag, som en dröm om en bättre värld eller som en förhoppning om en bättre hand vid en nästa giv. Som en blick mellan två sökande själar, som en avlyssnad berättelse om ett läkt sår eller som en fantasi du väljer att hålla för dig själv.

Så Carling Cup + D&M är i alla världar lika med sant. Oavsett chanser till Wembley, oavsett kuppens ständigt sjunkande status och oavsett förväntat resultat. Samma längtan och samma önskan, samma trånande efter känslan av att vara safe. Efter att vara safe, i dag, i natt och i morgon. Kom igen nu, Arsenal!

Förr i världen så hade Sky Sport en strategi att aldrig lägga två stormatcher samtidigt. Så är det fortfarande. Därför spelade de båda Manchesterlagen City och United sitt ligaledarderby samtidigt som Arsenal tog emot Stoke City hemma på Emirates. Eller om det nu var tvärtom. Oavsett så talar Sky Sport klarspråk, ligaelvan tog emot ligaåttan i en match som, någon utifrån hade kunnat anse vara en sexpoängs-.

Du vet bättre och jag vet bättre. Vi är Arsenal och vi kommer aldrig vika ned oss. Okej, man kanske aldrig skall säga aldrig för även om vi önskar att så inte var fallet, så har vi bevittnat både en och två nedvik det senaste året. Speciellt när vi mött lag med klart fysisk prägel, lag som satsar på långa bollar på lång/tuff toppforward och ett sju herrans stök i stället för passningar längs marken eller dribblande artisteri. Lag som tar en smäll och ger en smäll, utan fundera nämnvärt varken om smärta eller konsekvenser.

Lag som Tony Pulis Stoke City. Eller lag som The Arsenal förr i världen.

Ibland känns livet som en enda lång transportsträcka. Man har dåliga dagar, tunga stunder och svåra moment, man bara önskar skall ta slut, vara över och ge plats för nya med mer positiva förtecken. Denna matchs första 66 minuter var sådana. Precis så jobbiga som vi inte önskar, precis så onödiga och precis så självklara när de avlöses av andra. I 66 minuter var Arsenal ett högst mediokert fotbollslag. I 66 minuter höll vi, med nöd och näppe, i taktpinnen mot ett lag som spelade precis så lite fotboll som vi numera vant oss vid att Tony Pulis Stoke City gör.

I matchens 26:e minut gav Ramsey oss en liten anledning till varför han är en del av dagens Arsenal. En vacker lyftning fram till en lika självklart löpande Gervinho, som ger oss en lika självklar avslutning på anfallet. 1-0 och taktpinnen var i vår hand.

Efter att domare Lee Mason gjorde vad domare Lee Mason mestadels brukade göra denna dag, fick Stoke en frispark de inte alls hade förtjänat. Sedvanlig röra uppstod i Arsenals straffområde och Peter ”Jag knullar runt en hel del nu för tiden” Crouch fick peta in bollen i öppen kasse.

Efter att Arsenal bestulits på en straffspark i anfallet efteråt hemföll laget till den vanliga osäkerhetssynden, varpå D&M hemföll till den numera lika vanliga synden att ta en sipp på ölen, sucka djupt och tänka sig bort till tider då Arsenal var Arsenal, folk var rädda för oss och då segrarna var självklara.

Men denna tid av oskön kontemplation övergick, efter att 1:a blivit 2:a halvlek och Chamakh hade gjort sin del av matchen, till någonting helt annat. Den övergick till djupaste respekt och, ja rent av, kärlek till den man som idag är Arsenals One Man Army. Robin van Persie.
 
Vi tar en högst fransysk touch på D&M´s betygssystem. För trots att jag gillar att läsa andras, och kanske även sätta egna, så finns det en killa som inkasserar ett betyg högt över alla andras.

Szczesny: 2/5. En godkänd match, varken mer eller mindre. Målet inget att snacka om, spelet med fötterna lite väl sjövilt och dribblandet som fick D&M att hosta efter starkare varor, skall vi nog även det bara låta vara.

Djourou: 1,5/5. Nej, Johan ”Le Mango” är ingen högerback. Heller. Passar bollen värre än TW14 och ger ett allmänt fladdrigt intryck. Inte alls som han gjorde under föregående säsongs mittdel, då han var säkerheten själv. Tappade helt markeringen vid Stokes 1-1 mål.

PM4: 3/5. Återigen en bra match. På rätt ställe och med avsevärt bättre passningsspel än många andra, på papperet mer kreativa, spelare i laget.

Koscielny: 3,5/5. Man of the Match fram till RvP´s inträde i matchen. Inte alls den i säkerhetsvarning han i vissa matcher varit, utan välavvägd i sina brytningar och en fröjd att se i luften.

Santos: 2/5. En helt okej match, om inte annat blev han Arsenals bästa ytterback. Dock vill jag se mycket bättre offensiva löpningar från honom. Kändes stundtals som om han fått order att inte ge bort några inkast, varför hans försiktighetsnivå var skyhög.

Song: 3/5. Slarvig och allmänt nonchalant passningsspel i första halvlek, men som vanligt nu för tiden, en mycket bättre andra. Då var han ständigt på rätt plats, slog bra passningar och var offensiv mittfältare också. Nästa match vill jag se en kortare startsträcka än de första 45 minuterna.

Arteta: 2,5/5. Som vanligt utan passningsalternativ då lagkamrater mest såg ut att spela Kubb. Hade ett par goda kombinationer med Gervinho, denna Dansbandsdandy, och hade säkerligen sett bättre ut om andra än Gervinho rörde på påkarna.

Ramsey: 2/5. Ljuvlig lyftning till 1-0 målet, vilket räddar honom från underkänt. I övrigt inte mycket att ringa hem till Wales om. Började lite mer initiativrikt med passningar i djupled, men föll sedan tillbaka i det gamla sidledsokynnet.

TW14: 1/5. Ja, vad skall man säga? Var är han? Vad gör han? Vad tycker han egentligen om den där runda grejen som är vanligt förekommande i sporten Fotboll? Vad vet jag? Det enda jag vet är att han är en skugga av sitt fjolårsjag. Ständigt dessa val att gå på utsidan av ytterbacken och jobba fram till ett inlägg utan adressat. Varför går han aldrig på insidan, varför utmanar han aldrig och varför slår han så sällan bollar på marken?

Chamakh: 2/5. I mina matchanteckningar har jag skrivit att han var bättre på planen, men bedrövlig i boxen, och det är nog även så jag kommer i håg honom. På gränsen till ett svagare betyg, vilket gör sig så pinsamt påmint när RvP byter av och visar vad en central anfallare egentligen kan utföra.

Gervinho: 3,5/5. Precis som Santos verkade han livrädd för att ge bort inkast på egen planhalva och i perioder verkade han lite väl TW14-rädd för bollen. Men så plötsligt blixtrar han till, tar den där älskvärda löpningen och då är allt förlåtet. När RvP kom in blev han full av liv, full av kraft och full av förmåga. Utmanade och vände ut och in på Stokeförsvaret, och spelade bollen där de är som sämst; på marken.

Arsjavin gjorde ett piggt slalominhopp, men kom liksom Frimpong och alla andra, i skuggan av Robin van Persie. Ge killen ett 5-årskontrakt, Wenger. Ett kontrakt där han själv får fylla i veckolön och en lista på nyförvärv till klubben. Sådan skillnad, sådan helt annan nivå han spelar på. Sådan briljans, sådan Robin van Persie. Att sätta ett betyg känns liksom bara onödigt, futtigt och ovidkommande.

Robin van Persie The One Man Red Army. F-n, vad gott.